Sirius Blacks dotter och Den flammande bägaren

Kapitel 7


Om jag idag ska beskriva hur det kändes att se finalen i världsmästerskapen i quidditch blir jag fortfarande stum.
Ord räcker inte till för att beskriva känslan som jag kände. Det var kvastar och spelare överallt. Det var vackert, det var perfekt, det var quidditch.
Jag hade helt enkelt aldrig sett något liknande.
Fred och George kunde inte låta bli att skratta hela tiden, på Harrys ansikte låg ett fånigt grin, och Hermione betraktade skådespelet med öppen mun.

När matchen var slut vacklade vi nerför trapporna, omtumlade av det fantastiska skådespelet vi just blivit vittnen till.
Fred och George sjöng någon konstig segersång om hur Irland vann. När jag frågade varför de var så glada log de bara mot mig med en självbelåten glimt i ögonen.
”För att Ludo Bagman är skyldig oss 37 galleoner, 15 siklar och tre knutingar”, sade Fred okynnigt.
Jag blinkade till medan budskapet sjönk in. Sedan sprack mitt ansikte långsamt upp i ett brett grin, från öra till öra.
”Ni är otroliga!” skrattade jag. De bara log och fortsatte med sin sång.
Snart stämde jag in. Jag kanske inte hade gjort det om jag visste vad som skulle hända senare den kvällen.
Fortfarande skrattar jag bittert åt hur jag kunde vara så naiv.
Kvällen var perfekt.
För perfekt.


När vi kommit in i tälten gjorde mr Weasley i ordning lite varm choklad till oss alla. Jag satt i en fåtölj och kramade muggen mellan händerna, medan jag sippade på den bruna drycken. De andra dansade runt rummet och sjöng, deras axlar var draperade i flaggor, och Ron gick på om hur fantastisk Viktor Krum var.
Hermione sjönk ner på armstödet till min fåtölj. Hon var rödkindad, med burrigt hår, och hennes ansikte var så rent glädjefullt att jag också var tvungen att le.
”Var inte det där fantastiskt?” frågade hon andlöst. Jag nickade och tog en annan sipp av min choklad. Den bruna vätskan som brände på läpparna fick allt att kännas lite mer normalt.
Hermione rynkade ögonbrynen.
”Är du okej?” frågade hon. Jag ryckte på axlarna och kramade min mugg ännu hårdare.
”Jag har bara en känsla av att något kommer att hända snart.” mumlade jag tyst och betraktade mr Weasley, som försökte tända en brasa på mugglarvis.
Hermione suckade.
”Silver”, sade hon. ”Vad skulle kunna hända?”
”Jag vet inte.” viskade jag. ”Men…”
”Dessutom”, fortsatte hon, utan att bry sig om vad jag sade. ”Så är den här finalen så hårt bevakad att inget kan hända. Jag läste till och med det. De säger att…” Hon började rabbla på om olika saker. Jag tömde min mugg och ställde ner den på bordet, medan jag halvhjärtat lyssnade på vad Hermione sade.




Hermione drog på sig sin rosa morgonrock och skakade ut sina lockar ur ögonen. Jag satt upp i sängen och läste Greven av Monte Cristo. Bredvid oss hördes Ginnys lätta snarkningar. I sömnen såg hon så oskyldig ut.
”God natt.” sade Hermione och skulle precis släcka taklampan när något avbröt henne. Ett gällt skrik, följt av ljudet från hårda kängor.
”Hörde du det där?” frågade hon med gäll röst.
Jag ville så gärna skratta åt henne, säga att jag inte gjort det, men jag kunde inte. Självklart hade jag hört det, hur kunde man missa ett sådant ljud?
”Jag…” viskade Hermione, men hon avbröt sig. Hennes hand, som tänkt släcka lampan, darrade.
”Det är säkert inget.” sade jag. Min röst var ovanligt gäll och det lät som om jag mest försökte övertyga mig själv.
”Kanske inte”, stammade Hermione och släckte lampan. Tältet blev ovanligt mörkt, och möblerna började kasta hotfulla skuggor på oss.
”God natt”, viskade Hermione igen.
”God natt.” viskade jag, slog ihop boken och slöt ögonen.
Jag springer genom en skog. Jag är jagad av några mystiska… vareleser. De ser ut som människor, men de har stora masker framför ansiktet…

Plötsligt är jag på ett nytt ställe. Den här gången är det gångar, långa gångar, med stora vita klot på sidorna. Jag stannar inte, trots att jag gärna vill titta närmare på de dimmiga kloten. Efter flera gångar måste jag stanna. Trots att jag inte kan känna något så vet jag, jag bara vet, att jag har en oförklarig värk i mina ben.
En ny person i mask dyker upp i ett moln av svart rök.
”Snälla!” ber jag flämtande. ”Snälla, ta inte Sirius!”
Personen i mask skrattar ett kacklande skratt. ”Sirius? Sötnos, du måste ha tagit fel!”
Och personen tar av sig masken. Genast känner jag igen den.
Det är Bellatrix Lestrange.
”Du!” andas jag. Bellatrix skrattar.
”Ja, jag! Haj inte lilla Silver- sötnos-gulli-dockan upptäckt det än?” frågar hon med en bebisröst. Jag motstår frestelsen att smocka till henne i ansiktet.

Helt plötsligt står vi på ett annat ställe. Det är flera personer med nu, både Hermione, Ron, Harry, Ginny, Neville och en blond flicka som jag inte känner igen.
Jag kan se att pappa och Bellatrix Lestrange håller på att duellera. Bellatrix kacklar något och Sirius hånler.
Plötsligt sänder Bellatrix iväg en grön stråle, som virvlar mot pappa och träffar honom rakt i bröstet…


”NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!”
”Silver!”
Jag vaknade med kallsvettig kropp och igenklistrade ögonlock. Min kropp var intrasslad i de iskalla lakanen och jag hackade tänder.
”Silver, skynda dig!”
Jag tvingade mina ögonlock att öppna sig och möttes av Hermiones panikslagna ansikte.
”Vad är det som…” sluddrade jag. Hermione skakade på huvudet.
”Jag vet inte!” skrek hon. ”Mr Weasley säger att vi måste…”
Ett skrik avbröt henne. Utan ett ord drog hon med mig ut ur tältet.

Hermione och jag trängde oss ut ur tältet med Ginny tätt i hälarna.
Där ute stod pojkarna och väntade på oss. Utan ett ord började vi springa.

Vi rusade över fälten med andan i halsen. Ingen av oss hade fått någon förvarning, och därför var ingen fullt påklädd: Percys glasögon hängde på trekvart och Harrys hår var rufsigare än vanligt.
Folk rusade förbi oss, alla panikslagna, som jagade djur. Det väldiga ljudet av fötter växte i mina öron. Skarpa smällar gördes och ljusglimtar i rött och grönt lyste upp den klara kvällen.
Högljudda hånrop, vrålande skratt och druckna tjut blandade sig med skriken från folkhopen.

Plötsligt krockade något in i mig. Med ett tjut tappade jag balansen och föll till marken. Jag kunde höra Hermione skrika mitt namn samtidigt som jag desperat famlade efter något, vad som helst, att ta tag i.
Folk rusade om mig på alla sidor, vart jag en vände mig såg jag bara fötter som rörde sig framåt och sprang.
Nej! Nej! Kom igen, idiotiska Silver! Ge inte upp nu!

Jag började kräla mig framåt, fastnade i en pinne med min tröja och bände loss den.

Panik började sippra in i mitt medvetande. Jag krälade mig fram, nästan hysteriskt, eftersom jag inte kunde komma upp när alla springande personer blockerade min väg.

Plötsligt kände jag hur något stort och tungt träffade mig i huvudet.
Det sista jag såg innan allt blev svart var hur himlen lystes upp av ett grönt ljus, och hur den mörka marken kom allt närmare.


Såja! Vad tycker ni? Jag tror att kapitlerna börjar bli lite längre igen.
Förresten, vet ni vad jag fick idag? The Tales of Beedle the Bard!!! Ja, den sagoboken från HP 7. Några saker jag tycker är roliga med den är:
Att i början av boken står det att den är översatt från runor av Hermione Granger, och att Dumbledore har gjort egna anteckningar efter varje saga!
Jag Älskar ER! ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Såååå AWESOME!!!!

Jag har också den boken!

Matilda weasley, visst är den bra?

aa, har bara läst sagan som Hermione berättar i sjuan

Jättebra!!!!!

Ps. Kan man fortfarande fixa en bild på Silver?

♥♥♥♥♥♥♥♥

"Parvati Patil" , självklart! Det är bara inte än tävling längre ♥♥

Tjenare! Ny läsare här. Har sträckläst allt.

Jag tänker mig att Silver ser ut såhär på ett ungefär:

Fast minde "älvig" då. Utan vingar och läskiga ögon och sånt.

Archarec, hej! Kul att se lite nya personer!

TACK! Äntligen någon som också tycker att hon är blond! Den där bilden ÄGER ju! Tack! Nu får jag lätt mer inspiration ♥♥♥

Så här tycker jag att Silver ser ut:


♥♥♥♥♥

Awesome kapitel!! ♥