In a world far far away from real - Privat Rollspel - AlexZz, Måntass

Azura och Theia diskuterade kortfattat genom sitt mentala band hur de skulle göra. Tillslut bestämde de sig för att vänta någon kilometer från slagfältet på att de skulle komma. De skulle anfalla de längst bak, den sista fronten.
Egentligen var Theia lite tveksam över detta, men gav tillslut med sig. Hon hade faktiskt sätt en liten spricka i bergen där man kunde gömma sig bland skuggorna.

Xavier betraktar det han ser, den ringlande ormen verkar iallafall ha ett slut. Vilken lättnad. De är inte otaliga. Han flyger längre fram, stoppar tiden och Cressida dyker, fångar upp en av dem och innan Xavier startar tiden drar han av mannen hjälmen och hugger sitt svärd genom halsen på honom. När tiden börjar rulla fortsätter de marschera, men ett par runt mannen stannar till någon sekund först.

Azura lättade från marken och tog sig med starka vingslag till klippan. Theia hittade lätt skåran, trotts att det immade så här högt upp i luften.
Där.. sade hon kortfattat och hjälpte Azura att hitta sprickan med en mental bild. Azura flög stillsamt och lugnt över männen och landade några meter bort från skåran.
Genom sina klor klättrade hon på den säkert stup raka klippväggen, steg för steg tog hon sig fram.
Vinden slet i dem, men Azura fortsatte envist. Några gånger höll hon på att halka, det hade trotts allt regnet. Men annars gick det bra.
Nu var det bara någon meter kvar..

När Xavier sakta börjar trä av honom rustningen märker han att det verkar vara något konstigt med även den här mannen. För så fort han drar av honom en del så följer kroppsdelar med. Som om rustningen högg av honom dem. Xavier vågar sig inte på att fortsätta plocka men ett halvt ben faller olycksamt nedåt, efter att ha blivit rejält uppskuret av Cressidas fjäll.

Om Theia hade sträckt ut handen hade hon nått slutet av klippväggen, och början på klyftan. Men det gjorde hon inte.
Azura drog ut sina klor och fortsatte, hon drog ihop klorna och tog ett regält fäste om en större utåtbuckning. Hon släppte det andra benet, och precis innan hon hann ta fäste lossnade delen hon stod på.
Med ett skri föll d mot marken i rasande fart! Azura hatade höga ljud, och vred sig i plågor av sitt eget skrik.
Theia knep ihop ögonen och drog fram en lugn bild framför Azura, de föll, men för Azura gick det långsamt. Hon skulle hinna..
Azuras smärtor forsade över till Theia som försökte göra dem till egna bilder som kulle påverka henne, inte Azura.
Hon vred sig om och slog ut vingarna. De stannade tvärt i luften, bara lite drykt tjugo meter från marken.
Theia andades heftigt medan de långsamt tog sig uppåt igen.
Azura var helt avskärmad, ingenting kom från henne. Det var som om hon i stillt chocktillstånd gjorde det hon måste, utan någonting annat som distraherade henne.

Xavier flyger hastigt iväg i sin panikaktiga tankegång. Han märker inte ens vart Cressida flyger när hon tar sig tillbaka till byn. Xavier vet bara att rustningen skramlar ut över gatan när hon landar och han själv hoppar efter och försöker hopplöst nog samla in dem igen. Cressida ser oroligt på honom, han gissar på att han är blek. Inget konstigt egentligen, när han funnit en rustning som antingen mördar ägaren, eller har döda inom sig.

Azura lyckas tillslut att ta sig till bergsklyftan, hon har fortfarande inte sagt någonting, men några små glimtar av att hon började fungera igen syntes.
Theia talade mjukt till Azura genom bandet, sade små snälla ord och uppmanade henne att det var okej.
Theia suckade, hon blev alltid såhär efter öronbedövande ljud, utan undantag.
Hon strök henne försiktigt med handen över hennes rygg, försökte trösta henne.
Theia suckade igen och blickade utifrån skrevan. En bit bort kunde hon se en liten rand av svart, en rand som tog sig fram som en orm. Ringlade mellan träden och kullarna. Fast det gick långsamt.
Måtte Azura hinna kvickna till innan de var dags.

"Hur i hela fridens namn går det här till? Det går inte, en rustning ska skydda inte skära sin ägare!" Säger Xavier frustrerat och vandrar runt, runt, runt och sparkar den tomma hjälmen framför sig som fortsätter skramla. Han plockar upp den och undersöker innanmätet. Det är lika svart som utsidan, lika kall och lika hårt. Vad är det för något!?

((Intressant hjälm *kliar mig i skägget* ))

Theia spanade på den långa ormen som långsamt tog sig fram. Närmade sig sakta men säkert slagfältet, och härifrån såg de nästintill oövervinliga.
Hon ryste till. Tänk att levande varelser kunde gå i en sådan disiplinerad rand, i takt till varan. Utan att trampa på någons fot, snubbla eller göra någon som helt alldaglig rörelse.
Hon rynkade bekymrat pannan, det här bådade inte gott.

((Tyst nu. XD Jag kom inte på ngt.))

Omedveten om följderna sätter Xavier in handen och känner runt i hjälmen. En kant, eller en skarv. Men när han drar ut handen är han inte förberedd på att handen ska vara blodig.
"Cressida, är det något fel med den?" Frågar han och räcker den till draken som börjar nosa på den.