Det sista året

Superawesome :3

Tack så mycket

FANTASTISKT!

Jag har en känsla om att det kommer bli ytterligare ett mord men kan inte lista ut vem...

Här är nästa kapitel
Jag är ledsen att det blev lite kort men jag hoppas att ni uppskattar det

Albus tittade på klockan i köket, halv åtta. Det hade nästan gått tolv timmar sedan Scorpius försvann. Han visste inte vart den andra mannen tagit vägen och han var orolig. Han kunde inte finna honom i huset och han misstänkte att Scorpius lämnat huset någon gång under dagen, men han visste inte var han var eller om den andra mannen var skadad. Han gick av och an i köket och hade det varit utomhus inbillade han sig att han hade lämnat ett spår efter sig av upptrampad jord.
Albus stannade vid bordet och slog nävarna i bordsskivan, vart var Scorpius? Han hade lovat att aldrig lämna honom! Han hade lovat att för alltid vara vid hans sida och nu var han försvunnen. Albus förbannade honom. Den unga mannens nävar var hårt slutna och naglarna skar in i huden och blodet började sippra fram. Han puttade ner matporslinet som stod på bordet och skärvorna stänkte över golvet, han kände an av dem riva upp ett sår på hans kind, men den smärtan var inget jämfört med den smärtan han kände inom sig.
Albus skrek högt och tårarna rann ner för hans kinder när han hörde en knackning på rutan, han var nära på att kasta avada kedavra på ugglan när han hoppade till av rädsla.
Han öppnade rutan och fågeln flög in och landade på bordet, de stora gula ögonen såg på honom och han tog brevet som satt fast på dess ben, han visste inte vems handstil det var men han öppnade det och började läsa.

Hej Albus.

Till början vet jag vad du och Scorpius har gjort, men jag tänker inte anklaga er, jag förstår varför ni gjorde det. Att du ville skydda honom är bara naturligt och jag dömer dig inte, jag har gjort samma sak som du har gjort, jag har skyddat dem jag älskar genom att avsluta andras liv. Detta är något som plågar mig då det aldrig är lätt att ta ett liv oavsett anledningen till att man gör det. Men Albus du har gått över en gräns, att döda för att du inte gillar människor är aldrig okej. Man kan inte rättfärdiga det och du måste sluta, inte bara för din egen skull utan också för Scorpius skull. Han kom till mig och berättade om hur rädd han är. Han älskar dig men du skrämmer honom, han vet inte vad du kan tänkas hitta på eller om du kommer skada honom. Är det verkligen så här du vill ha det? Vill du att den personen du älskar är rädd för dig? Jag vet inte hur mycket Scorpius har berättat för dig om sig själv och hans familj. Du förstår att du börjar likna hans far, han vet aldrig när eller om du skall skada honom, han är rädd för vad du skall göra och det sliter honom itu. Han älskar dig och vill inte vara med någon annan än dig, men om du fortsätter så här kommer du förlora honom.
Men jag vill hjälpa er, om vi går till aurorena tillsammans kan vi prata med dem. De är skyldiga mig några tjänster och jag kan få dem att förstå varför du gjorde det, att du ville skydda Scorpius, om du bara förklarar kommer de förstå och du kommer få en lindrigare dom. Jag kan inte få brotten att försvinna men jag kan få straffet nerkortat och se till att du hamnar i ett bra fängelse där Scorpius kan komma och besöka dig när han vill.
Jag vet att du är rädd Albus men vi kan lösa det här! Skriv tillbaka till mig när du har bestämt dig så möter jag dig och vi beger oss till ministeriet tillsammans.
Gör det för Scorpius skull!

Hälsningar Remus Lupin.

Albus såg på brevet han hade i handen, det var ifrån Lupin, Scorpius styvfar. Albus hade endast träffat honom ett fåtal gånger men han hade aldrig fattat något tycke för mannen, han hade inte haft något emot honom tills nu. Mannen hade vänt Scorpius emot honom, han kunde inte förlåta honom. Hans älskade Scorpius hade flytt hem som ett skrämt djur och där hade Remus uppmuntrat honom att lämna honom. Så länge Remus fanns med i bilden skulle Scorpius aldrig komma tillbaka till honom. Han var tvungen att göra något! Scorpius hade lovat att alltid vara med honom och han tänkte inte låta honom bryta det löftet! De skulle alltid vara tillsammans, han tänkte inte låta honom komma undan!
Hur vågade Remus komma hit och anklaga honom för att vara som Draco? Hur vågade han? Han älskade Scorpius och han tänkte inte låta honom fly undan hans kärlek! Han tänkte se till att det alltid var dem två.
Albus satte sig ner på bordet, fortfarande med ugglan stirrandes på honom. Han tog Remus brev och kastade ut det genom fönstret, han tänkte inte möta honom och överlämna sig själv, han hade inte gjort något fel. Albus såg på blodet i händerna och slickade fingrarna rena ifrån det. Han visste vad han skulle göra, han skulle visa Remus att han bråkade med fel person! Han skulle döda Remus barnbarn om han inte fick tillbaka Scorpius.
Albus började skratta, han skulle allt vissa dem, han skulle vara den som vann i slutändan, den som vann Scorpius!

Ojojoj :O
Men superbra, som vanligt ^^

Här är nästa kapitel och nu börjar vi närma oss slutet

Albus höll kniven emot Jason strupe, den unga pojken hade stora uppspärrade ögon, tårarna rann längs hans kinder och pojken såg på de andra i rummet, ingen vågade röra sig.
”Mamma!” skrek Jason och Victoria stod och såg nervöst på Albus med Teddy bredvid sig, Teddy hade knutna nävar men vågade inte göra något. Remus hade kommit dit så fort hans son hade bett honom komma. Han hade sent Tonks till ministeriet för att hämta aurorena och han hade uppmuntrat Scorpius att stanna kvar hemma i säkerhet.
”Håll käft!” sa Albus till pojken som försökte hindra gråten men kunde inte.
”Släpp honom, snälla släpp honom” bad Victoria med tårarna strömmandes ner för kinderna orolig för vad som kunde hända med hennes son.
”Inte fören ni ger mig Scorpius!” sa Albus bestämt och andades häftigt.
”Vi har honom inte” sa Remus och Albus såg på honom med uppspärrade ögon, Remus kunde se att han började förlora kontrollen och var beredd att göra vad som helst. Remus hade sett samma blick hos Draco när han hade förlorat Cara, Remus visste att han inte kunde resonera med mannen.
”Du ljuger! Jag vet att du har honom!” sa han och ingen i rummet sa något, det enda som hördes var snyftningarna ifrån Jason. Albus tryckte kniven hårdare mot fyraåringens hals som åter skrek på sin mor.
”Snälla Albus” bad Victoria och gick mot dem men stannade när Albus tryckte så hårt att blod sipprade fram ifrån Jasons hals.
”Jag vill ha Scorpius!” skrek han och Victoria snyftade skrämt till och Teddy försökte behålla lugnet, den enda som såg lugn ut var Remus som suckade, han hoppades att aurorena snart skulle anlända och styra upp situationen, annars visste vad han behövde göra, han behövde döda Albus annars skulle han aldrig sluta. Men att döda Albus skulle förstöra Scorpius, han adoptivson skulle vara utom sig av sorg och Remus visste inte om han skulle klara av att förlora någon mer. Fais död hade tagit hårt på honom, mer än vad den unga pojken ville medge. Remus höll blicken fast på Albus och sitt barnbarn.
”Ge mig Scorpius eller så dödar jag honom!” sa Albus och viftade med kniven och Remus hörde välbekanta steg bakom sig och han snorde runt för att se Scorpius stå där, den unga pojken hade en kyla i blicken som han inte sett innan, blicken var kall men också bestämd, han förstod vad Scorpius skulle göra.
”Scorpius jag ber dig det är inte värt det” sa Lupin och mindes att han hade sagt något liknande till Cara för många år sedan, Lupin undrade om det vilade en förbannelse över familjen Malfoy och de som umgås med dem, eller var det familjen Riddle? Det spelade ingen roll han ville inte se Scorpius gå samma öde till mötes som Cara gjort, han visste att det skulle bli Scorpius undergång, Cara var starkare än vad den unga Malfoy var, dessutom visste hon mer om livet, Scorpius hade egentligen bara börjat sitt liv, ändå vände sig Scorpius om mot Lupin och såg på honom med ett stort lugn.
”Jag tackar dig för åren du tog hand om mig” sa Scorpius och kramade om Remus innan han gick förbi de andra och såg på Albus, han visste att han var tvungen att göra det här, han kunde inte låta Jason komma till skada.
”Här är jag Albus” sa Scorpius kallt och såg på mannen han älskade, för vad han än gjorde älskade han honom och det smärtade honom, att älska en mördare var det svåraste han kunde göra, att erkänna för sig själv att han älskade honom trots det Albus gjort. Scorpius tog ett steg närmare dem båda. ”Släpp Jason!”
”Du kom tillbaka” sa Albus och sken upp och för en sekund såg Scorpius den gamla Albus den han blivit kär i, inte den galna mannen som stod framför honom nu.
”Jag kommer inte tillbaka fören du släpper Jason!” sa han bestämt och Albus nickade och tänkte just sänka kniven när aurorena uppenbarade sig och han tryckte åter kniven mot Jason strupe.
”Nej” skrek Scorpius när de puttade undan honom. Aurorena omringade Albus som försökte få syn på Scorpius. Den blonda mannen försökte tränga sig igenom ringen av aurorer för att komma fram och hjälpa Albus, han visste vad den svarthåriga mannen skulle göra.
”Gör det inte” skrek Scorpius i samma stund som Albus skar halsen av Jason, blodet sprutade ut och hamnade på de aurorer som stod framför den unga pojken som snart föll ihop på golvet. Victoria skrek till och Teddy kunde inte hålla emot när hon sprang fram mot sin son och puttade bort aurorena, hon drog upp Jason kropp i famnen och hennes kläder färgades röda av blodet och Scorpius tog sig fram till Albus som satt på knä och skrattade rakt upp i luften. Aurorena gick fram till honom och fängslade honom.
”Jag älskar dig” sa Scorpius till Albus som såg på honom när han blev bortförd. Scorpius kände tårarna börja rinna ner för kinderna. ”Jag kommer och besöker dig” var det sista han sa innan Albus försvann bortifrån platsen. Scorpius kände att det var hans fel och han vände sig om mot Victoria som grät med sonen i sin famn, Teddy höll om dem båda även han gråtandes. Remus kom fram till dem och la en hand på både deras axlar, han var den enda som fortfarande verkade lugn och nästan lite kall inför det hela, men han hade upplevt det här förut allt för många gånger under kriget. Tonks kom fram till sin son och hans fru, hon tog tag i dem och transfererade dem till Sankt Mungus, Remus såg ner på Scorpius.
”Jag önskar det hade slutat annorlunda” sa Remus lågt.
”Det är mitt fel om jag bara stannat hos honom hade Jason inte dött” sa han lågt och Remus skakade på huvudet.
”Det är inte ditt fel, det är bara Albus fel glöm inte det! Om du stannat hos honom hade kanske du också dött och det hade inte varit bättre” sa han bestämt och Scorpius såg på honom.
”Bättre jag än Jason” sa han och tittade på blodet på marken.
”Vi tar hand om honom” sa Narcissa och Scorpius nickade, han visste att Jason skulle bli väl omhändetagen i himlen, men det gjorde det inte lättare att förlora honom. Remus hjälpte Scorpius upp på fötter innan de också transfererade sig till Sankt Mungus. Scorpius lät sig bli omhändertagen av en botare, han var nästintill helt apatisk och gjorde inget motstånd, de la honom i en säng och han kollade upp i taket.
”Jag skall aldrig mer lämna dig Albus” sa han till sig själv innan han somnade.

Inte slut :O :c

Meeeen, superbra kapitel!

Nej jag har minst ett kapitel kvar iallafall

tack ♥

Två fantastiska kapitel!

Tack så mycket