Robin Hood (fyra personer)

Midna tittade upp, det var något annorlunda att säga till någon.
"Jag antar att rätt svar här vore tack" sa hon enkelt och ryckte på axlarna. "Men allt handlar om övning" sa hon bara och log svagt. Hon ryckte åter på axlarna.
"Du kan inte veta vad som hänt mig och det är lätt att uttala sig förhastat, det kan hända den bästa" sa hon enkelt. Hon var oftast inte långsint, det tjänade man inte på.

ooc: Ledsen för ett brutalt långt inlägg men ja, jag orkar inte vara fjättrad hur länge som helst och det känns bra att föra fram min karaktärs historia på något vis. Hoppas läsningen är angenäm. c:

Roger tyckte till när en osedvanligt obekväm gren pressades mot hans skuldra, solens strålar lyste ned genom trädens trädkronor och scenen som uppenbarade sig framför honom hade en känsla av idyll. Män pratade med varandra, skrattade; Midna satt vid elden och bakade något samtidigt som en ung man pratade med henne. Han log när han fick syn på att en av Robins män hade börjat knåda en bit deg. Det enda som förstörde bilden av denna idyll var att han själv var fjättrad vid ett träd med kedjor, han hade haft svårt att somna men tillslut hade utmattningen gripit om honom och han hade mer eller mindre svimmat av. Detta straffade sig nu då han skoningslöst hade hängt från sina kedjor och när han tittade upp så fick han se hur handlederna var uppfläkta av metallen. Torkat som nytt blod fläckade kedjorna röda. Smärtan. Smärtan hade först inte varit påtaglig men nu, när han hade vaknat, så överföll den honom i en flod.
Känslan av hopplöshet föll över honom, han gav ifrån sig ett ljud som påminde om en blandning mellan ett skratt och en halv kvävd snyftning. Att ständigt vara fjättrad började bryta ned honom, det hade gått an att vara jagad men att vara infångad var fruktansvärt. Livet slutade vara ditt eget och känslan av att hela tiden leva på andra människors nåd var knäckande. Det skulle knäcka den mest viljestarka människan du kunde finna, utan något ljus eller en väg ut var livet ett enda mörkt helvete.
Snart fick han syn på Robin och denne man hade också märkt att fången vaknat upp, det var förmodligen nu han skulle få sin dom eller så skulle hans tillfångatagare vänta med den. Det här var hans sista väg ut mot något som kunde uppfattas som frihet, trodde han. Robin stod snart vid honom och tittade ned på Roger med mörk blick, något som liknade hat i blicken. Roger stirrade tillbaka, den blicken hade han varit van vid i så många år och blott hat skrämde honom inte det minsta.
"Sovit gott?", frågade hans tillfångatagare och bödel honom, Robin Hood.
"Jo, tack. Visst, kedjorna och trädet har inte varit de bästa sängkamrater du kan ha men annars har det varit fint.", svarade han, med ett litet leende som spelade på hans läppar. Trots att hopplösheten hade börjat greppa kring hans hjärta likt någon sjukdom så vägrade han att visa detta. Förhoppningsvis hade inget, eller i alla fall inte många, hört ljudet han gett ifrån sig tidigare. Innan Robin hann säga något så yttrade Roger sig, detta var hans chans.
"Jag har en idé, släpp lös mig och sätt dina bästa bågskyttar på att vakta min rygg. Försöker jag springa, eller fly på annat sätt så skjuter ni ned mig och om jag inte gör något misstänkt på två dagar så ger ni mig träning med vapen. Oavsett om jag är med er eller emot er så kommer jag vara dödsdömd i kungariket, det jag tjänar på att vara med er är en snara mindre kring min hals. Tro mig, jag har inget att vinna på att fly från er eller skada någon av er så länge ni inte försöker hänga mig. Det enda jag vill ha är mitt liv och en relativ frihet, inget annat.", Sade han, med en blick som borrade sig in i Robins och nu var leendet som bortblåst. Det här var seriöst menat, det handlade om det liv han alltid kämpat för; ett liv mot frihet. Hood tycktes överväga hans ord ett tag, männen vid hans sida såg däremot mer tveksamma ut även om det inte var samma tveksamhet som innan. Rogers ord hade gett slagkraft i och med att det fanns ett vettigt resonemang bakom.
"Hur vet jag att du talar sanning? Hur vet jag att du inte flyr under natten, eller skadar någon så fort du får tillfälle?", frågade Robin, misstänksamt.
"Du sätter bågskyttar på mig, jag är tillräckligt smart för att förstå att ni har nattvakter och jag kan inte dessa skogar speciellt bra vilket gör att ni hinner ikapp mig om jag försöker fly. Det finns ingen chans för mig att komma undan, men om du verkligen vill lita på mig så tycker jag att du letar i min vänstra känga, eller skickar en annan man att göra det om du är rädd.", Sade han och nu log han igen, dessa förhandlingar gick som han ville; det verkade inte helt hopplöst trots allt.
Utan ett ord böjde sig Robin ned för att leta i hans vänstra stövel, frestelsen att sparka hans ansikte sönder och samman var stor men han lät bli. Snart fiskade Hood upp den kniv som hade varit gömd i kängan. Utan ett ord letade han igenom den högra stöveln också, men där fann han inget; när han hade letat klart så skickade han två män på att låsa upp Rogers fjättrar.
"Du är i alla fall en ärlig man; när det kommer till vissa saker det vill säga. Gör du något förhastat så kommer du finna pilar i din rygg och om du sköter dig väl så kommer jag sätta någon på att träna dig för strid. Är vi överens?", frågade Robin; fortfarande med ogillande blick men inte med samma hat som förut.
Roger reste sig upp, masserade sina händer och drog knivarna ut sitt bälte, sedan räckte han över båda mot Robin med skaftet först. Precis som du gjorde när du räckte över ett eggvapen mot en vän.
"Vi är sannerligen överens.", Svarade Roger och nu med ett brett leende på läpparna. Han tog ett djupt andetag, skogsluften letade sig ned i hans lungor och doften var underbar. Detta var Rogers lyckodag, friheten hade äntligen börjat sträcka ut sina armar mot honom för en omfamning, snart kunde hans liv börja på nytt.
Med en nyvunnen, eller ja nästan, frihet närmade han sig den lilla gruppen som såg ut att baka något över elden och när han närmade sig kände han genast igen hantverket. Rogers skugga tornade upp sig över den lilla gruppen, Midna, Robins man och den okända pojken. Med ett litet leende tog han till orda:
"Min syster brukade baka ett liknande bröd. Det var ett tag sedan nu."

(hahahaha det roliga här är att mitt inlägg inte ens kommer bli hälften så långt xD)

Midna hade intresserat lyssnat på diskussionen mellan Robin och Roger. Hon hade hållit ögonen på degen för att inte avslöja sig själv. Men vem skulle misstänka henne? Hon hade ofta kunna smyga sig upp bakom människor och lyssna på deras samtal. Om någon upptäckte henne hade hon alltid en ursäkt. Hennes far hade lärt henne att alltid ha något i händerna när man spionerade, ex en hink, det skulle få människor att tro att man skulle hämta något. Midna saknade honom, men han slapp se vad hon blivit. Hon ångrade sig inte, hennes familj var i säkerhet, något som betydde mer för henne än hennes bekvämlighet. Hon var uppriktigt förvånad när Robin släppte Roger, hon var inte säker på om själv hade gjort det. Hon hade förvisso varit vänlig emot honom då det inte funnits någon anledning att inte vara det. Men att släppa lös en farlig man i lägret var något helt annat. Fast o andra sidan var de alla fyra främlingar i Robins läger. Trotts att hon känt Robin som liten var de främlingar inför varandra nu. Midna tittade upp när Roger tilltalade henne.
"Jag antar att de flesta kvinnor bakar liknande bröd. Det är svårt att baka bröd annorlunda om man inte är i något av de finare köken" sa hon och mindes hur det var att baka bröd hemma i herrgården. Midna tittade på honom innan hon la på brödet på elden men sa inget mer.

(Du skriver inte på trehundra år, du får tillsägelse att skriva, du skriver.....du skriver en hel roman xD)

Sidara vaknar och går fram till elden och ser på dem eller ja de verkade vara vaknast i hela lägret. Hon ser att Roger blivit fri, jasså så han klarade sig själv? Ja det var ju bra då slapp hon ha någon som var skyldig henne något vilket kunde vara mer eller mindre irriterande. "Jag som tyckte du skulle tvätta dig." Sa hon och såg på honom och gäspade lätt. Hon var inte van och sova bland människor och detta gjorde henne nervös att hon knappt kunnat sovat. Hon var van vid skogens ljud och visste när hon skulle vakna och vid vilka ljud men lägrets ljud var för henne okända. Och att lita på andra, att lita på människor var något hon inte kunde. Eller hon hade aldrig mött en människa hon kunde litat på förutom den gamla utbygdsjägaren och troligtvis sin familj med men dem mindes hon inte. Egentligen kunde hon inte förstå Robins motiv i att släppa Roger men de hade kanske kommit överens om något?

Roger log när Midna kommenterade det han hade sagt och en lätt suck undslapp honom, nästan lite sorgsen.
"Damen är nog rätt när det kommer till det, dessvärre har jag aldrig sett eller varit nära ett finare kök så min okunskap kan nog vara tydlig när det kommer till det.", Sade han och han ursäktade sig faktiskt då han inte hade speciellt stor koll på hur man gjorde mat. Visst kunde han en del men långt ifrån allt och vissa saker, så som detaljer, kunde han verkligen inget om. Innan hon han svara honom så hörde han ännu en röst, en röst som han kände igen från gårdagen.
"Jo, det var nog tänkt att jag skulle tvätta mig men jag har inte koll på skogen här så ja; det vore enklare om jag visste var det fanns en sjö eller ett vattendrag.", Sade han, fortfarande med ett leende på sina läppar. Mannen som satt bredvid Midna och gjorde i ordning brödet tittade upp, deras blickar möttes en stund innan han vek undan med sin blick.
"Det finns en sjö lite längre in, åt det där hållet.", Sade han enkelt och pekade i riktning mellan två träd som stod lite längre från varandra än vanligt. Roger nickade och började gå mot träden.
"Dåså, gubbar det är dags för mig att tvätta mig så jag har en känsla av att några av er kommer att följa efter mig!", Sade han till ingen speciell och fortsatte iväg mellan träden och mycket riktigt kunde han höra två män som följde honom på ett säkert avstånd. Snart såg han vattnet och ytan glittrade vackert i solljuset, med ett leende drog han av sig sina kläder för att stiga ned i vattnet. Det var kallt. Kallt men friskt och det var underbart att få tvätta bort blod som vägdamm. När han hade simmat runt ett tag, rengjort sår och tvättat sig ställde han sig upp. Ärren som fanns på hans överkropp var många, ärr som påminde honom om smärta och terror. Trots att det var mycket på hans bröstkorg så visste han att ryggen var värre, mycket värre.
Det kändes som han stod där i en evighet, han drog sina händer över ärren och minnena kom tillbaka som om allt hade hänt igår. Han kunde känna hur skräcken grep tag om honom igen, kroppen skälvde till och med en ruskning av huvudet lyckades han komma ur det. När han hade återvänt till verkligheten kändes dagen mindre varm, mindre inbjudande och vattnet kändes väldigt kallt; gåshuden syntes på hans armar.
Snabbt steg han upp ur vattnet, han drog på sig sina underkläder och byxor men väntade med tröjan; han ville ha en torr tröja trots allt. Förvirrad gick han tillbaka till lägret och satte sig vid brasan för att värma sig, trots den varma dagen. Människorna hade nu börjar röra på sig och utan att prata med någon satte han sig vid elden, för att stirra in i lågorna. Drömma sig bort till en bra, felfri värld utan några problem; en värld där han faktiskt var fri.
De mörka minnena hade nästan fått tag på honom, som så många andra gånger och han hoppades att de skulle hålla sig borta ännu ett tag för i dem fanns hans största rädsla; hans förflutna. Lågornas fladdrande inbjudande och de smekte virket som någon nyss hade lagt in, Roger visste däremot inte vem. Elden var varm och värmen smekte honom. Elden värmde honom inifrån och ut, nästan som om den brände bort all svärta inom honom. Roger hade alltid tyckt om eld.

Midna svarade inte, det fanns ingen mening för henne att tala om att han hade varit adlig. Hon såg sig själv inte som adlig längre, nu var hon helt enkelt Midna. Hon vände på brödet och tittade på Alan som satt bredvid och såg fascinerat på henne. Midna hade följt Roger med blicken när han försvunnit innan hon vände sig emot Alan.
"Det är inte så svårt som det ser ut" sa hon uppmuntrade honom att lägga sin deg bit på gallret över elden. "Du vänder den om en liten stund" sa hon och gav det nylagade brödet till Sidara som satt sig ner vid dem. Midna var inte särskilt hungrig, hon var fortfarande orolig över sin familj, trotts att de gett sig av. Hon tittade upp när Roger kom tillbaka och slog sig ner. Hon var förvånad över hur många ärr han hade. Hade hennes far sett ut så innan han dog med? Hon visste inte hur många krigsskador han ådragit sig innan han dött. Midna suckade lågt, att tänka på sin far skulle inte hjälpa henne. Hon såg på Alan.
"Vänd brödet nu och lägg på de andra degklumparna" sa hon och tog en trasa, en skål vatten och några bandage och gick bort till Roger.
"Du måste göra rent såren ordentligt" sa hon och tittade på hans handleder. "Min far sa alltid att man skulle ta vara på sin kropp, det är ens bästa vapen" sa hon och gjorde rent såren ordentligt innan hon började linda om såren. När hon var klar tittade hon nervöst på honom. Hon hade inte frågat om lov om hon fick göra det utan bara gjort det. Hon reste sig upp.
"Jag ber om ursäkt" sa hon och gick tillbaka till sin plats bredvid Alan. Hon brukade inte be om ursäkt, men hon brukade inte heller ta hand om folk som hon inte kände. Robin såg på henne men hon gav honom bara en vass blick, hon visste att de båda skulle ha olika åsikter om det här och det fanns ingen mening att diskutera det. Verken hon eller Robin skulle ändra sig.

Medan Roger begrundade sitt förflutna hade Midna rört sig mot hans håll och när han kände hennes beröring rycktes han ur sina minnen. Trots att han kände en lust att dra bort sina armar från hennes mjuka beröring lät han bli, det hon gjorde var en vänlig gest och inget han tänkte förolämpa genom att rygga från beröringen; men minnena gjorde det svårt.
När hon belyste att kroppen var sitt bästa vapen så nickade han endast instämmande, kroppen svek sällan och gjorde den det så skulle det vara slutet. Midnas händer var fasta i arbetet, det gick snabbt och relativt smärtfritt; ett bättre omslag skulle han själv aldrig kunna åstadkomma. När hon var klar så kastade hon en blick åt hans håll, det var svårt att urskilja känslorna i hennes ögon men han återgäldade blicken med ett litet leende.
Snabbt efter hennes blick reste hon sig upp och till hans förvåning bad hon om ursäkt. Förvåning slog honom med en sådan kraft att innan han hann yttra ett tack så hade hon försvunnit över till elden där de gjorde i ordning en måltid. Förbryllad drog han fingrarna genom håret, men bestämde sig snabbt för att resa sig upp och följa efter; i det här fallet kändes det bäst att hålla på artigheten och handlederna kändes redan bättre än innan. Tröjan lät han däremot hänga kvar vid den andra elden, det var skönt att känna den svalkande brisen mot huden efter en sådan lång tid av fångenskap och situationer som hade gjort det svårt att njuta av enkla ting.
När Roger banade sin väg genom lägret så vek många män av och vissa tog en mindre omväg för att slippa närma sig honom; förmodligen var de rädda att han skulle få ett spel och döda någon trots att hans liv hängde på det. Dessa män förstod honom inte och skulle aldrig göra det; Roger var och hade aldrig varit galen, han hade inte fötts ond eller till brottsling. Det var världen i dess grymhet som hade format honom till den man han var idag. Snart stod han vid lägerelden där Midna och mannen bakade bröd.
"Tack för det här, det var vänligt av dig.", Sade han enkelt och med ett litet leende på läpparna, samtidigt som han skakade sina händer för att visa att det var omläggningen av såren han uppskattat. Uppenbarligen så samlade han på sig skulder till den här kvinnan; först maten och nu bandagering.
"Det ser ut som att du har två tjänster att kräva ut, en för maten igår och en för att du tog hand om mina sår. Ser onekligen ut som att du sätter mig i skuld.", Sade han, fortfarande med ett litet leende men nu också med ett skämtsamt tonfall. Det sista han ville beskylla henne för var att sätta honom i skuld då det förmodligen kunde ses som en anklagelse och var det något han inte ville göra så var det att anklaga människor som hjälpte honom.
Roger kände ännu en vind som drog lätt i hans hår och längre bort kunde han höra fågelsången. Minnena från förr tycktes nu avlägsna och nästan bortblåsta, likt askan som strös ut för vinden.

Midna ryckte till när Alan puffade till henne i sidan, hon kände smärta där sedan Gisborn puttat på henne. Den mannen var allt annat än vänlig. Hon gav Alan en vass blick, även om den andra mannen inte visste vad han gjort. Hon följde Alans blick när han nickade med huvudet och Midna såg Roger vara på väg åt deras håll men ryckte bara på axlarna. Hon tog av brödet ifrån gallret och la på nya degklumpar.
"Bränner du dig inte?" sa Alan och Midna skakade på huvudet.
"Man vänjer sig" sa hon och började skicka runt tallriken med bröd. Hon kände att Robin fortfarande betraktade henne, något som började irritera henne. Om han ville något fick han faktiskt prata med henne inte stirra dumt. Men hon visste att Robin inte var en man som hade djupa diskussioner. Hon vände bort blicken från Robin när Roger skugga föll över henne. Hon tittade på bandagen hon lagt och ryckte på axlarna.
"Ingen annan verkade vara villig att göra det och jag fick lära mig tidigt att inte låta folk lida" sa hon och tänkte på sin barndom, hon hade fått lära sig att ta hand om folk redan som liten flicka. På den tiden hade det varit hennes ansvar, något det inte längre var, men vanor var svåra att bryta. Midna skakade sedan på huvudet.
"Jag låter inte folk stå i skuld till mig. Jag gör dem inte tjänster för att jag kräver något tillbaka" sa hon och log svagt. Alan stirrade på henne och hon suckade.
"Han är en människa inget monster" sa hon och syftade på Roger. Hon såg hur Robin knyckte med huvudet och reste sig upp.
"Ursäkta mig" sa hon och lämnade de båda männen vid brasan och gick bort emot platsen där Robin stod.

(Wow vilka inlägg ni gör :O känner mig så Små-Inläggs-Flicka nu xD)

Sidara tuggade på brödet som hon fått av Minda och stirrade in i elden. Hur trevliga och snälla alla än var gav hela lägret henne obehag. Att hela tiden ha folk omkring sig gjorde henne nervös eller ja hon var ovan. Oftast levde hon i skogen hela tiden i rörelse och sällan bland mäniskor som kunde finna henne och avslöja henne. Ibland var hon i byar och bland folk, men då en mörk främling med mantel och överdragen huva, de flesta tog henne för man vilket hon helt klart föredrog. Hon hade ofta besökt krogar när hon väl besökte byar eftersom att de gav värme och roade henne. På krogar och liknande kunde alla vara anonyma och på vissa befann sig fler förbrytare. Det var där hon sett Roger i ett slagsmål men han hade säkert inte lagt märke till henne, viket hon föredrog. Hade någon fått reda på att hon var kvinna skulle det gå illa för henne, eller ja för dem. Här var dock en annan sak, här dolde hon inte vem hon var, eller ja inte helt fast de visste inte om hennes historia, men visst någon om den andres historia?
Hon ser upp då Minda lämnar dem och ser på Roger, han ser ut som en dränkt katt. Eller ja en stor dränkt katt med ärr, hur kunde han fått så många? tänker hon och rätar på sig där hon sitter.
"Nu är jag nöjd, du följde mitt krav fast jag inte lossade dig." flinade hon mot honom. Sedan tar hon sitt vattenskinn och dricker i djupa klunkar av det kalla källvattnet och sträcker den mot honom.
"Törstig?" frågar hon och ser sedan på männen som Minda försökt lära att baka, det går faktiskt ganska bra för dem trots allt.

(Hoppas ni överlever! 8> )

Efter att han hade utbytt några ord med Midna så förstod han ganska snart att hon var tämligen omtänksam, lärde sig att folk inte skulle behöva lida? När han hade hört det så nickade han bara och trots sin förvåning lyckades han hålla masken; det var ovanligt att träffa sådana människor i denna världen, han hade bara känt en sådan människa innan och det var längesedan nu. För att inte riskera att hamna i gamla minnen så ruskade han lite på huvudet, som för att skaka bort en irriterande fluga och log när hon sade att hon inte lät folk stå i skuld till henne; eller det var så han förstod det i alla fall.
Trots att det korta samtalet hade förvånat honom mycket hittills så var han nära på att brista ut i skratt när hon vände sig till Alan och hävdade att han, Roger, var en människa; inte ett monster. Det var obetalbart att se mannens min men trots den stora impulsen att skratta högt så lyckades han att kväva det och undvika en frustning trots att man såg en road glimt i hans annars så kalla ögon. Till hans besvikelse så reste sig Midna och försvann bort mot Robins håll. Roger ryckte på axlarna och vände sig till Alan.
"Låt mig hjälpa dig", Sade han med ett leende och började att pilla med brödet som gräddades. Baka bröd hade han gjort innan och det var faktiskt något han klarade av relativt bra, trots att Alan verkade vaksam så verkade han slappna av när han såg att den store, mördaren började hantera brödet med en fast hand.
Medan han hade tagit Midnas plats verkade det som att en till av kvinnorna hade tagit tillfället i akt att smyga upp bakom honom. Roger förstod snart att det var kvinnan från igår.
"Tja, jag är ganska glad att tvätta bort vägdamm och gammalt blod från min kropp när jag kan. Dessvärre är det tämligen svårt när man är fastkedjad, hoppas du förstår.", Sade han med ett leende och utan att ta ögonen från brödet. Det tog däremot inte lång tid innan han ännu en gång förvånades, tydligen så sträckte den okända kvinnan fram ett vattenskinn och erbjöd honom vatten. Vaksam som han var tog han det och räckte det mot Alans håll med ett leende.
"Vill du ha?", Sade han och log mot den andre mannen med en vänlig ton på rösten. Utan att tänka över eller klaga tog den andre mannen stora klunkar från vattenskinnet för att sedan räcka över det mot Roger igen. Han tog det, fortfarande med ett leende och granskade den andre mannen innan han själv började att dricka ur det; Roger hade trots allt aldrig sett den andra kvinnan dricka ur det.
"Tack, omtänksamheten verkar flyta tjock i det här lägret idag. I alla fall från vissa håll.", Sade han och skrattade till, en sannerligen underhållande vändning på hans situation. Utan att fråga tog han ett av de färdiga bröden från tallriken och slet en stor bit av det med tänderna för att sedan lägga över några nya bröd som hade blivit färdiga, allt med Alans hjälp såklart. Trots allt så ville mannen lära sig.
"Hur kan en man som du baka bröd och hur har du fått alla de där ärren? Slagsmål?", Frågade Alan och hans nyfikenhet var genuin gällande båda frågorna. Båda frågorna underhöll Roger till den grad att han skrattade till.
"En man som jag? Jag antar att du menar en mördare med det. Män föds inte mördare, jag har också varit ung och oskyldig en gång i tiden...", Roger kunde höra en ljudlig fnysning från någonstans i lägret när han sade det men valde att fortsätta, "...och då lärde jag mig att baka enklare bröd med min syster, det är inte så svårt. När det gäller ärren så tänker jag inte gå in djupare på det men det har inget med hjältemod att göra och jag kan säga dig så mycket som att jag aldrig, inte en gång, har blivit allvarligt skadad under ett slagsmål eller en strid på lika villkor. En hård värld föder hårda män och monster; du får avgöra vad jag är efter hand.", Sade Roger och skrattade återigen, vissa tittade på honom som om han vore galen; kanske var det något de var rädda för. En galning? Nej, man skulle inte vara rädd för galningarna.
Alan tittade återigen vaksamt på Roger men mördaren räckte bara över ett bröd mot mannen som denne godtog med en skymt till ett leende.