De fem rikenas undergång. (privat)

"Din hälsa", svarar jag trotsigt. "Jag är väldigt noggrann med personer jag har helat. Och du var svårt skadad, vilket betyder att du antagligen kommer att bli det inom kort igen, och jag vägrar låta dig gå skadad då."

Ramuh suckade och himlade med ögonen. Han gick förbi kvinnorna och drog ut kniven ur stammen med ett litet ljud.
”Jaså”, sade han till henne och vände sig åter igen emot henne, mirakelflickan. ”Så varför är du inte just nu med din mor, du hade helat henne men vad jag förstår det som eftersom du befinner dig här utan henne, så hade du lämnat henne.”
Han mindes kommentaren om att hon hoppade att han inte var lika svag som hennes mor, vad nu det betydde.
”Jag måste säga att det var ett nöje att stöta på er igen och ifall vi ses en tredje så kanske inte turen står på er sida längre.”
Hans röst innehöll en varning, en seriös varning för ifall de fortsatte att följa honom skulle inte han ha något annat val än att ta deras liv. Även om de var tre av dem, han skulle aldrig kunna ta barnets liv så hade han års erfarenhet av strider.
”Ifall ni nu inte kan övertala mig till något annat, dvs.”
Ett något girigt leende bröt upp på hans läppar. Aldrig skulle han utnyttja en kvinna på det sätt han indikerade men det behövde ju inte dem veta och förhoppningsvis skrämde tanken dem något.

Aliena höll ögonen stadigt på kniven som var inborrad i trädet. Hon visste att han inte var att leka med, ändå fortsatte hon att följa efter och därmed riskera sitt liv. En tanke slog henne - vad skulle hända om hennes far märkte att hon inte låg i sin säng? Hon var inte ett barn, men i dessa tider kunde man inte vara nog orolig.
Alienas blick vandrade från kniven när han drog ut den och stannade på Angel när hon talade. Sedan hamnade den tillsist hos mannen för att se på honom när han svarade.

"Bara så att du vet", säger jag och tar ett steg mot honom, och ännu ett. Ända tills jag är framme vid honom. "Jag tog inte tillbaka dig från dödens rand! Du behöver inte lära dig att sköta dig själv igen! Du behöver inte inse att allt inte är magi! Du är stark både psykiskt och fysiskt men ändå så kunde du ha dött utan Alienas hjälp! Så även om du tror att du klarar dig utmärkt själv, så gör du inte det! Och om du gör mig illa gör du även min mor illa, och alla personer jag har helat, även dig själv. Testa om du vill", säger jag och räcker fram handleden mot honom. "Skär. Du kommer själv känna smärtan, inte lika starkt som hos mig, men du kommer känna den. Och den kommer inte sluta förrän jag inte känner smärtan. Det är därför jag inte väldigt sällan går ut, om jag stukar foten, kommer flera personer ha ont i foten, beror på hur många gånger jag har helat de. Och min mor har jag helat så många gånger att hon kommer dö om jag dör.
Enkelt sagt: om du skadar mig kommer du skada flera", säger jag och vet själv att varje gång jag helar någon så ger jag lite av min själ, mitt liv, så att den kan klara sig. Och om jag helar för mycket blir jag galen, men om jag inte helar blir jag också galen eftersom att jag kommer ha alldeles för mycket livsenergi då. Jag sväljer och stirrar på min handled igen. Kommer han göra det? Jag bryr mig inte, bara han förstår vad jag menar. Jag stirrar trotsigt rakt i ögonen på honom.


[Mort, om det inte passar dig så kan jag ändra, eller så får du vara ett undantag xD Kom på det där nyss, så... Ja, vi får se hur det här går ^^ ]

Ramuh började skratta vid hennes tal för det lät som om hon försökte läxa upp honom men inte enbart därför utan också över hennes naivitet. Trodde hon verkligen att han brydde sig om han sårade andra människor? Trodde hon verkligen att det var något han inte gjort innan. Trodde hon verkligen att hennes mors död skulle smärta honom?
Istället för att skära henne i handleden lät han kniven sjunka in vid hennes knäskål för att sedan sparka till den allt vad han orkade. I samma stund ”attacken” var över kände han själv en smärta i sitt egna ben men inget han inte utstått förut. Trotts smärtan log han.
”Du kommer hålla dig vid liv till varje pris för de andras skulle och det är det enda jag behöver av dig. Jag behöver ingen som sinkar mig.”
Haltandes satte han sig åter igen vid bäcken för att rengöra sin kniv men stelnade åter igen till då han hörde ett ljud som inte passade in.
Ljuden, vildingarna hade funnit dem. Då en pil for mot honom kastade han sig undan och kniven han fortfarande höll i sin hand for emot det håll pilen kommit.

[Jag antar att hon inte kan hela sig själv? Eller ? ]

Patty skrek till och Marion kastade sig över henne för att skydda henne från pilarna som kom susande.

[Förlåt för kort, men måste gå och lägga mig nu.]

[Vet inte... Men jag tror jag har kommit på något!]

"Herrejävlar!" tjuter jag och vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag tar Aliena i armen och går därifrån, medan jag blir tvungen att skutta därifrån på ett ben.
"Spring i för väg, jag kommer efteråt, jag har en plan", muttrar jag. Jag vet att jag borde skrika, men det konstiga är att jag just nu inte känner något. Vilket är otroligt bra.
"Tack och lov för magin", mumlar jag och sedan: "Må alla månars magi och faser drabba honom hårdast medan hans skelett blir det enda som blir kvar av honom." Jag tar ett prövande steg på knät och då kommer smärtan. Med en grimas så hoppar jag bittert igenom skogen och kan tyvärr inte vänta på Aliena.
Tillslut hittar jag ett träd och bryter av en gren.
"Liv är liv", mumlar jag och helar biten, sakta. Jag lägger den på knät och ser hur det börjar hela.
"Inte dåligt... Livenergin funkar faktiskt att ta tillbaka så länge man helar något annat, så länge fokuset inte är på en själv", mumlar jag fascinerat.
När jag är klar har ett nytt träd skapats av grenen och mitt knä fungerar. Jag vänder mig om och ser Aliena.
"Hoppas han dör..." muttrar jag.

[Ifall ett band bildas mellan de hon helar och henne borde det inte vara tvärtom också? Eller borde det inte gå åt båda hållen?

Haha, ni andra kanske märker att jag och Selma hm ... "diskuterar" mycket i rollen. x) ]

[Nja... Inte riktigt... Eftersom att det är hennes livenergi och inte deras xD tror jag... ._. xD ]

Aliena skrek till av smärta då en knagglig pil genomborrade hennes vänstra överarm. Hon svor högt och kastade sig bakom en tjock trädstam. Vildingarnas jaktrop kom allt närmare, och paniken växte i bröstet. Hon andades häftig och försökte desperat tänka bort den pulserande smärtan i armen. Hon vred på huvudet åt det håll hon skymtade att Angel försvunnit, men det började snurra - hon blev yr av den väldiga smärtan.
Med stön skyndade hon sig åt det håll hon tittade åt, men hur långt hon kom eller vart hon nu var hade hon ingen uppfattning om. Plötslig föll hon till marken och det högg till av en sådan våldsam smärta när hon landade på sin skadade arm att hon skrek högt.

[Mort och Selma, jo, jag vet. :3 Men så får det vara xD]