Kollo

Fullständiga namn: Liza Anja Campbell

Ålder: 14 år men fyller snart 15 år

Utseende: hon är medellång och smal. Ljust solbränd hy. Med långt brunsvarthår lite fluffigt men ändå silkeslent. Stora chokladbruna ögon kantade av långa ögonfransar, en liten näsa och små rosaröda läppar. Trotts att hon är liten är hon relativt stark.

Intressen: älskar att sjunga, gillar att åka rullskridskor och har övat självförsvar sen hon var liten.

Egenskaper/personligheter: hon är glad och optimistisk men har varit med om hemska saker (halva hennes släkt dog på en släktträff då dom blev mördade, hon var den enda som överlevde, det var då hon började öva självförsvar). Hon kan plötsligt bli allvarlig. Nu för tiden tränar hon självförsvar på hög nivå och är väldigt vig. Hon reagerar ibland lite för häftigt och är väldigt impulsiv.

Övrigt: rollas?

[Ok!]

Josefine suckade åt Michaela och knuffade tillbaka.
"Grupp fem!" ropade en ledare.
Josefine ryckte till. Redan?! Hon kollade ut i mörkret och tog ett djupt andetag. Hon hade inte berättat för någon att hon var ganska mörkrädd. Särskilt på spökvandringar...

Jesper hade gått och lagt sig efter incidenten med Annas nagel. Jacob och Andreas hade såklart varit vakna och disskuterat för det mesta tjejerna. Hur kunde alla vara så fixerade vid tjejer eller relationer och förhållanden? Om de var där enbart för det så vad var meningen med att vara där? Jesper ställde dock aldrig frågan eller nämnde inte sina funderingar högt, de skulle vara impopulära. Då de övergick i pratet om dataspel kunde Jesper inte hålla tillbaka en djup suck. Cod, Lol och allt var det var hade han aldrig spelat. Han föredrog att leva i den verkliga världen och inte den virtuella.

Då den mjuka knackningen kom på dörren hade han knappt hunnit få en blund. Delvis för grabbarnas snack men också delvis för sina oroliga tankar. Hans mobil hade fortfarande ingen teckning. Det var alltid värst på kvällarna. Tänk om han slog ihjäl henne, eller skadade henne så allvarligt att hon behövde åka in till sjukhuset vem skulle då vara där för att hjälpa henne? Inte han i alla fall.
"Spökrunda", viskade en röst och både Andreas och Jacob verkade väldigt uppspelta.
Jesper log lite. Han älskade skräckfilmer och hade sett alla han kommit över på nätterna då han inte kunde sova. Det skulle bli kul och se ifall Jonte skulle bli rädd.

De samlades i sällskapsrummet. Jespers grupp var sist ut, grupp 10. Det var han, Anna, Jacob och några till han varken visste namnet på eller hade sett innan. På något vis hamnade han i soffan jämte Anna som pladdrade på.
"Shit, alltså. Det kommer bli så kul, jag är jätte spänd..."
Efter en stund fick Jesper nog.
"Seriöst, kan du inte vara tyst?" frågade han med en ganska hård röst.
För ett tag tystnade hon, kollade på honom en aning intressant. Jesper mötte hennes gröna ögon som var osminkade. Han hade trott hon var en av de tjejerna som skulle sminka på smink innan de begav sig men han hade fel.
"Bara om du säger något", sade hon.
Så lutade hon sig fram, så hennes mun var tätt intill hans öra. Han kände doften av henne, sött men inte för sött.
"Jag är mörkrädd, jag vet inte vad jag ska göra men jag känner paniken och om jag inte får tala kommer jag gå sönder", viskade hon.
Han kände medlidande. Själv visste han hur det var, inte med mörker men han klarade inte av trånga utrymmen. Aldrig skulle han glömma den gången då han blivit inlåst i bagageutrymmet på bilen. Hur länge han låg där visste han inte men det var långt efter skymningen hans mamma hade hittat honom.
Först visste han inte alls vad han skulle säga men så började han beskriva sin skola, sina lärare och varenda unge han kunde tänka på. Deras personligheter, stilar, små egenheter, allt´tills det var deras tur att gå ut i mörkret.

Hon såg när Josefin gick med sin grupp och vinkade hejdå. Då satt hon helt ensam på soffan där. Hon såg sgi om efter någon att snacka med. Hennes blick mötte Jontes för ett ögonblick. "Nej. Aldrig" intalade hon sig själv. Hon såg en tjej som hade väldigt fint hår. "why not?" tänkte hon och gick fram till henne. "Hej, jag heter Michaela, du då?" Sa hon självsäkert och lite lagom nonchalant.

Liza hörde någon närma sig och stelnade automatiskt till. Hon lyfte snabbt huvudet och fick syn på en tjej som log lite mot henne. Tjejen sa att hon hette Michaela innan hon frågade vad Liza hette.
"Hej, jag heter Liza." Sa hon och sökte sen förtvivlat efter något att säga som inte lät helt sjukt.

Josefines grupp svängde runt husknuten och där väntade mattanten, med låtsasblod och en kniv i handen. Hon log ett läskigt leende. Josefine ryste till och försökte titta på något annat. Hennes blick fastnade på Sebastian. Han såg på henne också och log mot henne. Gruppen rusade förbi mattanten och fortsatte in i skogen.
"Läskigt va?"
Josefine vände sig mot Sebastian igen och såg att han pratade med henne.
"Nja... Inte så värst..."
Hon hade inte ens sagt klart sin mening, när en ledare med knallgul overall hoppade fram bakom ett träd med en motorsåg i handen.

"Coolt, vad gör du här? Asså på kollot, varför kom du hit typ? Själv spelar jag piano och rappar" sa Michaela när hon såg att Liza var lite osäker.

Liza bet sig lite i läppen. Det var ju inte precise någon hemlighet varför hon var här men det var inte så trevligt. Tillslut drog hon ett djupt andetag.
"När jag var åtta m-mördades min släkt på en släktträff… Sen dess har jag bott hos någon avlägsen släkting till mamma som inte var med på kalaset… Hon, mammas släkting alltså, sickade hit mig så att jag skulle få lite vänner… Jag tränade bara självförsvar efter… Ja, det är ingen trevlig historia precise." När Liza sagt ordet "mördades" hade hon stammat lite men annars hade hon inte rört en min. Var det något hon lärt sig var det självkontroll.

Michaela trodde hon ljög först, skämtade lite. Men sedan såg hon att det verkade vara allvar. "Fan vad sorgligt. Jag hade aldrig klarat det, det måste vara skitjobbigt. Men vi behöver inte prata om det." sa hon och kramade henne. "När jag frågade menade jag egentligen om du har något intresse för musik" sa hon, släppte henne och skrattade lite lätt.

Liza log ett litet matt leende.
"Jag älskar att sjunga! Men jag har inte gjort det på väldigt länge!" Liza funderade lite. "Jag spelade lite piano ett tag men…", hon rös ofrivilligt till. "Jag kommer inte i håg så mycket av det."