Sista året på Hogwarts

"Hoppas på inget av det." mumlar Aravis och lägger ifrån sig staven för att kanske inte råka göra något magiskt. Sedan drar hon upp knäna och slår armarna om dem och nickar smått leende. "Ja, det är något jag inte kan. Eller vet inte om jag kan har aldrig provat." säger hon uppriktigt och hoppas hon inte låter allt för bortskämd när hon säger det. Och tänker sedan efter, ja vad kunde hon? "Jag kan berätta, berätta berättelser." säger hon och inser att det inte alls låter imponerande, i Calormen var det något högt uppsatta kunde. "Sen rida, slåss, strida och sådant." sa hon och funderade skarp, "Dansa, nej jag vet inte, kan inget speciellt egentligen." säger hon och rycker på axlarna.

"Ashura lärde mig laga mat när jag var mindre" sa Fai enkelt och lutade sig bak mot väggen.
"Då kan du berättar sagor innan vi skall sova" sa Fai leende och nickade sedan "All kunskap är bra kunskap" sa Fai och reste sig upp och sträckte på sig. Han tittade ut genom fönstret, han gick fram till det och öppnade det. Han satte sig i det och tittade ner.
"Vi är allt en märklig grupp" sa han mer till sig själv. Han tittade upp mot stjärnorna, han kände inte igen någon av dem. Han undrade hur de skulle klara av det här uppdraget? Sen log han, kanske fanns en av Sakuras fjädrar i den här världen? Och sedan om han var här kunde han inte skada dem.

Aravis nickade och flinade, "Det kan jag, jag kan få vem som helst att falla i sömn bara de lyssnar, allt beror på rösten man använder. Sedan drömmer de om berättelsen, bra för dem som inte kan somna." sa hon sedan konstanterande och la sig på mage på sängen och nickade åt det Fai sa, "Mmm, det är vi." sa hon och drog undan håret och kliade sig på ryggen. Hon visste att det var idiotiskt att klia på ärren Aslan givit henne ty de kunde öppna sig. Men samtidigt tyckte hon det var en bra påminnelse, hon som orsakat kvinnan 50 piskrapp, fick smaka på det själv i for av lika många rivmärken från Aslans lejonklor.

Zuko lyssnade till Fais ord, var det magi, denna världen magi han känt då han tagit i staven? Han fruktade inte inför morgon dagen, det som hände skulle hända och det fanns inget han kunde göra just nu som skulle kunna ändra det.
"Jag är rätt duktig på att göra te", sade Zuko och log emot dem andra för att sedan inse att det inte skulle hjälpa honom hem.
Tanken på te fick honom att tänka på Iroh, vad hade han gjort om han vore i Zukos ställe men han kunde inte ens föreställa sig det. Det var något han alltid hade varit dålig på, att förutse sin farbror val och tankar.
Han lade sig ned och stirrad upp i det vackra taket medan han lyssnade till Aravis och Fai.

"Då kan du berätta en saga för Voldemort så somnar han och då behöver vi inte göra något" sa Fai och log emot dem.
"Det är en bra gåva att kunna göra te, te är alltid användbart. Vi kan ge Voldemort lite te med så blir han kanske snällare" sa Fai och skrattade lågt. Det var inte vad han hade velat veta, men han hade inte direkt sagt något själv. Han föredrog att inte säga så mycket om sig själv. Det fanns ingen mening med det, inte ens hans vänner visste det.
"Hur tror ni Voldemort är?" frågade han.

Shino försöker komma på något han är bra på, utöver att slåss och vara allmänt otrevlig mot massorna. Te, prata folk till sömns och att laga mat. Hittills verkar han inte hitta något som faktiskt skulle vara praktiskt på det viset. Vad kan Shino Aburame? Han kan undvika att visa känslor och psyka folk. Shino ler innanför jackan när han tänker på den senaste han fick på fall bara genom att vara kall och onåbar. Den motståndaren trodde verkligen att gisslan skulle vara något mot honom. Vad är han bra på? Han är utbildad till att slåss... ledare är han inte på det sättet och i hemmet är han värdelös på ett eller annat sätt. Fast vänta lite nu, han är bra på att lyssna, visst?
"Jag är en rätt bra lyssnare." Säger Shino från sin säng.

Aravis log ganska roat åt det de alla sade, jo berätta sagor, laga mat och te och lyssna, det kunde bli en trevlig liten kväll framför brasan. "Bjuder vi hem Voldemort på en mysig kväll framför brasan har vi honom fast." sa hon och log sedan mot pojken.....Shino som verkade för det mesta väldigt tyst av sig, "Lyssna är en bra egenskap, kan säga att jag är dålig på den." sa hon smått flinande. "Nej men ärligt är Voldemort en stor och mäktig svartkonstnär så har jag inget att komma med." sa hon, "Svärd och stål biter på allt som inte är odödligt, men han kan säkerligen försvara sig."

Zuko blev en aning förvånad då Shino talade. Han hade inte talat mycket sedan de förts samman. Den mest pratglada ibland dem verkade vara den obekymrade Fai eller det var i alla fall den uppfattningen Zuko fått om honom. Zuko flinade åt Aravis kommentar, troligtvis hade hon rätt om Voldemort men endast tiden skulle besvara deras frågor. Tanken på att smyga sig ut ur rummet lockade Zuko. Han var inte ett dugg trött även om det varit en lång dag och han gillade inte tanken på att sitta instängd där hela natten. Zuko var van vid att göra som han ville och inte vad som sades till honom.
"Vad säger ni, ska vi ta oss en titt på stället?" frågade han i en lätt ton.
Han väntade inte på något svar utan reste sig smidigt ur sängen och började gå fram emot den enorma dörren.

Fai log mot Shino.
"Bra att du pratade, annars kanske Zuko hade fått göra te till dig som fick dig att prata" sa han leende och tittade sedan på Aravis log.
"ingen är odödlig." sa han enkelt och nickade sedan. "Alla har en svaghet, men jag undrar vad Dumbledore tänkt att vad av en oss skall göra" sa han och tittade sedan på Zuko och log.
"Det verkar som en bra idé. Jag vill gärna veta vart vi har hamnat" sa han och reste sig upp. Han lämnade sin stora kappa i rummet.

Zuko log emot Fai. Han tog sig snabbt och ljudlöst fram till dörren och öppnade den på glänt. Korridoren utanför verkade tom och öde men så tyckte han sig se en rörelse. Hans blick föll på en av tavlorna. En mycket allvarsam man betraktade honom. Zuko stirrade på tavlan vars ögon rörde sig men så bestämde han sig bara för att det var en helt vanlig tavla och tog steget ut. Han sade inget till de andra utan ställde sig enbart för att vänta in dem.