It's dark times, once again..[SV]

Underbart bra!

Taack!

Swosch swapp sa det så finns det redan 480 ord på nästa kapitel.

Åh vad härligt! 8D

Det blir skitkul när man letar upp mer avancerade ord och tvingar sig att få med dessa ord, heh..

Joo, när man läser kan man inte sluta. åhhh, du är så braa, och det nya kapitlet var lika underbart som vanligt ♥

Åh helt fantastiskt!! Har inte kunnat läsa innan :s just nu kommer jag inte på något dåligt, men jag skriver igen om jag kommer på något varje gång jag ser bevakarknappen röd och den här tråden är tjock (haha lät fel) så spricker jag av glädje ♥ du skriver verkligen så man ser miljöerna och personerna framför sig, helt underbart! Och ja, det är kul att du använder Ron heeeelt jätteawesome kapitel iaf!! ♥♥

Taaack fina människor!! Jag har dissat Romione, mest för att jag inte gillar Ron så mycket, men nu ska de allt få lite uppmärksamhet!

Jag har skrivit färdigt nu, men måste få tillfälle att renskriva på pappas dator och vet inte när jag får det..annars är jag i princip klar med kapitlet!

Yeey duktigt!!

NU kan jag publicera!!

Kommentarer är välkomna, gärna konstruktiva ♥
(slutet är inte direkt särskilt jättebra eller något men det får duga)
_______________________________________
~5.

Nattens väder ute vid kusten var inte direkt lägligt för en båttur. Vågorna kastade sig ihärdigt mot klipporna, tävlade i om att träffa högst upp och göra så mycket väsen som möjligt, allt för att göra de våldsamma stormmolnen nöjda. Det högljudda bruset fick de gömda gångarna och grottorna att eka av vattenskvalp, så högt att man fick skrika för att överrösta dem. Vädret var denna kväll minst lika ondskefullt som planerna som smiddes inuti den mörkaste av grottorna. I den grotta med de tjockaste väggarna, den där ljudet ekade minst, hade Ron Weasley placerats fastbunden i magiska kedjor på en hård stenstol, med sömnmedel i blodådrorna, och betraktandes honom stod en lång och ståtlig kvinna i en sammetsröd klädnad. Färgen på klädnaden var skrämmande identifierbar med blod, och det lätta tyget var draperat på ett respektfullt sätt. Håret var mahognyfärgat och räckte kvinnan till midjan, och i sin ståtliga glans var det en bra punkt att sätta ögonen på när man tvingades att prata inför denna kvinna. Jim var en av de få assistenter som hade modet att titta sin mästarinna i ögonen när han konverserade med henne, och han kunde gott och väl tänka sig att det för svagare människor framkallade en känsla av maktlöshet.
”Mästarinna, jag kan fortfarande inte förstå varför han ska vara fastkedjad och drogad om det är meningen att han ska hjälpa oss.”
”Tyst, Jim.” Rösten var mäktig och krävde respekt, men Jim hade lyckats vänja sig vid den.
”Jag undrade bara.”
”Denna simpla trollkarl, som sägs vara bästis med Pojken som överlevde” - hon fnös för att markera sin avsky - ”kan mycket väl hjälpa oss med ledtrådar. Men han får inte vara vaken för länge – då kan han börja komma till medvetande och förstå vad som sker med honom. Och det vore ju olyckligt.” Kvinnan skrattade, tydligt njutandes av sin maktposition, och slängde likt en överbetald supermodell sitt hår så att det bara var några millimeter ifrån att träffa den robusta stenväggen. ”Kan du gå och se över morgondagens agenda, är du snäll. Och var snäll och be Miles att han förbereder sig inför ännu ett mord. Den stackarens så kallade nervsammanbrott är inte något annat än feghet.”
”Självklart, Je... Mästarinna.”
”Mästarinna, Jim, alltid Mästarinna. Förnamn är för lägre stående personer. Som assistenter. Och Mugglare.” Ännu ett ekande skratt. Jim ansåg att det förmodligen var dags att lämna grottan, och gav sig ut i gångarna som fortfarande ekade av vågornas otämjda brus. Kvinnan, eller Mästarinnan, slängde en sista blick på den rödhåriga mannen med fräknar. Han var alldeles för lång för stolen och fick sitta lutad över sina egna ben för att få plats, men det var lika bra att han satt där som någon annanstans. Ron Weasley gav ifrån sig en djup snarkning, och snart satt han helt ensam i grottan.

Kingsley kom ihåg alla anställda aurorer han haft under sin tid på Ministeriet, mer eller mindre, och på grund av varierande anledningar, men det var en auror han antagligen alltid skulle komma ihåg, även om denna bara arbetade i två veckor för lite mer än ett år sedan.
För det första så hade kvinnan inte blivit utbildad på Ministeriet i England, utan att det sades att hon kom från Frankrikes ministerium. Det märkliga var att hon pratade mycket bra engelska, utan att bryta på franska ett dugg. Kingsley hade en annan anställd som bott i England tio år efter sin födelse i Frankrike – och han bröt ändå mer på franska än vad denna kvinna, som tydligen nyss kommit till England, gjorde.
För det andra var hon mycket nyfiken, ja, det var nästintill att hon snokade bland folks personliga grejer. Kingsley hittade henne gång på gång med näsan djupt begraven i papper om de anställda på hans kontor, och varje tillfälle ursäktade hon sig med att hon var så nyfiken och inte kunde hejda sig själv. Kingsley hade inte förstått varför man 'inte kunde hejda sig själv' från att läsa rapporter om en trollkarl som blivit anklagad för att ha använt sin flygande tekanna för att skjutsa runt mugglare när bussen var försenad – ingen hade tagit honom på allvar förrän han tog tekannan under handen och flög iväg – men några andra gånger var det papper om de anställda, som faktiskt låg inlåsta i ett skåp och aldrig låg framme på skrivbordet, som han hittade henne böjd över. Till slut tröttnade han på hennes konstanta nyfikenhet och avskedade henne. Det konstigaste var ändå att han absolut inte kunde komma ihåg att han någonsin hört hennes namn... Han hade försökt kolla efter i sina register, men det fanns inga uppgifter. Det var som om de papper gällande henne han sparat bara lösts upp i tomma intet och försvunnit.

Tre minimala tuggor. Så mycket hade Hermione fått i sig av sin brödbulle efter fyrtiofem minuter, när Harry, Ginny, Naomi, Fred och Angelina anslöt sig till den något ängsliga skaran i Ottery st Catchpole. Molly fortsatte enträget i sitt försök att lirka i Hermione något mer, men de apatiska mörkbruna ögonen som endast stirrade ut genom det nytvättade fönstret fick henne snart att ge upp.
”På den här tiden skulle Naomi fått i sig två brödbullar, och hon kan inte ens tugga.” Med en suck tog Molly upp sin stickning igen. Svaga antydningar till ett leende syntes för några sekunder i det nästan uttryckslösa ansiktet, men snart var de försvunna igen.
”Jag hatar att behöva vara den som berättar det för dig, men det kommer knappast gå lättare att hitta Ron när du sitter där och stirrar ut genom fönstret.” George grimaserade efter att ha avslutat meningen. ”Kom igen – vi måste informera Ministeriet.”
”Jag kan inte!” Ljudet av Hermiones röst kom dels så plötsligt och dels i en så hög tonart att alla i rummet ryckte till. Naomi, som lugnt snusat i Ginnys armar – nu gick det plötsligt utmärkt att sova – chockades så pass mycket av ropet att hon började gnälla högljutt.
”Förlåt”, suckade Hermione och gjorde en ursäktande gest mot Ginny. ”Men jag kan inte! Jag klarar ingenting utan honom, jag måste veta var han är. Jag kan inte vara utan honom, jag kan inte vara utan hans kommentarer och generade komplimanger, jag kan inte vara utan någonting med honom, och hur smärtsamt korkad han än må vara ibland...”
”Instämmer fullständigt”, inflikade George utan minsta tecken på rodnad. Ginny kämpade hårt för att hålla ansiktsuttrycket neutralt.
”...så älskar jag honom, av hela mitt hjärta och för oändlig tid. Och jag vet inte varför jag lyckats förtjäna att han plötsligt ska försvinna!” Hon snyftade febrilt och drog irriterat bort några lockiga hårslingor som envisades med att falla ner i de nu tårfyllda ögonen. ”Förlåt, Ginny. Jag vet att jag inte ska klaga, jag vet att det är möjligt att han bara åkt port ett par timmar...”
”Det är okej.” Varsamt lyfte Harry över Naomi till sin famn istället, som om han förstod att Ginny behövde lösgöras, och Hermione tittade motvilligt upp när stolen framför henne befolkades.
”Det är inte direkt något jag valde själv, och det var hemskt. Men om jag minns rätt, så var du en av dem som kämpade på mest med att få mig att förstå att jag inte bara kunde ge upp. Du kanske borde lyssna till ditt eget råd?”
”Det är alltid lättare när det inte gäller en själv”, lyckades hon få fram genom oregelbundna andetag.
”Jag vet.” Hermione lutade sig utmattat mot Ginnys axlar och fick som bekräftelse ett par armar runtom sig. ”Tro mig, jag vet.”
____________________________________

Väldigt, väldigt bra!
(jag vill verkligen ge dig lite konstruktiv kritik och så, för det verkar som att du vill det, men det finns ju inget dåligt♥)