Åren efter (privat)

"Mirtha" sa en röst och hon stannade och vände sig om, Elrond kom emot dem.
"Lord Elrond" sa hon leende och Legolas granskade Elrond.
"Skulle jag kunna få utbyta ett ord med dig?" frågade han och Mirtha log.
"Det går bra" sa hon och släppte Legolas hand.
"Berättar du något som kan skada henne så får du ångra dig" viskade Legolas och Mirtha tittade förvånat på honom. Hon var inte van vid att Legolas hotade människor. Mirtha låtsades inte höra något och Elrond såg bara på honom innan de började gå åt ett annat håll

(Elrond är en alv ;P eller en halvalv då xD)

Hel och de andra såg efter Elrond och Mirtha som försvann och Aragorn pekade mot en dörr som ledde till en terass, "Vi tar en nypa frisk luft innan vi går till vila." ler han och de andra två följer efter honom. Hel sätter sig på räcket och Aragorn håller ett vakande öga så hon inte ska falla, eller ja hoppa, han hade hindrat henne förr.

(haha jo jag vet men det låter inte bra att säga "Hota alver xD))

Mirtha gick tyst bredvid Elrond och väntade på att han skulle säga första ordet.
"Du är tyngd av något" sa han och hon tittade upp på honom. De hade stannat vid en balkong och hon tittade ut över dalen.
"Trotts att det är första gången vi möts ser du det" sa hon endast och han nickade
"Jag hade en dotter som du" sa han endast (Ja vad gjorde vi med Arowen?) och Mirtha såg endast på honom. "Liksom med henne kan jag se när något tynger dig" sa hon och Mirtha la huvudet på sned.
"Du undrar vilka dina föräldrar är" det var ett konstaterande inte en fråga. Mirtha väntade på svaret

(Hahaaha xD Arwen.....gifte sig inte med Aragorn....hon är väll kvar i Riverdale, eller? xD)

Legolas, Aragorn och Gimli föll in i ett samtal om strategier och om förra gången. Hel försvann bort i tankar då hon håglöst betraktade Riverdales storslagenhet. Visst var det vackert, men inte ens detta kunde glädja henne eller förtära mörkret inom henne som hotade att ta över.

(Haha jag vet inte vad vi gjorde av henne xd)

Mirtha tittade undrande på Elrond.
"Ja jag undrar vilka de är. Kände du dem?" frågade hon och han nickade långsamt. Han tittade ut över Rivendale och Mirtha ville slå honom i huvudet för att han inte sa något. Hon hade väntat i hela sitt liv att få reda på vilka de är och han drar ut på det.
"Jag kände dem för många år sedan. De bodde här" började han och hon tittade på honom. "Du föddes här." han tystnade och Mirtha tog ett djupt andetag. Så hon var född här. hon visste att hon inte var från Mörkmården men hon trodde inte hon var från Rivendale.
"De bodde här tills de bestämde sig för att byta sida. Den här sidan tycktes inte kunna ge dem vad de ville ha. De spårade upp ringarna som alverna fått och gav dem till Sauron" sa Elrond och Mirtha bleknade. hennes föräldrar hade varit onda. Hon hade inte trott på det själv, hon ville inte tro på det. Men att inte inse sanningen var att bedra sig själv.
"Hur hamnade jag i Mörkmården?" frågade hon undrande.
"Det är något jag inte kan svara på. Dina föräldrar lämnade dig inte där. De gav sig av här ifrån och lämnade dig bakom sig" sa han och såg sorgset på henne.
"Lever de?" frågade Mirtha, hon var tvungen att veta.
"De lever. De söker liksom ni efter ringarna. De vill ha sin herre tillbaka" sa Elrond. Mirtha sjunk ner på räcket och Elrond såg sorgset på henne innan han lämnade henne åt sina egna tankar

Hel ryckte till då Aragorn kom emot henne med de andra efter honom, "Tänk inte ens tanken." sa han allvarligt och tog tag i hennes arm. Hon hade omedvetet lutat sig över räcket, ner, ner mot gårdplanen som säkerligen skulle ta hennes liv vid fallet. Hon suckar och ser på honom, till och med hennes undermedvetna ville inte mer. Ibland var hon glad och lycklig, och ibland precis tvärtom.

Mirtha hade sjunkit ner på marken. Hon lutade sig mot räcket. Hennes föräldrar hade valt Sauron över henne. De hade lämnat kvar henne här. Det värsta var att de inte ens var döda, de hade inte velat ha henne. Hon undrade o hon varit en stor besvikelse och börda och det var därför de lämnat henne? Hon önskade nästan att Elrond inte berättat. Men var det inte värre att inte veta? Hon visste inte längre. Hon suckade och slöt ögonen. Om de var onda, var hon då också ond? vad skulle hända om de mötte hennes förädlar i jakten på ringarna?

Aragorn drog henne ner från räcket, dock varsamt och stirrade in henne i ögonen. Ja, han stirrade faktiskt utan att vända bort blicken från hennes genomträngande isblå ögon. Legolas och Gimli utbyter blickar och lämnar dem på terassen.

Mirtha hörde steg i korridoren och hon torkade tårarna, hon hörde att det var Legolas och Gimli.
"Mirtha?" sa Legolas och hon tittade upp. han såg hennes ansikte och satte sig framför henne. "vad sa han?" Legolas lät nästan hotfull och Mirtha tittade på honom men skakade bara p huvudet och kastade sig i hans famn

"Har du svårt att förstå? jag vill inte att du tar ditt liv, jag vill se dig le och skratta, jag vill sedig lycklig." sa Aragorn argt och håller fast henne i båda handlederna och skakar henne. Han undviker inte hennes blick en enda gång och hon ser bara ärlighet i hans ögon, han menade det verkligen, han ville inte det.