Sirius Blacks dotter

Kapitel 12:

Herregud. Resten av kvällen förflöt i en enda dimma. Nästa sak jag tydligt minns är att jag satt på en sovsäck i stora salen och grät.
Ingen var vaken, trodde jag. Jag var så rädd. Hermione sov lugnt bredvid mig. Jag lade mig ner på sovsäcken och stirrade upp mot det vackra taket med tårfyllda ögon. Min mördarpappa var här på Hogwarts. Jag anade att han tänkte döda mig. Förmodligen Harry också, han var ju trots allt hans gudson.
Jag fingrade lite på mitt Gryffindorlejon. Hermione hade sagt att det gav tur (jag vet att det inte var med i historien, men iaf) och jag önskade att det gjorde det på riktigt.
Plötsligt kände jag hur min sovsäck sjönk ner några centimeter i golvet. Jag vände mig om och såg Harry titta på mig. Jag torkade mig om näsan. ”Hej” viskade jag. Min röst bröts och jag begravde ansiktet i händerna igen. ”Vad är det?” frågade Harry. Jag ryckte på axlarna.
”Inget” Tyvärr bröts min röst på de sista stavelserna. Det lät oerhört patetiskt.
”Om det är ’inget’, varför sitter du då på en sovsäck och gråter?” frågade han. Jag drog ett djupt skakigt andetag och tvingade mig själv att titta upp på honom. ”Jag… alltså… Jag är rädd” viskade jag.
Han tittade upp på natthimlen. ”Varför det? Det är mig Black är ute efter.” sade han. Då ville jag så förtvivlat gärna berätta alltihopa för honom, men jag vågade inte. ”Kanske det” viskade jag.
Vi satt tysta ett tag. ”Är inte du rädd?” frågade jag tillsist. Han verkade tveka ett tag. ”Jo. Men bara för att han ska göra alla här inne illa.” sade han. Jag kände mig som en sämre människa. Medan jag grät för att min pappa kanske skulle döda mig oroade Harry sig för alla här inne. ”Du behöver inte alltid vara så… modig.” sade jag. Han ryckte på axlarna innan det uppstod en besvärad tystnad.
Plötsligt hörde vi steg. ”Låtsas sova” väste jag. Harry dök tillbaka till sin sovsäck. ”Några spår av Black, Sir?” frågade någon jag registrerade som Percy. ”Inte ett enda.” svarade Dumbledore. ”Du kan gå och lägga dig nu, Mr Weasley.” sade han. Percy gick iväg och Dumbledore suckade djupt innan han också gick ur rummet.
Jag låg och lyssnade efter konstiga ljud ett tag innan jag äntligen kunde slappna av och somna.

Resten av veckan var det enda folk pratade om Sirius Black.
Det gick en massa rykten om honom. Vissa sa till och med att han hade flugit in i slottet, vilket Hermione bara gapskrattade åt.
På lördagen skulle Ron och Hermione till Hogsmeade. Harry och jag hade gjort upp en massa planer för hur vi skulle kunna smita med kvällen innan, men när vi blev trötta så slutade det bara med vildare och vildare planer. Som till exempel (Harrys idé) att jag skulle göra en svävardryck som vi skulle dricka och sedan flyga till Hogsmeade, eller (min idé) att vi grävde en tunnel som vi kröp igenom.
Ni ser, ingen av planerna hade funkat på riktigt.
Ron och Hermione gick iväg vid lunch och Harry och jag fick gå tillbaka till vår sovsal. Vi var tysta och pratade inte om varken Sirius Black eller Hogsmeade. Plötsligt hörde jag någon som visslade.
Jag vände mig om och möttes av Rons tvillingbröder, de som jag alltid glömde namnen på. ”Ska inte ni vara i Hogsmeade?” frågade Harry. De himlade med ögonen. ”Vi tänkte just…” började den till vänster.
”… fråga er samma sak.” avslutade den andre. Jag suckade.
”Nej. Min mamma vägrade fylla i min blankett.” sade jag. De tittade på varandra innan den ena drog fram något ur sin jackficka och högtidligt räckte över det till Harry. Han tittade misstroget på det.
”Ett gammalt pergament.” sade han. Minen på tvillingarna var nästan komiska, så förolämpade såg de ut. ”Ett gammalt pergament!” utropade en av dem. Jag himlade med ögonen. ”Ja, vad trodde ni att det var? En rubin?” frågade jag. De himlade också med ögonen.
”Så här gör man.” sade en av dem och slet till sig pergamentet.
”Jag svär högtidligt att jag har något rackartyg i kikaren.” sade den ena tvillingen högtidligt. Sedan räckte de över den till Harry igen.
Jag flämtade till. Nu var den inte tom längre. På det förut tomma pergamentet fanns det nu en karta över Hogwarts! Man kunde se alla som var inne på skolområdet (förresten, har ni tänkt på att Harry borde ha sett Sirius Black på kartan?) och även lärare.
”Wow” viskade jag. Det var helt otroligt. ”Bara en fråga.” mumlade jag. ”Hur ska det här hjälpa oss att komma till Hogsmeade?”
Tvillingarna log ett slugt leende. ”Det är därför det finns något som kallas hemliga gångar.”

”Är du säker på det här?” frågade jag oroligt. Harry suckade.
”Vill du till Hogsmeade eller inte?” frågade han otåligt.
”Vad tror du?” Han log. ”Bra.” Han synade kartan igen.
Till sist kom vi fram till en staty som föreställde en puckelryggad häxa. Enligt kartan skulle den hemliga gången ligga någonstans här.
”Så vad gör vi nu? Väntar?” frågade jag. Harry rynkade ögonbrynen.
”Kartan säger att jag ska slå lätt på den med trollstaven och säga Diffindo.” sade han. Jag suckade. ”Gör det, då.” Han drog fram sin trollstav och mumlade ”Diffindo”. Häxans puckel öppnade sig och en trappa visade sig. Harry och jag kastade en triumferande blick på varandra. Vi började gå nerför trapporna, men först efter vi hade kollat att puckeln stängts.
”Det här är så coolt!” fnissade jag. Harry tittade konstigt på mig.
”Vadå?” fräste jag. Han höll upp händerna i luften. ”Ta det lugnt!” sade han. Jag fnissade lite till innan vi fortsatte att gå.

Jag vet inte riktigt hur länge vi gick. Det kan ha varit en halvtimme, det kan ha varit en timme. Vi pratade inte så mycket, utan vi koncentrerade oss mest på den smala gången som aldrig verkade ta slut. Till sist såg vi en lucka i taket av gången. Vi kastade en snabb blick på varandra innan Harry öppnade luckan och försiktigt började klättra ut, tätt följd av mig. När vi kommit ut fick jag kämpa för att hålla emot frestelsen att hugga in på allt godis som låg i lådorna jag hade framför mig. Vi verkade ha hamnat på ett lager av något slag.
”Godisbaronen” viskade Harry till mig. Jag nickade eftertänksamt nu när jag kände igen godisbutiken Hermione babblat om.
”… hämta några gelésniglar, de tar slut.” hörde vi en kvinnoröst säga.
Harry och jag såg på varandra med en förskräckt blick innan vi dök ner bakom ett par lådor som innehöll chokladgrodor.
Kvinnans steg försvann långsamt bort och vi andades ut. ”Vi borde gå ner.” sade Harry. ”Jag har osynlighetsmanteln.” Jag nickade och Harry lade den över våra axlar. Vi smög ner för trappan och hamnade mitt i en godisbutik. Jag hade aldrig sett så mycket godis i hela mitt liv.
Hyllorna, som gick från golv till tak, var proppfyllda med godis.
Jag spanade efter Hermione och Ron, men jag såg dem inte förrän Harry boxade till mig på armen. ”Aj” väste jag och skulle precis boxa tillbaka när han pekade på några framför oss. Jag vände motvilligt blicken dit och såg Hermione och Ron stå vid ett fat med några blodfärgade klibbiga saker.
”Tror du att Evie och Harry vill ha det där?” frågade Ron. Harry och jag tittade oroat på varandra. ”Absolut inte” sade vi på samma gång.
Hermione hoppade till och var nära att välta fatet. Harry och jag började skratta innan vi drog av oss osynlighetsmanteln.
Ron skrattade med oss, men Hermione kastade nervösa blickar åt alla håll. ”Vad håller ni på med?” väste hon. ”Vi är i Hogsmeade.” förklarade jag. Hermione tittade besviket på oss. ”Jag är riktigt besviken.” sade hon med en suck. Jag hängde med huvudet.
”Förlåt, mamma.” Hon kastade en mördande blick på mig samtidigt som Harry och Ron började gapskratta. ”Kan vi gå ut? Jag svettas ihjäl här inne.” sade jag. Hermione suckade, men gjorde som jag ville.

”Hur kom ni hit?” frågade Hermione. Jag suckade innan jag i korta drag förklarade allt. ”Jag förstår inte! Jag är deras bror, men de gav den till Harry!” utropade Ron. Jag himlade med ögonen.
”Jag förstår varför.” sade jag. Rons öron blev röda. ”Ska vi ta en honungsöl?” avbröt Hermione. Jag nickade ivrigt. ”Jag har aldrig smakat någon förut.” sade jag. ”Jag har.” sade Harry. Jag höjde ögonbrynen. ”Va?” Han suckade. ”Jag fick en av professor Lupin i förra veckan. Det var jättegott” sade han. Jag nickade (förresten kom jag på att jag inte skrivit om Harrys krasch i det piskande pilträdet när hans Nimbus gick sönder. Kan vi säga att det redan hänt? Tack så mycket.).

Vi gick tysta in på tre kvastar där Hermione beställde fyra honungsöl.
När jag smakat det förstod jag att Harry hade fel.
Honungsöl var inte gott. Det var inte smaskigt. Det var ljuvligt och värmde min kropp inifrån.
Vi skulle precis gå när vi såg McGonnagall, Flitwick, Fudge och Hagrid stövlade in genom dörren. Det yrde in massor av snö, vilket gav oss lite mer tid att gömma oss. Hermione tvingade ner mig under bordet och kastade en snabb förtrollning så att julgranen bredvid bordet flyttade sig några centimeter och dolde mitt och Harrys ansikten.
”Nå, vad för er hit till våra trakter, minister Fudge?” frågade plötsligt Rosmerta. Jag var nära att spy av nervositet. Jag såg Fudges tjocka underdel röra sig fram och tillbaak, som om han kikade efter tjuvlyssnare innan han med låg röst sade:
”Sirius Black, kära vän. Jag utgår ifrån att ni har hört vad som hände på Hogwarts nyligen?”
”Har hört rykten om det.” sade madam Rosmerta. Jag såg McGonnagalls kängor förargat stampa i golvet. ”Hagrid! Vi skulle inte berätta för någon!” sade hon. Jag bet mig hårt i läppen för att inte börja skratta. ”Tror ni att Black fortfarande är kvar i området?” frågade madam Rosmerta. Fudges skor bytte ställning igen. ”Jag är övertygat om det.” sade han kort.
”Dementorerna har sökt igenom puben två gånger nu” sade madam Rosmerta skarpt. ”Det är inte bra för affärerna.” Fudge suckade.
”Jag tycker inte heller om dem, kära vän.” sade han besvärat.
”Men det är nödvändigt med tanke på säkerheten. Dementorerna är rasande på Dumbledore, han ville nämligen inte släppa in dem på skolans område.”
”Självfallet inte.” sade McGonnagall skarpt. ”Vi kan ju inte undervisa med dem svävande runt slottet!” Harry och jag utbytte en menande blick. ”Instämmer!” pep Flitwick. ”Men det är ju för vår säkerhet. Black är ju farlig. Men vem kunde tro det? Jag minns honom som elev på Hogwarts.” fortsatte han. McGonnagall suckade. ”Jag minns honom och James Potter mycket väl. Man såg ju aldrig den ene utan den andre.” Madam Rosmerta skrattade till. ”De kunde verkligen få en att skratta. De var ett fantastiskt par, James Potter och Sirius Black!” Harry tappade sin bägare i golvet till följd av att Ron sparkade till honom.
”Just det” sade McGonnagall. ”Black och Potter. De två ledarna i gänget. Begåvade, men oj sådana upptågsmakare!” Hagrid skrockade.
”Åja. Tvillingarna Weasley kan nog ta upp konkurrensen med dem!”
”Man kunde trott att de var bröder.” inföll Flitwick. ”De var oskiljaktiga!” Fudge skrockade. ”Ja visst var de det. Potter litade mer på Black än någon annan. Inget förändrades heller när de lämnade skolan. Potters bad till och med Black att vara gudfar åt Harry. Den stackars pojken har ingen aning om det. Ni kan föreställa er hur tanken skulle plåga honom.” Harry stelnade till. ”För att Black var i förbund med Ni – vet – vem?” frågade madam Rosmerta.
”Ännu värre än så…” började Fudge och sänkte rösten. ”Få känner till att Potters viste att Ni – vet – vem var ute efter dem. Dumbledore hade många pålitliga spioner. En av dem gav honom ett tips. Dumbledore varnade dem ögonblickligen. Han rådde dem att gömma sig. Men Ni – vet – vem är ju inte lätt att gömma sig för. Dumbledore sade att deras bästa chans var att använda sig av en hemlighetsväktare. Och naturligtvis valde James Black.” avslutade han. ”Så Black förrådde dem?” frågade madam Rosmerta. Fudge suckade tungt. ”Ja, det gjorde han. Men som alla vet blev ju Harry
Ni – vet – vems undergång. Black blev lämnad i en fruktansvärt otrevlig situation. Hans herre var fallen. Black hade inget annat val att fly, han också…”
”Smutsiga, avskyvärda överlöpare!” vrålade Hagrid. Flera av pubens gäster vände sig mot deras bord. ”Tyst!” sade professor McGonnagall. ”Jag träffa ju han!” morrade Hagrid. ”Jag måste ha varit den siste som han såg innan han döda alla dom där människorna! Det va jag som rädda Harry ur huset efter de blev mördade! Jag bar ut han ur ruinerna, den lille stackarn, me ett djupt jack tvärs över pannan, å båda föräldrarna döda… å då dök Sirius Black opp, på den där flygande motorcykeln han bruka köra. Jag fundera aldrig över vad han hade där å göra. Jag trodde att han just hade hört nyheten om angreppet och ville se. Han va blek och darra som ett asplöv. Å vet ni va jag gjorde? JAG TRÖSTA DEN FÖRBANNADE FÖRRÄDAREN!” vrålade Hagrid. ”Lugna dig!” sade McGonnagall.
”Hur skulle jag kunna veta att det inte va Potters han var upprörd över? Det va ju bara Ni – vet – vem han brydde sig om! Å sen sa han ’Ge Harry till mig, Hagrid, ja e hans gudfar, ja ska se efter han…’ HA! Men jag hade order från Dumbledore, å ja sa till Black att nej, Dumbledore sa att Harry skulle föras till sin moster å morbror. Black försökte säga emot, men till sist gav han sig. Sa åt mig att ta hans motorcykel och köra till mostern och morbrorns hus me Harry.
’Ja behöver den inte längre.’ Sa han.
Jag borde ha förstått att de va nåt skumt med det hela. Han älska ju den där motorcykeln, va skulle han ge den till mej för? Varför behövde han den inte mer? De va förstår för att den va för lätt att spåra. Black förstod att han va tvungen att fly. Det va ju bara en tidsfråga innan ministeriet skulle va efter han.
Men tänk om ja hade gett Harry till han, va? Jag slår vad om att han hade dumpat honom någon stans över havet. Hans bäste väns son, va?
Men när en trollkarl går över till den mörka sidan betyder inget något för han längre…” Det uppstod en besvärad tystnad efter Hagrids berättelse. Sedan sa McGonnagall något som fick mig att stelna till.
”Potters var inte den enda Black förrådde. Hans stackars Alice…” mumlade hon innan man kunde höra henne snyta sig ljudligt. Jag höll på att dö av skräck. ”Hans stackars Alice kunde ju inte tro det först.
Hon blev ju helt förkrossad. Jag har hört att hon är mentalt sjuk nu.” viskade hon tjockt. Jag knöt mina händer så hårt att knogarna vitnade.
”Och hans stackars lilla dotter…” Åh nej. Varför kunde ingen mörda mig, där och då? ”Hans stackars dotter som var gömd i tretton år och aldrig fick se solen.” sade McGonnagall. Madam Rosmerta snöt sig också nu. ”Är det sant att de bytte namn på henne för att hon skulle kunna börja på Hogwarts?” frågade Fudge lågt. ”Oja. Det värsta är att hon är…” började McGonnagall. Åh nej, åh nej. ”… en av Harrys bästa vänner, Evangelin White…” Sedan hörde jag inte mer. Jag kröp ut i skydd av granen och rusade ut bakvägen. Jag rusade hela vägen in i skogen där jag satte mig på en snöig stubbe. Jag grät hela tiden.
Allt var förstört. Ron och Harry skulle hata mig. Tårarna rann ner för mina kinder som vattenfall och frös till is halvvägs nere på mina kinder. ”Gryffindor” mumlade jag. Min medaljong öppnades och en bild på mig som satt i min pappas famn dök upp. Mitt andra jag skrattade och viftade med sina små händer mot kameran.
”Så du gråter.” sade en ursinnig röst. Jag skyndade att stänga medaljongen och tvingade mig själv att titta på Harry Ron och Hermione som stod i öppningen till gläntan. ”Harry…” började Hermione, men han viftade bort henne och närmade sig mig.
”Du ljög” konstaterade han.
Jag skakade av snyftningar. ”Jag… Jag var tvungen. Jag fick inte berätta. Mamma sade det.” viskade jag. Min röst darrade så förskräckligt. ”HAN VAR DERAS VÄN!” vrålade han plötsligt.
Jag ryggade tillbaka. ”Jag…” började jag, men Harry avbröt mig.
”HAN VAR DERAS VÄN! OCH HAN FÖRRÅDDE DEM!”
Jag började hulka som en idiot, men jag kunde inte hjälpa det.
”DU VAR MIN VÄN!” vrålade han. ”Jag är din vän…” försökte jag, men han tillade kallt: ”Du ljög.” Han närmade sig och lyfte sin högerhand. ”Stopp!” skrek Hermione, men Harry hade redan gjort det. Jag fumlade upp handen till min röda och ömmande kind.
Harry hade gjort något som jag trodde att han aldrig skulle göra: Han hade slagit mig. Snön under mig färgades röd av mitt eget blod. Hermione flämtade till. Jag skakade av smärta, snyftningar och skam.
En bild på min pegaskropp dök upp i min hjärna innan jag kunde hejda mig. Ljudet av Hermione som flämtade igen, den här gången åt min förvandling, fick mig att förstå att jag hade förvandlats. Jag bredde ut mina vingar och började flyga till slottet. Det sista jag hörde innan jag slutade tänka, slutade känna, var Hermione som skrek något åt Harry.

Så? Harry var kanske lite annorlunda i det här kapitlet, men han var upprörd. Bra? Tankar? Synpunkter?

Tyckte om kapitlet jätte mycket!
Men dumma McGonagall, varför skulle hon avslöja allt?
Det förvånade mig verkligen att Harry slog henne, hade inte trott det om honom. Men det är roligare när det kommer något oväntat, det är det som gör läsningen spännande

oh my god!!!!! ville knappt läsa men den är så grymt bra!!!!

YoshiFriend ♥ , exakt! McGonnagall är inte min favoritkaraktär i det här kapitlet.
Harry var nog som sagt lite annorlunda, men han var VERKLIGEN arg och... tja... förvirrad.
Haha, skönt att kunna koncentrera sig på Silvers problem istället för mina egna *elakt skratt*.
Nej men gud, vad taskig jag är. Stackars Silver.
Men jag antar att Harry kommer få lite skuldkänslor snart och att han kommer be om ursäkt.
Tack alla ♥♥♥♥♥♥♥♥

ÅHHHH SUUUUPERR!!!!!! SNÄÄÄÄÄÄÄLLA MEEEEER!! SNNÄÄÄÄÄÄÄÄÄLLLLLA!!!!!! JAG MÅSTE VETA VAD SOM HÄNDER!!!!!!! PLEEEEEEEEAAAAAAAASSSSSSSSEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEE!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Så bra!♥

Molly Evans, eftersom pappa och min just nu otrooooligt irriterande lillebrorsa bara tittar på TV så antar jag att det kommer mer snart ♥

MENAR DU DET??????!!!! IDAG!!?!???? OMG OMG OMG TAAAAAAAAAAAAAACK!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! ♥♥♥♥♥♥♥♥♥

MER♥♥♥

Varse ♥♥