Striden om Friedewi. (Roll för alla)

[synd att många hoppar av ]

( vet :'( men kanske någon annan kan ta deras plats?)

Efter ett tag bestämmer sig Zifone för att gå fram till vattnet. Hon var inte rädd för kvinnan vid vattnet eftersom ifall det skulle visa sig att kvinnan var mäktigare en hon och inte fredlig kunde hon bara bli dimma. Det är väldigt svårt att skada dimma.
Hon bestämde sig även för att inte starta något bråk, hon var inte ute på jakt så hon såg ingen anledning till det.

Merenwen blev överrumplad när så många saker hände samtidigt. Plötsligt rycktes hennes vattenväska ur händerna på henne och hon tyckte att hon hörde någon bakom sig. Hon såg också ett ansikte i vattnet och hon kände att en rädsla steg i kroppen.
Hon ställde sig upp och kastade en blick bakom axeln - det var någon där, precis som hon trott. En människoliknande varelse, men det var något onaturligt som vilade över henne.
Wen stammade fram något otydligt och fingrade på sin dolk. Hon ville inte slåss, men var varelsen fientlig var hon tvungen att försvara sig.

"Lägg ner dolken"! Beordrade Zifone. "Jag vill inte behöva slås i onödan".
Hon gick närmare vattnet och granskade det, hon hörde hemma i skogen och inte i vattnet så hon var vaksam när det gällde det.

Okej, vad synd.

vassilia: Kommer inte tillåta flera eftersom vi redan är så många.

---

Susi stirrar länge på kvinnan med rött hår.
Hon pratar med en trollslända.
Susi skakar på huvudet och fnyser.
Hon måste vara galen! Men, varför inte bli galen? Om hon måste så har hon valt ett bra tillfälle för det. Susi suckar tungt och rullar ihop sig till en boll. En sak är säker, när de kommer fram, ska hon med glädje bita av den andra kvinnans finger!

Alduya såg stadsmuren och porten framför sig. Den var inte alls särskilt imponerande enligt Alduya. Hon lyssnade till soldaternas skratt, de som borde skämmas. Alduya skulle se till att de fick sitt straff, det var en sak som var säker. De stoppades inte vid porten, alla visste vem översten var och ingen vågade säga emot honom.
”Släng fångarna i fängelsehålan”, hörde Alduya överstens röst.
Hon betraktade den lilla staden som knappt var en stad utan mer som en utpost. Det bodde enbart soldater där och några få tjärnarkvinnor om man inte räknade med fångarna.

När Susi vaknar igen är hon så törstig att hon inte vet vad hon ska ta sig till.
Tungan känns som sandpapper i gommen och solen steker på hennes bara skinn.
Det och det faktum att hon inte kan röra sig gör att mannens order inte gör henne någonting. Hämdplanen mot kvinnan har totalt glömts bort och nu hoppas hon bara att det ska finnas vatten i fängelsehålorna, vart nu de är.