Johanna and Thalia back in the Hunger Games

Thalia log då maten kom ner, de lyssnade på dem och ville förmodligen att de skulle ha en mysig kväll för det de gjort. Huvudstaden och publiken väntade på trevliga historier vid brasan, nu innan allt skulle sluta.
Thalia doftade på maten och log, som maten i huvudstaden och distrikt 14. Maten i 11an var inget, där fick de vara glada om de fick ens lite mjöl eller potatis. "Luktar gott." ler Thalia och ser ner i korgen och tar ett varmt nybakt bröd och delar det i två, ger den ena till Johanna innan hon börjar äta sitt med god aptit.

Johanna låter brödet vara och letar istället reda på den maträtten som luktar Distrikt 7. Inte något stort, utan det är den soppan som Johanna brukade laga åt sig och sin familj under de månader som de hade haft lite pengar. Det var självklart en enkel köttsoppa. Den luktade precis som när Johanna hade gjort den över elden för många år sedan. Hur många var det egentligen? 10-14 år sedan? Ja, hon var i alla fall någonstans runt 8-10 år när hon började laga den, och eftersom Johanna var en naturbegåvning på just det receptet.
"Åh jag kommer ihåg när jag gjorde den här soppan över elden som liten!" utbrister Johanna. Inte för att berätta för Thalia, och det var inte något som bara slapp ur henne, utan det var snarare för kamerorna.

Thalia ler glatt åt Johannas min. Hon kände Johanna så pass bra att hon visste att det var minnen från barndomen och lyckliga minnen då inte tunga som det brukade vara ibland. "Härligt, får man smaka?" ler Thalia mot Johanna. Egentligen hade de inte pratat så mycket om Johannas familj, ibland, men inte mycket. Hon hade aldrig velat pressa Johanna, att Johanna kände tilltro till Thalia var väll bara stort i sig.

Johanna nickar, osäker på om hon verkligen ville lämna grytan med soppan till Thalia, men hon räcker henne den ändå. Sedan tar Johanna upp brödet och börjar äta på det.
"Ät inte upp allt bara. Jag vill ha jag med" säger Johanna, och ler. Trots att det egentligen smärtar lite att tänka tillbaka till de tiderna då familjen levde. De tiderna då hon var glad och inte behövde bekymra sig över mardrömmar om döda spelare.

Thalia tar bara en sked ler och ger den tillbaka till Johanna. "Det var ju jättegott." ler hon och tar något köttaktigt från huvdstaden. Thalia hade fått en hemsk smak för kött sedna hon kom till 14. Hon hade sällan ätit det i 11an, där hon mer eller mindre svält igenom sitt liv och barndom.
Thalia är glad att hon åtmindstonde har Thresh kvar vid de levande i sin familj. Ja och så en fredsväktarpappa som hon inte vet alls vem är, men han kommer aldrig bli far för henne även om han är det i blodet.

(Skulle det inte vara kul om de typ båda fick vinna?? och komma till huvudstaden typ ;P )

(Jo :3)

Johanna ler och tar emot skålen, varsamt för att inte spilla ut en enda droppe. Bredvid henne sprakar elden och ger henne värme. Hon smakar på soppan. Den var verkligen god, och smakade hemma.
"Jag saknar distrikt 7" mumlar hon mellan skedarna av soppa som hon lassar in i munnen. Efter en stund av tyst ätande tycker Johanna det är dags att börja röra publiken till tårar, så att de kanske kan få spelledarna att ändra reglerna.
"Okej, storytime. Berätta ett lyckligt eller sorgligt minne ifrån distrikt 11, eller Huvudstaden om du så vill" säger Johanna och ler emot Thalia.

Thalia ser fundersamt på Johanna och ser sedna in i den sprakande brasan. "Jag kan berätta om den gången sex blev tre." mummlade hon och började med blicken riktad mot brasan.
"Det var en epedemi som gick i 11an, det brukar gå sådana. Med lite mat, kallt, dåligt skydd och mycket jobb bryts man ner ganska så snabbt." Thalia gör en paus och drar efter andan.
"Thresh och jag fick aldrig sjukan, men den satte åt mor fosterfar och min syster direkt. Jag var bara tio då och jag försökte sköta dem men kunde inte." sa Thalia förtvivlat.
"Och slutligen dog de, min syster hade inte en chans, hon var ju bara ett spädbarn och mor och far dog strax efter. Sen dess har jag och Thresh skött oss och hushållet själva. Mormor gjorde inget, gissar att hon vart i chock, en chock hon aldrig kom ifrån." mumlade Thalia fram och hon var nära till tårar.
"Vår mormor dog ju sedan." sa hon och mötte Johannas blick. För hon hade berättat att hon förgiftat mormorden innan hon smet till 14 för att mormorden inte skulle råka ut för huvudstaden och hon låg ändå för döden.
"Jag är glad att hon lärt mig allt jag kan om växter. Det var det ända hon brydde sig om sedan de dog." avslutade Thalia allt med skrovlig röst och hade åter blisken mot brasan för att inte falla i gråt.

Johanna nickade, med sorgset ansiktsuttryck.
"Ja det måste ha varit något sådant som drabbade min familj också, medan jag var i Hungerspelen för första gången. Jag hade sett fram emot att få fira segern med dem, men när jag kom hem fanns inga där. Fast det var nog värre för er. Ni fick ju se era föräldrar dö framför ögonen på er. Jag mördade ju andra under tiden mina dog. Jag fick i alla fall ta ett riktigt adjö till min familj. Och vänner också för den delen. Lustigt nog verkade allt drabba min del av distrikt 7" fortsatte Johanna att mala på med sorgliga berättelser.

Thalia såg på Johanna, hon trodde inte för ett ögonblick på att det var samma sak, och det gjorde säkerligen inte Johanna heller. Det var något som hade med huvudstaden att göra och inget annat, men det kunde de ju inte säga här.
"Det var synd att det hände undertiden du var där." sa Thalia medlidsamt och såg på Johanna. "Jag är glad att jag har Thresh i livet även om jag inte vet vart han är." sa hon tyst och log lite. "Så något lyckligt minne från distrikt 7?" log hon lätt till Johanna.

Johanna tänkte efter. Ett lyckligt minne från sjuan.
"Jo men det finns ju alltid den dagen jag vaknade upp i mitt hus i segrarbyn och de andra segrarna hade gjort en stor frukost åt mig. Det gjorde mig väldigt glad. Att känna att de andra var där för mig. Det är nog det roligaste som hände mig i distrikt sju. Fast att hjälpa andra familjer var också något roligt." sa Johanna, faktiskt sanningsenlig där. Hon hade skänkt pengar och jobbat åt dem.