Törsten efter blod. (privat)

Alice kan inte hjälpa att känna hur hennes leende växte. Hon visste att hennes ögon tindrade och hon kände hur de tårades av lycka.
"Verkligen, menar du det verkligen?"
Alice skulle kunna göra ett glädje tjut men kände att det inte riktigt passade sig.
Sakta förde hon läpparna till koppen och tog sig en slurk. Chockad, äklad spottade hon ut allt.
"Fy vad varmt. Jag brände ju tungan", sade Alice och räkte ut den.
"Tack för att du varnade mig", sade hon retfullt och slog lekfullt till Rose arm.

Jag skrattar till, både åt slaget och hennes tindrande ögon.
"Självklart!" säger jag och flinar. "Men dock så kan jag inte ge alla, du kan välja två, men se till att inte hugga folk med det bara", ler jag.
"De tar upp alla dina vapen imorgon så kan du välja två", säger jag.
"Jag ska ta en runda runt ön imorgon bitti för att se om jag minns allt, vill du följa med?" undrar jag. Och för första gången frågar jag faktiskt det som en vän, inte för att se hur skicklig hon är.
Jag dricker resten av teet i en klunk, jag är så van att jag knappt känner värmen.

Alice ställde demostrativt undan sin kopp. Hon var fylld av energi på tanken av sina vapen och for upp ur sängen.
"Jag hänger gjärna med dig, Rose", sade hon och slog sig ned i en skräddarställning.
"Har du ägnat någon av din tid till meditation?" frågsde hon och log lite.
Alice behövde bara sätta sig så i skräddarställning nu för tiden för att känna lugnet som spred sig inom henne.

[Och du är inte den enda, jag får nästan abstinens besvär då jag inte är inne. x) ]

"Hm... Några få gånger. När jag var i lite andra länder", säger jag. "Fast det förstördes såklart av att någon försökte döda mig, så det blev aldrig riktigt av", skrattar jag.
"Då säger vi imorgon bitti", ler jag stort.

Alice kollade förvånat på henne och undrade om deras tid för kvällen var över. Rose såg mycket bättre ut i vilket fall.
"vill du sova här?" frågade hon efter en lite stunds tystnad.
Inte för Alice skull men hon antog att Rose kanske inte orkade eller ville besvara Eriks frågor för tillfället. Det förvånade henne att han inte stod och bankade på dörren. I samma ögonblick tanken tagit plats i Alice huvud började någon knacka, ivrigt på den enorma dörren. Alice la huvudet lite på sned och log.

"Gärna!" säger jag fort innan dörren slås upp.
Erik. Såklart.
Han ser nästan rädd ut, och skärrad. Han kollar snabbt runt innan hans blick faller på mig och han slappnar av.
"Herre min skapare", mumlar han och skyndar fram till mig och slår armarna runt mig.
"Har du hört talas om att vänta in ett svar?" frågar jag. Jag ler beklagande mot Alice.
"Just so you know", säger jag och skjuter undan honom ifrån mig. "Jag sover här ikväll."

Alice slöt sina ögon. Det var det minsta hon kunde göra för att ge dem liten egen tid men hon lyssnade intressant till deras samtal. Rose var en aning orättvis emot Erik men Alice fortstod henne. Ibland var han lite för kvävande. han verkade ställd över att Rose valt att sova hos henne. Änny litade han inte på henne. Varför skulle han? Alice var övertygad om att han tyckte att hon stal hennes tid med honom.
"Kolla inte på mig sådär", sade hon för hon visstr att han stirrade på henne även om hade slutit sina ögon.
"Vill ni ha lite ensam tid?" frågade hon sedan då spänningen i rummet blev för mycket för henne.
Innan de svarat försvann Alice ut genom dörren. Efter hon slagit igen den sjönk hon ned längst väggen, utmattad.

"Du har aldrig vart såhär förut!" säger jag innan han hinner säga något. "I skolan verkade du mer... vuxen", säger jag i brist på bättre ord.
"Förlåt", suckar han och sjunker ner i sängen. "Det är bara det att... Äh, vad fan, jag vet inte vad det är", muttrar han. "Kanske beror det på att jag fortfarande tror att det här är en dröm som snart kommer blekna, och du försvinner från mig och någon som Nicholas får dig istället", förklarar han. Jag lägger lätt handen på hans arm och hör ända hit hur hans hjärta börjar dunka snabbare. Jag ler och kramar sedan om honom.
"Om jag försvinner sjunker ön, tro mig, DET är värre än att du förlorar mig", skrattar jag,
"Prata inte sådär", säger han och pussar mig på kinden. Sedan stelnar han till, som om han behöver min tillåtelse att få röra mig. Jag sneglar upp mot honom.
"Behöver du en tillåtelse för att pussa din egna flickvän?" frågar jag retsamt. Jag ler bara tillbaka och pussar mig åter, fast en snabb puss på munnen denna gång.
"Är du säker på att du ska sova här då?" undrar han skeptiskt.
"Absolut", säger jag och släpper taget om honom. Han suckar och går ut ur dörren.

Alice ryckte till då dörren åter öppnades och stängdes. Hon kollade upp och mötte Eriks blick. Han såg trött ut, otroligt trött.
”Jag förstår mig inte på dig? Jag förstår mig inte på ert kön”, muttrade han och Alice log stort.
”Jag hade en gång en mästare av ett slag som sade att då en man listat ut en kvinna finns det inget mer att lista ut.”
Alice reste sig upp så de stod jämte varandra, nära varandra. Erik verkade obekväm i hennes närhet.
”Du kväver henne, ge henne tid och försök att inte vare en sådan klängapa. Det finns väl ändå andra saker du gillar att göra?”
Alice ord verkade få honom att stelna till. Hon såg att hans händer var knuta och armar spända.
”Jag fick intrycket av att du gillar att springa”, sade Alice med glimten i ögat.
Alice älskades att retas med andra, om hon hade en hobby var det den. Steve uppenbarade sig jämte dem. Han stod eller rättare sagt svävade jämte dem utan ett ord.
”Steve, var så god, berätta för Erik här vad en kvinna vill ha i en man.”
Steve skrockade lågt men Erik såg mest ledsen ut. Nästan som en hund som fått stanna ute under natten för den varit stygg. Alice lade en hand på hans axel och först ryckte han till lite men verkade skämmas då han upptäckt vad han gjort.
”Allt mörkt är inte ont och allt ljust är inte gott.”
Med de orden lämnade Alice dem och gick åter igen in i sitt rum. Hon kastade sig på sängen och borrade ned huvudet i en av kuddarna.
”Jag hade inte klarat av ett förhållande tror jag”, utbrast hon men ångrade sedan och tillade, ”ifall jag inte hittat den rätta.”


[Ett mycket mysko inlägg. Hej, förrästen. ]

[Hej! Förlåt för kort inlägg xD Haha, på senaste tiden verkar det som vi är inne när den andra inte är det ]



Jag ler svagt och känner mig lite blek. Jag älskar dig oavsett vad, tänker jag till Erik men ångrar mig genast. Jag sa "jag älskar dig"! Jag känner paniken komma när jag känner att han slappnar av och verkar bli lyckligare, mer som sig själv.
Jag älskar dig också, Rose. Jag känner hur jag återgår till mitt "normala" jag. Jag känner färgen komma tillbaka och leende bli mer äkta.
"Och vet du vem denna "rätta" är?" frågar jag retsamt och sneglar på henne där hon ligger på sängen medan jag sitter på den.
"Och om du har hittat honom så skulle jag råda dig att "fånga" honom innan han försvinner, för det brukar bli så", tillägger jag lite mer allvarligt. Jag vill att Alice ska vara lycklig.
Jag förstår mig verkligen inte på mina egna känslor... tänker jag förvirrat. För några dagar sen tyckte jag bara att Erik var snygg, och nyss sa jag att jag älskar honom, och för någon dag sen dödade jag nästan Alice och nu sitter vi och pratar med varandra som om vi har känt varandra livet ut.
Mitt liv är minst sagt komplicerat...