Privat roll mellan ginnyw123 och Shaunee

Miranda ler brett mot mig och jag ler lite tillbaka, osäker på vad jag tycker.
"Vi kommer säkert bli jättebra kompisar, precis som Ellie och jag" säger hon glatt och ger mig en kram till.

Precis som Ellie och jag. Det låter ju som om vi är jättebra kompisar, det kan man väl inte säga?
"Det var hon som hämtade hjälp när du... ramlade" säger jag och nickar mot Miranda. Angel nickar.

Jag nickar och sedan ler jag.
"Vet du när du är helt återställd?" frågar Ellie.
"Mm, nej" svarar jag kliver upp ur sängen.
"Nej, du ska nog inte anstränga dig!" säger Miranda hastigt och trycker ner mig igen.

Jag rynkar på pannan. "Låt henne göra som hon vill, Miranda"
Miranda vänder sig mot mig och himlar med ögonen.
"Men, hon ska väl inte anstränga sig?" frågar hon.
"Nej kanske inte men... Hon måste ju få gå upp"

Sedan kommer doktorn in. Miranda vänder sig blixtsnabbt mot henne.
"Visst ska Angie stanna i sängen i flera dagar till? Hon får absolut inte anstränga sig, eller hur?"
Doktorn ler lite mot henne.
"Det är kul att du bryr dig om din vän så mycket, men hon är helt återställd och kan vara med på lektionerna imorgon"

Jag ler lite mot Angie när Miranda inte ser. Hon ler snett tillbaka.
"Okej..." svarar Miranda och sätter sig på en stol.

Senare på dagen får jag gå "hem". Ellie och Miranda följer med till mitt rum.
"Åh!" utbrister Miranda när vi gått in i rummet. "Vad fint du har!"
Jag vet inte om hon försöker göra narr av mig eller bara vara snäll, för i mitt rum finns ingenting. Vita kala väggar, golv och tak, en skoldator, min väska och en säng med vita lakan. Den kan inte ens tolkas som "fint"

Angie vänder sig mot Miranda och ler förvånat. Jag blir själv lite förvånad över att hon tycker att det är så fint. Jag menar, det är verkligen inte fult, men kanske inte så jättefint och ombonat heller.

["jag" heter Angel, men det var bara Miranda som kallade mig "Angie", ett (dumt) smeknamn ]

"Eh, tack, antar jag" mumlar jag och vänder mig mot fönstret.
"Vet nu vad som hände?" frågar jag efter en stund, utan att släppa fönstret med blicken.
"Menar du..." börjar Ellie.
"När du ramlade ut från fönstret?" avbryter Miranda. Hon ler lite.
"Inte för att vara taskig, men det var ganska klumpigt gjort. Jag menar, man ramlar ju inte ut från ett fönster bara sådär."

(Jag vet )

Det var värst vad Miranda går på. Det är väl inte så klumpigt.
"Ramlade du verkligen?" frågar jag. Miranda vänder sig mot mig och ser på mig som om jag vore knäpp. "Men det är klart hon ramlade" säger hon spydigt.
"Jag ramlade inte" säger Angel starkt.