Murderous private roleplay.

Kazou möter först hennes blick sedan himlar han med ögonen.
"Jag har inga vapen med mig, så ta det lugnt." Säger han som om det skulle vara, på något sätt, betryggande att han inte hade några vapen med sig.

"Du har ingen anledning att tala sanning heller" sa Hon kallt. "Både du och jag vet att vapen inte behövs för att döda någon. Om du tänker döda mig kommer jag inte ha en chans!" sa hon kallt och tittade ut över dammen.
"Hur är dina skador?" frågade hon utan att se på honom. Varför frågade hon det?

"Jag får inte lämna bevis på kroppen." Mumlar Kazou otydligt till svar, han hade lämnat handskarna i hotellrummet uppepå det så därför går det inte ens att göra något simpelt som att strypa henne - eller något liknande. Men han blir ställd av hennes fråga och drar den mörkblå jeansjackan lite tätare runt kroppen som av reflex.
"Bättre." Säger Kazou enkelt nog.

Azura svarade inte, hon ville inte uppmuntra honom att döda henne, varje dag han inte gjorde det var en dag till hon fick leva. Azura såg i ögonvrån hans rörelse.
"Jag märker det" sa hon kallt. Hon förstod inte varför människor var så envetna när det gällde att söka vård och hjälp hos andra.
"Lejde Jonas dig eller kvinnan?" frågade hon och såg direkt på honom. Hon ville veta om hon behövde se upp från en ny lönmördare

"Jag vet inte." Säger Kazou och sätter sig på kanten av dammen och leker lite med vattnet. Sedan bestämmer han sig för att säga något som troligtvis kommer få honom dödad. "Men det är en mansröst i telefon." Den må vara förvrängd och den må låta konstig men efter flera samtal med samma röst så vet man att det är en man.

Azura såg på honom när han satte sig ner. Hon tvekade innan hon satte sig ner på gräset igen. Hon rättade till kjolen så den låg bekvämt och hon tittade på mannen.
"Det var inte till stor hjälp" sa hon och suckade. Nu visste hon inte om Jonas skulle skicka ut en ny mördare eller om mannen framför henne var mördaren. Hon tittade på honom, hon visste inte ens hans namn. Hon var inte säker på om hon skulle presentera sig. De skall vara fiender.

"Förresten, hur kommer det sig att du inte lämnat stan än?" Frågar Kazou och tittar ned i vattnet och vattnet och betraktar krusningarna på den förut så gott som spegelblanka ytan. Sedan inser Kazou att han inte ens presenterat sig, han har väl bara tagit det för givet att han inte skulle behöva det, behöver han det? Nej... han har typ inte gjort det förut.

Azura tittade på honom.
"För att lämna stan och försvinna behöver jag pengar. Det hjälper inte om jag bara lämnar staden det vet du med" sa hon kallt. "Dessutom behöver jag pengar för att starta ett nytt liv och jag har jobb att sköta" sa hon och såg något blänka till på andra sidan. Hon tittade på det och förstod vad det var, ett gevär. Hon slängde sig bakom ett träd, precis innan skottet träffade platsen hon suttit. Hon trodde hon skulle ha mer tid på sig.

Kazou reser sig snabbt som attan och bannar nu sig själv för att han inte tagit med någonting. En pistol, en kniv... vadsomhelst! Nu har han ingenting och skytten tycks vara ute efter hans offer - ja, det lät väldigt egoistiskt. Kazou tvingas ned på marken när skytten tydligen bestämt sig för att sikta på honom också och skottet träffar i vattnet med ett ljudligt plask.
"Jäkla idioter." Suckar Kazou, en lönnmördare som håller på att bli mördad. Ironin i situationen är helt störd.

Azura hörde sitt eget hjärta bulta. Hon försökte överväga situationen. Det tillfälliga gömstället skulle inte vara säkert mycket längre. Hon tittade ner på sina kläder de var i vägen. Hon tog av sig den stora kjolen och tittade ner på underkjolen den gick fortfarande inte att springa i. Hon rev upp den på sidan och tittade sedan på överdelen, hon tog av sig jackan. Hon tittade på mannen när den andra mördaren tydligen bestämt sig för att skjuta honom också. Azura vände bort blicken, hennes liv kom först ingen annans. Hon tog av sig klackskorna och var glad att hon ofta gått barfota. Hon tittade upp på vägen som gick längre fram. Hon skulle aldrig klara hela sträckan i ett. Hon tog sikte mot närmaste träd och sprang dit. Kom hon bara upp till gatan med allt folk kunde hon söka skydd