Narnia

Sam ser på dem och skakar på huvudet, "Det kan inte vara vi, vi är inge hjältar, vi är bara från London." säger hon allvarligt och tar av sig pälsen så att fru bäver kunde hänga dem på tork, här inne var det varmt. Herr bäver tänder pipan och ser på dem medans fru bäver dukar fram maten. "Profetsian lyder: Att två barn ett av Adam och ett av Eva skall komma, och då nalkas Aslan och den långa vintern och häxan når sitt slut. Och nu när ni är här och Aslan är i faggorna så kommer hon nå sin dom."
Sedan citerar han: "När Adams barn en gång målet har nått och bestigit tronen i Paravells slott är den onda tiden ett minne blott."
Sam ser misstänktsamt på honom. "Och du tror att de är vi?" säger hon och stirrar sedan på den enorma portion fru bäver lägger upp åt henne. "Du är så mager." kommenterar hon och tar tag i Sams beniga handled, men Sam försöker ignorera henne och lyssnar åter på herr bäver.
"Ondskan flyr med skräck och skam, varhelst Aslan drager fram. Blotta ljudet av hans röst, stillar sorgen i vart bröst. Med en blick han vintern jagar, bort från skogar berg och hagar, överallt där Aslan går, blommar ljuvig evig vår."

Andrew stirrar på Herr och Fru bäver då de läser upp profetian. Men det här kunde väl inte vara sant? Det kunde bara inte vara dem. De var normala barn, eller ja så normala de kunde bli från deras egna uppväxt, från London. Han tar av sig jackan han tagit från Mr Kirkes garderob och ger den till Fru bäver som hänger den på tork.

"Okej?" säger Sam och de sätter sig alla runt bordet och Sam ser på maten, fisk och potatis. Om igen vänder det sig i magen när Sam ser maten, hon var van vid en morot eller lite sallad vid den här tiden på dygnet. Och först gröten och nu detta, det blev helt enkelt för mycket. Fru bäver som säkert bara menar väl häller smörsky över hennes mat och mummlar något om att hon var mager. Herr bäver fortsätter att förklara och berätta om profetsian och utan att någon märker det och utan att ens röra maten försvinner Sam ut, hon måste hämta en nypa luft.

Andrew börjar äta, men lyssnar samtidigt noga på herr bäver. Om profetian stämde och att det var han och Sam den menade så skulle de behöva lyssna på den så noga som möjligt och försöka få ut vettiga svar och lösningar på problem ur den. Han märker aldrig att Sam försvinner bort ifrån hans sida, kanske för att han var i en diskussion med herr bäver om möjligheterna att det kunde vara några andra, vilket inte var så stora eftersom det nästan aldrig kom människor till Narnia.

Sam kommer ut och går en bit, plötsligt hör hon ett frustande och en bit bort ser hon en snövit vagn med vita renaf förspända. Sam som aldrig sett renar förr går försiktigt fram och då ser hon en högrest kvinna, underskön ich vacker sitta i vagnen som styrs av en liten man....en dävrg.
"Men vad gör en så vacker dam här?" säger damen och Sam förstår att det är häxan, men hon verkar ju inte alls farlig.
"Men kära barn du är ju kall, du fryser in på bara skinnet, kom här." säger hon och lyfter på fällen som ligger över hennes ben. Sam tänker att det inte kunde skada och att bävrarna kunde ha fel, kryper upp hos henne och känner värmen sprida sig, hon hade glömt att sätta på sig jackan. "Så nu sitter du bra, varm choklad?" säger hon och häller upp en rykande kopp åt Sam som skakar på huvudet. "Jag får inte, blir tjock då." säger hon och häxan bara skrattar glatt och muntert. "Kära du inte alls, dricker du av detta kommer du få den skönhet du så hett eftertraktar." säger hon och Sam dricker ivrigt. Och nu är hon helt i häxans våld och märker inte ens när vagnen startar och för henne bort.

När herr bäver insisterar på att det är han och Sam som är de som profetian menar vänder han på huvudet och hade tänkt fråga vad Sam tyckte om saken. Istället fann han att hon inte var där.
"Var är Sam?" säger han nästan hysteriskt. Hon kunde väl inte lämna honom här? Helt ensam? Hur kunde hon ens ha kommit därifrån utan att någon märkt något.
"Hon satt ju här alldeles nyss!" utbrister herr bäver. Han går genast emot utgången, och Andrew följer snabbt efter, och de ser hennes fotspår i snön. Sedan ser de hovar och helt klart två slädspår.
"Nej, nej, nej, nej, nej!" utbrister fru bäver, som kommit ut efter dem. "Vita Häxan är den enda i hela Narnia som åker runt på en släde med så små skenor! Hon måste ha tagit Sam!" Andrew förlorade nog den färgen han hade fått tillbaka inne hos bävrarna när Fru bäver sa så.

Sam kände värmen återvända och låter sig motståndslös föras in i slottet. Vad hon än hade druckigt så hade hon helt förlorat sin motsråndskraft. "Seså min lilla prinsessa, vi måste klä dig." säger häxan nu med en kyla i rösten som får Sam att rysa. Hon förs in i ett rum och får på sig en åtsmitande, uringad långklänning knappt utan någon ärm. Sam frös men det var som om det inte angick henne längre. Det röda håret och den vita hyn gjorde att hon såg mer död än levande ut. Hon förs åter ut till häxan so ser hånfullt på henne. "Knäböj inför mig." befaller hon och Sam försöker att vägra men får ett slag över käken så hon känner blodsmak. "Lyd mig." befaller hon och en dvärg slår till henne i magen så hon är tvungen att falla på knä. "Så min sköna, vi ska nog komma överens." ler drottningen mjukt böjer sig fram och för Sams ansikte mot sitt eget, "Men än skönhet har inga ärr." skrattar hon och rispar henne rakt över ansiktet.

Andrew ger sig själv hela skulden, att han inte hade sett henne lämna rummet! Hur kunde han ha varit så ouppmärksam? Det var väl i någon utav de minuterna de stod i absolut tystnad över vad som hade hänt som han accepterade det faktum att han faktiskt gillade henne.
"Vi måste rädda henne" säger han sedan, och bryter därmed tystnaden. Både herr och fru bäver stirrar på honom som om han vore galen.

Drottningen satte sig på sin tron och Sam satt eller snarare låg på knä vid hennes fötter. Blodet droppar från ett sår i kinden och hennes magra bara armar knottrar sig i kylan. Sam är rädd men hon kan inte göra något, hon kan inte ens resa sig hennes fötter är fastlåsta i fotbojor längst väggen liksom händerna i den isiga tronen.

Andrew och bävrarna började smida några sorts planer. Herr bäver vågade inte sig in i Vita Häxans slott, men han tänkte följa Andrew så långt så att de såg slottet i alla fall medan fru bäver istället började göra i ordning en stor matsäck, det skulle nämligen ta ett par dagar innan de kom fram till slottet. Tänk om Vita Häxan hade mördat henne vid det laget? Bävrarna packade på honom jackan, och han fick ta på sig skorna som blivit värmda vid elden. Sedan gav de sig av efter spåren. De skulle följa spåren hela vägen, om de inte försvann på grund utav att det skulle komma ännu mer snö. Då skulle de ta en av Herr bävers genvägar.