Fantasy rollspel för 4!

Vid nikitas ord vände sig Alice abrupt emot dem. Vad ade hon sagt?
"Jag tänker inte gå till attack, jag tänker prata med dem och jag har inge fiender."
Alice satte händerna på höfterna pch lade huvudet på sned.
"Så tänker ni följa med eller inte?"

James stod kvar på stället. Han visste inte vad han skulle göra. Då Alice började gå därifrån var han nära på att följa med henne, men när han såg att Nikita sjönk ner intill trädet tvekade han. Han stod liksom emellan dem, osäker på om han skulle stanna eller gå. Han kliade sig i håret medan blicken vandrade mellan de båda.
"Jag väntar", sa han tillsist med en suck och sjönk ner i gräset. Han drog upp stråna från mattan och pillade med dem. Han hade inte märkt att råttan varit vid hans fötter hela tiden, men nu kilade den upp i hans skräddarsits och nosade på grässtråna han lekte med.
James såg ner på sina händer, mötte inte någons blick.

"Alice, innan du går, jag räknar de som fiender för att killen drog sitt svärd! Visst skulle vi kunna gå dit, men jag föredrar att kunna försvara mig på något vis, eller ha något vapen", säger jag och känner rastlösheten komma.
Då kommer Filixtra flygande och sätter sig på min arm som jag sträcker ut.
"Elden värmer och hästarna vilar medan de äter."
"De verkar ha slagit läger för natten", säger jag och säger det som jag tror hon menade. "Skulle vi inte kunna spionera på de istället?" undrar jag och märker själv hur mina ögon börjar tindra och lysa av upphetsning. Jag känner till varenda stig, i vilken skog som helst. Kanske var det därför jag blev vald? Gills det som en gåva att kunna vägarna i en skog? Att undvika att ramla, snubbla, eller något annat, i en skog? Kanske det...

[Hade de inte precis vaknat? Eller tidig morgon ? o.0 x)]

[Slagit läger bara, då. Har börjar tappa tidsuppfattningen mellan alla roll x) >.< sorry ]

Alice log lite åt Nikita.
”Men jag är ju hel, inte ens ett blåmärke pryder min kropp”, sade Alice vilket var en lögn.
Alice hade alltid lätt för att få blåmärken och vad hon än gjorde, hur försiktig hon än var så uppenbarade de sig på hennes ljusa hy.
”Men visst, Nicky låt oss spana på dem ett slag men vad vi än hör tänker jag tala med dem.”
Alice drog en hand genom sitt ljusa hår och fick en obehaglig känsla i magen men tvingade sig att ignorera den och framförallt inte visa den för de andra.

"Yey!" utbrister jag och hoppar upp. Jag hoppar nästan upp och ner av glädje. Jag ser imponerat upp mot himlen men lyckas inte riktigt se den blå himlen på grund av trädkronorna.

James såg upp på de båda när Niktia reste sig upp. Han nickade sakta och lät råttan krypa upp och sätta sig på hans axel. Sedan reste han sig upp och borstade av gräset från klädnaden.
"Om vi inte kan komma tillräckligt nära kan ju alltid råttan komma obemärkt fram och lyssna vad de säger", sa han och såg ner på djuret. Sedan började han tyst att gå mot främlingarnas riktning utan ord och utan att se på de andra.

Jag följer efter James och tänker på råttans namn. Undrar vad som skulle passa den? Om den ska lyssna så skulle den ju kunna heta Gilan, som den bästa spejaren på att smyga i hela Spejarkåren, i Spejarens lärling.

Alice började skratta vid Nickys lilla utbrott men slog sedan händerna för munnen. Ifall det nu var så att de skulle smyga sig på lägret, vilket kanske var en större risk än att komma öppet till det så var de tvungna att vara tysta för att inte bli upptäckta.
”Vänta”, ropade Alice efter James och sprang eller rättare sagt skuttade ifatt honom. ”Ifall vi nu ska göra så som Nicky föreslagit så ska vi göra det på rätt sätt. Vi cirkulerar runt dem så vinden ligger i vår rygg, dessutom kommer de hålla större koll åt detta hållet.”