Tredje världskriget

Freja kommer fram då faktiskt Vera tycks vara vid liv, "Herregud Vera vad har hänt?" sa Freja oroligt och brydde sig inte om folks protesterande då hon kom fram till Veras säng och ställde sig vid den, "Du ser blek ut, hjärnskakning? Vad hände?" hon babblar på men det visade bara hur orolig hon var för sin vän, för det var vad Vera var, hennes vän.

"Freja?" Säger Vera förvirrat, det lät som Freja. Vad orolig hon lät, var det för Vera hon var orolig? "Ja-jag vet inte." Fortsätter hon vekt nog, hon minns inte riktigt. Hon trodde hon fortfarande var på träningsbanan, misslyckades hon? Det är väl därför hon är här? Hon misslyckades på något sätt...

"Ja, det är jag." sa Freja något lugnat då Vera svarat henne, "Du är i sjukstugan, var hände på träningen?" sa hon något oroat och såg sig om efter läkaren, var blev hon av?

"Jag tror jag ramlade, typ..." Säger Vera och försöker resa sig i sittande läge. Men oj, vad det gör ont i huvudet att försöka röra sig. Vera tar sig för pannan där det gör som mest ont, hon kanske slog i någonting, typ.

"Nähä, trodde du flög." flinar Freja smått och knuffar milt tillbaka Vera i sängen och läkaren kommer åter. "Hjärnskakning va?" säger Freja till henne innan hon ens hinner öppna mun och hon nickar, "Och du rekommenderar vila i ungefär en vecka och att hon skall dricka mycket vatten." fortsätter Freja och läkaren nickar åter.

"Jag mår fint." Protesterar Vera och vill verkligen inte ligga kvar här - hon hatar sjukhus, alla sorter. Allt från det här tältet till riktigt stora gigantiska sjukhus med ambulanser och saker. Den avskyn kommer kanske från hennes 2 veckors liggande med en misslyckad blindtarmsoperation. Hon avskyr det.

"Säkert, och det finns snögubbar i öknen." sa Freja ironiskt, "Dra den om rödluvan och vargen med." sa hon och skakade på huvudet, Vanessa mådde inte alls bra. Men hon såg att hon inte ville vara här, "Men om hon får vara i sin säng då? i lägret, jag kan sköta henne. Måste ändå vila." säger Freja vänd till läkaren.

"Det skulle väl gå bra." Säger läkaren skeptiskt, Vera ser på läkaren med ett så gott som övertygande leende.
"Jag tycker det låter som en väldigt bra idé faktiskt, och så blir det en ledig säng här för de som faktiskt behöver din excellenta läkarvård." Fortsätter Vera och pressar in lite smicker där för att det ska låta bra.
"Ja, det kan jag inte säga emot." Svarar läkaren och Vera hindrar sig själv från att ta sig för pannan när huvudvärken bara fortsätter.

"Bra." säger Freja och ler stort och tar Vera under armarna för att stödja henne. "Jag leder henne dit." säger hon övertygande och viskar till Vera sedan. "Luta dig mot mig så mycket du vill men få det se ut som om du kan gå själv och måste du spy så gör det när vi lämnat tältet." säger hon allvarligt och väntar på att hon skall börja gå.

"Visst." Svarar Vera och försöker koncentrera sig på sina fötter så hon inte ska ska falla och snubbla. Hon mår lite illa, men det blir bättre när hon ser till att andas. Hon kommer inte ihåg hur långt det är till "hennes" tält och det går faktiskt väldigt ont i huvudet och bidrar till illamående att försöka minnas också.