Albus Dumbledores dotter

Jag hade inte pratat med varken Cho eller David på flera dagar nu, och brydde mig inte längre om deras ledsna blickar när vi möttes i korridorerna. Jag var varken redo eller beredd på att prata med någon av dem, och visste inte heller vad jag skulle säga om jag träffade någon av dem. Men jullovet närmade sig och jag ville inte lämna Hogwarts med två ouppklarade affärer, så jag hoppades att de skulle komma på något sätt att få allt ut klarat.
Desuton skulle snart det sista DA mötet innan terminen slutade hållas dagen därpå, och jag hade ännu inte bestämt mig för om jag skulle gå eller inte.
Jag sprang snabbt upp för trapporna men kom inte långt innan jag krickade med ingen mindre än Harry Potter.
"Åh, ursäkta mig!" Utropade jag förskräckt. Alla våra saker låg nu utsrödda på golvet. "Ingen fara, det ´är jag som ska be om ursäkt!" Sa han och böjde sig ner för att plocka upp allt. Jag satte mig på huk för att kunna hjälpa till.
En stund senare hade vi samlat ihop allt och stod där ett ögonblick, innan han bröt tystnaden. "Jag vill be om ursäkt för min vän Ron, han berättade allt som hänt för mig i går... Han är verkligen jätte ledsen..." Sa han och böjde ner huvudet och tittade ner i golvet.
"Så det som hände var hans sätt att säga förlåt? Att slåss med min kille!" Sa jag och såg skeptiskt på honom. "Jag... Det var faktiskt inte han som hoppade så David!" Sa han till sin väns försvar. "Så du påstår att David hoppade på Ron då eller!?" Jag fnös. "Ja, det är precis vad jag påstår, han har tydligen också fått reda på din och Rons lilla romans!" fräste han. Men sedan lugnade han ner sig "förlåt, det var inte meningen att vara otrevlig, min bästa vän blev bara nyligen påhoppad av din sjuttonåriga kille på grund av dig" sa han och suckade. "Jag vet... förlåt mig också, jag borde gå och prata med dem båda..." Sa jag, sedan vände jag mig om, men innan jag han gå la han en hand på mig axel. "Kommer du till Da mötet i morgon...?" Frågade han, och tillade sedan en aning generad "och Cho?" Vid det sista ryckte jag till. "Jag kommer, men jag vet inte om... bitchen gör det" denna gången var den hans tur att rycka till, men innan jag han hann fråga vad som hade hänt hade jag försvunnit mot sjukhusflugeln, där jag visste att Ron troligtvis fortfarande befann sig. Förhoppningsvis hade han inte hunnit lämna den ännu.
Jag öppnade dörren och smet in. Det var nästan ingen där inne och jag gick målmedvetet fram till Rons säng. Han satt och läste en bok men la snabbt undan den när jag satte mig på stolen bredvid han säng.
Han öppnade munnen så jag skyndade mig att bärja prata. "Jag tänker inte stanna länge, men jag vill bara säga att jag är jätte ledsen... För allt det här! Och jag hoppas att du kan förlåta mig för att jag lät detta hända" sa jag och gjorde en gäst mot honom. "och nej, jag är fortfarande inte intresserad i dig på det sättet, men jag hoppas att vi kan fortsätta att bara vara vänner, och jag lovar dig att du en dag kommer jag älska dig lika mycket som du älskar henne." Sa jag, sedan reste jag mig upp och gick med ett leende på läpparna.
Sedan gick jag ner till matsalen för att se om David var där, det var han inte så jag skyndade mig ner till quiddichplanen. Långt där uppe susade han runt på sin kvast och ropade ut instruktioner till de andra deltagarna. Någonstans där uppe var även Cho. Lika bra att slå två flugor i en smäll.
Jag gick ut på planen och snart kunde jag se David landa en bit bort. Han gick snabbt fram till mig. "Förlåt David, jag vet inte hur det blev såhär, men när du sa att det var lugnt trodde jag inte att du skulle gå óch slå ner honom! Dessutom kunde du ha blivit avstängd!" Sa jag. Han rörde sig inte på en lång stund, men ledan suckade han. "Jag bara... Jag vet inte vcad som for i mig, jag antar att jag inte gillade tanken på att du kysste en annan kille..."
"Det var inte jag som kysste honom, du är den enda killen jag kysser för tillfället" sa jag, sedan kysste jag honom.
Vi stod där en stund tills en kille i laget ropade åt David att de borde fortsätta och han var tvunget att återgå till träningen.
Jag vinkade sedan åt Cho att komma ner, och hon styrde tveksamt sin kvast mot mig.
Hon landade mjukt och tittade sedan osäkert på mig. "Förlåt!" Sa vi båda samtidigt. Sedan kramade vi om varanndra "jag har varit en sådan tönt! Och jag har saknat dig så mycket!" Pep hon "Jag med!" Sa jag. "CHO!" Skrek någon ovanför oss, och hon var tvungen att gå, men innan hon flög iväg jag hon mig ett stort leende.

Har du stulit en av J.Ks opubliserade berättelser?! Det är är ju hur bra som helst! XDXDXDXD ♥♥♥♥♥♥

AWESOME!!

ok... 2 kommentarer på 11 dagar... (även om dessa kommentarer var väldigt söta) så känner inte jag att det räcker... jag vill jätte gärna fortsätta att skriva för er aktivas skull, men det känns så onödigt när det bara är två stycken som visar intresse...
Så snälla, ta tio sekunder av era liv och rekomendera denna ff eller skriv en kommenta?! Förklara bara lite snabbt vad som har hänt hittils (det har ju inte hänt så mycket ännu, så jag hoppas att ni orkar med det...)
Förlåt att jag ber om detta, men det är rätt omotiverande att skriva för så få läsare, förlåt...

Va? ^^

DU FÅR INTE SLUTA!!!!!
Jag vet hur du känner när du inte får många kommentarer, och inga som skriver riktigt vad som är bra, så jag ska börja skriva så

Ett tips: Du skriver lite jobbigt ibland, tillexempel här:
"Jag... Det var faktiskt inte han som hoppade så David!" Sa han till sin väns försvar. "Så du påstår att David hoppade på Ron då eller!?" Jag fnös. "Ja, det är precis vad jag påstår, han har tydligen också fått reda på din och Rons lilla romans!" fräste han. Men sedan lugnade han ner sig "förlåt, det var inte meningen att vara otrevlig, min bästa vän blev bara nyligen påhoppad av din sjuttonåriga kille på grund av dig" sa han och suckade. "Jag vet... förlåt mig också, jag borde gå och prata med dem båda..." Sa jag, sedan vände jag mig om, men innan jag han gå la han en hand på mig axel. "Kommer du till Da mötet i morgon...?" Frågade han, och tillade sedan en aning generad "och Cho?" Vid det sista ryckte jag till. "Jag kommer, men jag vet inte om... bitchen gör det"

Prova att skriva då här istället:

"Jag... Det var faktiskt inte han som hoppade så David!" Sa han till sin väns försvar.
"Så du påstår att David hoppade på Ron då eller!?" Jag fnös.
"Ja, det är precis vad jag påstår, han har tydligen också fått reda på din och Rons lilla romans!" fräste han. Men sedan lugnade han ner sig "förlåt, det var inte meningen att vara otrevlig, min bästa vän blev bara nyligen påhoppad av din sjuttonåriga kille på grund av dig" sa han och suckade.
"Jag vet... förlåt mig också, jag borde gå och prata med dem båda..." Sa jag, sedan vände jag mig om, men innan jag han gå la han en hand på mig axel. "Kommer du till Da mötet i morgon...?" Frågade han, och tillade sedan en aning generad "och Cho?" Vid det sista ryckte jag till.
"Jag kommer, men jag vet inte om... bitchen gör det"


Du måste alltså gör Enter när någon ska prata, annars blir det förvirrande

Du skriver bra tycker jag, inte för långa eller kort kapitler (alltså helt perfekt längd), och du skriver bara bra .

Fast en sak jag tänker på:
Jag vet inte riktigt hur många kapitler det har gått, fast snart måste du skriva lite mer om Dumbeldore eller något konstigt, för annars glömmer man av att Sara är ens Albus dotter, så tänk på det, om man ska få reda på det eller om mycket om denna ff ska handla om de, då får du börja skriva lite mer så. ♥^^

Brukar du läsa igenom kapitlet innan du publicerar? Om du inte gör det, prova det! Då slipper vi stavfelen .


Annars tycker jag kapitlerna är bra, och längtar efter fortsättning ♥

Nej slute inte, dena är ju jättebra

Okej, jag har slutat bevaka. Men det var när jag hade 9 sidor av bevakade trådar, och bestämde mig för att ränsa. Då tog jag de flesta och tog bort dem. men nu ska jag börja bevaka igen!

Rensa inte! Jag har 53 sidor av Bevakade sidor, och jag rensar inte för det stora antalet!

Tack så jätte mycket! Som extra tack kommer här ett händelserikt kappitel!

Molly Evans - ja, precis. Tack! Ska försöka tänka på detta! Men med stavfelen, grejen är att om jag t.ex vill skriva ´till en bokstav i ett ord, försvinner nästa, så då måste jag skriva om hela kappitlet, pga en bokstav... Så ska försöka fixa det jag kan...
_______________________________________

Det sista DA mötet för termninen skulle strax hållas, och jag och Cho sprang tillsammans upp till sjunde våningen.
Vi slöt båda ögonen och gick tre gånger fram och tillbaka framför den kala väggen.
När vi sedan öppnade ögonen hade en dörr uppenbarat sig.
Vi klev snabbt in och satte oss på två av kuddarna. Alla andra hade redan kommit, så Harry började prata med hög röst. "Eftersom att detta är sista mötet för terminen ska vi bara repetera allt vi gjort under de föregående mötena." Det hördes enstaka suckar och stön från flera av deltagarna, men Harry låtsades inte om dem.
"Men efter lovet har jag tänkt mig att vi kanske ska börja med patronusbesvärjelsen!" Sa han och log. Denna gången hörden inga suckar utan eleverna sken i stället upp i leenden.
"Så, dela nu upp er i par så att vi kan börja."

En timme senare ropade Harry att mötet var över och att de skulle ses igen efter jul. Jag önskade alla som gick förbi god jul och började sedan gå mot utgången. Men Cho följde inte med mig. När jag vände mig om log hon bara innan hon vände sig om. Jag antog att hon ville stanna kvar en stund och skyndade mig tillbaka till uppehållsrummet.
Trött och glad trippade jag in i rummet och banade min väg fram till fotöljerna. Men innan jag hann sätta mig ner såg jag att David redan satt i en av dem. Han hade inte sitt vanliga gäng runt sig utan hade slummrat till.
Jag kysste honom mjukt på pannan och han vaknade till med ett ryck.
"Åh" sa han och tittade på mig.
"Åh?" Svarade jag.
"Jag väntade på dig, men jag måste visst ha somnat..." Sa han snabbt. Han verkade nervös över någonting och jag kände mig med ens klarvaken.
"Har det hänt någonting?" Frågade jag.
"Sara, det här funkar inte längre.." Sa han och tittade ner i golvet.
"Vad är det som inte funkar?" Frågade jag.
"Jag har tänkt efter, och... Vi kan inte vara tillsammans längre. Jag älskar dig, men vi måste båda fokusera på studerna, och kanske träffa andra... Jag menar, jag slutar på Hogwarts om ett halvår, medan du är kvar här... Det känns bara inte... Jag vet inte, förlåt mig Sara" sa han och mötte min blick. Jag hade stelnat till och kände att tårarna var nära. När jag hade tänkt på mig och David hade jag aldrig tänkt på att det kunde ta slut, att vi någon gång skulle gifta oss och få små häxor och trollkarlar... Att vad vi än gick igenom, så skulle vi alltid vara tillsammans. Men nu var det över, slut. Jag kände den första tåren rinna ner för min kind.
"Gråt inte!" Sa David och tog min hand. Jag torkade snabbt bort den och gav honom ett leende. Det kändes som om mitt ansikte var gjort av sten, och att bara lyfta lite på mungiporna var extremt jobbigt.
Jag skakade på huvudet och vände mig om och gick upp till sovsalarna.
Det var ännu ingen annan där, men en stor svart uggla stod och pickade på fönstret. Jag gick fram för att öppna åt den och den flög smidigt in och satte sig sedan på min axel och höll fram sitt ena ben.
Jag lossade på brevet och rullade sedan upp det.

Hej Sara
Jag vet att du sedan länge har letat efter dina biologiska föräldrar, och kanske även gett upp.
Jag kan inte berätta vem jag är - ännu, men jag vill att du ska veta att jag och din mor gav bort dig för din skull. Vi ville att du skulle få så stor chans som möjligt att skapa dig ett normalt liv, något du inte skulle fått om du fått växa upp med oss.
Vi båda älskar dig över allt annat, och en dag kanske vi får möjlighet att träffas som familj. Men tills dess får vi båda nöja oss med brev.

Många kramar, din far

Jag satte mig på sängen och läste igenom textenigen. Sedan skrek jag. Högt och länge. Vem f*n var han som trodde att han kunde komma såhär, fjorton år senare, och inte ens säga förlåt!? Jag skrynklade ihop brevet och slängde de i min koffert, sedan kastade jag mig på sängen och grät.

Stackars dig Sara!
Men jag tror att jag kan veta vem din pappa är faktiskt,men din mamma är ett mysterium.
Superbra skrivet!