I en förändrad värld (Roll för alla)

Ester springer vidare, hon hör någon ropa efter henne, eller kanske någon annan.
"Där är han!" Är något som kan betyda hon eller någon annan, så lik är hon en kille just nu. Ester hoppar över ett staket eller snarare svingar sig över. Hon landar och kastar sig vidare mot skogen. När de första träden hamnat bakom henne stannar hon kraftigt och faller framåt. Hon reser sig snabbt, vingligt men snabbt och försöker ta sig vidare. Ethan, nu är hon Ethan, Ethan ger aldrig upp. Så är det.

Jenna såg hur Hundskrället slet upp mannens nakna strupe. Ut kom det blod som färgade byrackans ansikte rött vilket gjorde att han nästan såg farlig ut. I nästa stund var de andra soldaterna där. En av dem höjde sitt vapen och siktade men missade. Hundskrället sprang fort likt vinden iväg med soldaterna hack i häl. Jenna kände sig så maktlös och frustrerad. Varför hade den förbannade hunden riskerat båda deras liv för att rädda den okända flickan?
”Spring, fortsätt bara att springa.” Väste Jenna till flickan med det bruna håret i den korta frisyr och pekade i motsatta riktning till vart soldaterna försvunnit.
Själv började hon jogga efter soldaterna samtidigt som hon drog fram sin strängade båge och de tre pilarna som återstod. Inte kunde hon lämna sin enda vän till det öde som väntade honom ifall soldaterna hann ifatt. Men han måste vara snabbare tänkte hon bittert. Även om hon inte var den snabbaste så hade hon lärt sig att röra sig genom skogen med en sådan finess att det knappt gav ifrån sig ett ljud. Hon undervek torra grenar, löv och aktade sig för att klampa så som soldaterna hade en tendens att göra.

Stella som fallit ner på knä för att hämta andan hör rösterna hon med. Hon ser vad hon tror är en kille i svart tröja komma inrusande, han faller. Men sedan rester han sig igen, för att ta sig vidare. Stella reser sig upp, hon hade vart gömd bakom några torra buskar, inte något bra gömställe om några var efter pojken och då också henne själv inom någon minut. "Bäst att ta sig längre in." flämtar hon fram till pojken, för att springa vidare, för allt i världen ville hon inte bli tillfångatagen och inte att han eller någon annan skulle bli det heller.

När soldaterna inte syntes längre hoppade jag ner och kollade mig omkring .
Kusten var klar.
Jag sprang i riktning mot den stora skogen och jag kände mig fri för första gången på flera dagar.
Som jag sa 'fantasilös'

(^ Menar du Ester nu? O.o (Ja, jag är trög. XD) )

Jag? Isådanafall nej det är rose

Yes ^^ xD

Leia börjar se rött, världen snurrar och vissa detaljer suddas ut.
Hon ruskar reflexmässigt på huvudet och grymtar, hon tittar bak och ser ingen. Hon ler och vacklar till och sätter sig på marken.
"Losers." säger hon och öppnar upp ryggan och dricker lite vatten.
Nu är det bara att hitta ett bra ställe att övernatta på.

((Alltså, finns det något speciell ställe vi ska träffas på i skogen? Finns det något kännetecken isf? O.o ))

(Förlåt såg inte ditt inlägg. O_O'' *fail*


Oki. 8D)

"Mm." Säger Ester med Ethans hesa, skrovliga röst och börjar ta sig vidare. Ester kastar en blick på den andra. Även om den andra figuren har stora kläder så gissar Ester på att det är en tjej rösten liknar iallafall en kvinnas röst. Ester börjar röra sig snabbare och springer.

( Måntass Vet inte......en sten kanske? xD eller en stor gran typ som man kan gömma sig under....nej vat faktiskt inte xD)

Stella tar sig genom skogen och försöker hålla jämna steg med killen. De säger inget mer till varandra, de har all möda i världen på att a sig så snabbt och ljudlöst genom skogen som möjligt. Stella börjar så småning om andas tungt och det börjar flimmra framför hennes ögon. Men hon hör inte längre soldaterna, förmodligen gav de upp letandet, de flesta var rädd eller var inte van vid skogen.
Stella faller ner på knä och sluter ögonen, allt för att inte tappa medvetandet, hennes liv hängde på detta och hon ville överleva.