Hogwarts bakom kulisserna: Vänskapsprov & oväntade förhållanden

Vilket ska man egentligen hoppas på?

Vet faktiskt inte, lite långtråkigt är det när ingen har nåt förhållande. Men jag vet inte om jag skulle hålla på Jeremy av alla..

Själv skulle jag aldrig hålla på Jeremy utav alla.

Kapitel 20- Audrey
Jag sitter i biblioteket och skriver på en uppsats. Jag sitter vid ett av borden precis intill ett fönster. Utanför skiner höstsolen men man märker att även höstkylan är här. De elever som sitter utomhus har på sig både vantar och mössor. En uggla sätter sig på andra sidan fönstret och börjar knacka på rutan. Jag släpper pergamentet med blicken och tittar på ugglan. Den håller ett brev i näbben. Jag öppnar fönstret och tar brevet. Handstilen känner jag igen. Det är från Charlie. Jag suckar och lägger brevet med de andra i väskan. Jag packar ihop mina skolsaker och lämnar biblioteket. Med snabba steg går jag upp till sällskapsrummet som är fullt med folk. Charlie är också där. Precis den jag sökte.
- Vad ska det här betyda? frågar jag och slänger alla brev på honom.
Det blir tyst i rummet och alla tittar på oss. Men Charlie verkar inte bli generad över att jag ställer till med en scen.
- Jag sa ju att jag inte skulle ge upp, säger han.
- Charlie! Du kysste mig och sen låg du med min bästa vän! Som var tillsammans med min bror! Vad får dig att tro att jag skulle bli tillsammans med dig? frågar jag.
- Det här! säger han och plockar upp ett par brev. Om du inte hade haft några känslor för mig så hade du inte behållit breven, säger han.
Alla i rummet tittar på mig. Då får jag se att Cat står en bit bort och hon tittar på mig med en förvirrad, lite förvånad men också sårad.
- Jag måste gå, säger jag och börjar gå förbi honom.
Men då gör Charlie någonting som jag jämnt har sett i romantiska filmer men aldrig fått uppleva själv eftersom jag inte är så mycket för det romantiska. Han tar min hand och håller upp den inför alla.
- Jag har varit en idiot. Först kysser jag den här underbara tjejen och sen går jag och gör misstaget att vara med någon annan. Men jag har aldrig sagt att jag är perfekt. Och om jag tänker efter så är inte Audrey så perfekt hon heller. Om jag minns rätt så stod hon inför hela skolan och erkände att hon varit otrogen mot Casper och fått ett missfall. Men det hindrar inte mig från att vara otroligt förälskad i henne. Trots att hon gjort misstag förut så tycker jag att hon fortfarande är den vackraste tjejen på hela skolan. Så därför tycker jag att hon ska ge mig en chans, säger han.
Det är fortfarande tyst i rummet. Jag står bara och tittar på Charlie. Han sänker våra fortfarande sammanflätande händer. Jag känner hur pulsen skenar och samma känsla från festen uppstår. Jag slänger av mig min väska och slänger mig runt hans hals. Kyssen får jubel att uppstå i rummet. Vi släpper taget om varandra. Charlie ler mot mig och ger mig en snabb kyss till. Jag ler också men när Cat knuffar sig förbi oss slutar jag le.
- Gå ingenstans, säger jag till Charlie och skyndar efter Cat.
Jag kommer i kapp henne i trappan.
- Cat, säger jag.
Hon stannar mitt i trappan och vänder sig mot mig.Tårar rinner ner för hennes kinder.
- Hur kan du? Han är orsaken till att Mason dumpade mig! säger hon.
- Nej, du är orsaken till att Mason dumpade dig och du borde vara glad över att det är slut, säger jag utan att tänka efter.
Cat förstår ingenting. Jag suckar. Det är väl lika bra att berätta, jag menar Mason har inget att hota med längre.
- Mason och Felicity blev inte alls tillsammans två veckor efter att ni gjort slut. De var nästan tillsammans men sen åkte hon bort i ett år och Mason blev tillsammans med dig, säger jag.
Cats tårar blir ännu värre.
- Hur länge har du vetat? frågar hon.
- Ett tag. Mason hotade med att berätta för dig att jag har känslor för Charlie men nu när det kom ut så har han inte längre någon hake på mig, säger jag.
- Ett tag? Jag trodde att vi var bästa vänner, säger Cat.
- Cat, jag är din bästa vän! säger jag.
Hon skakar på huvudet.
- Om du var min bästa vän skulle du inte bli tillsammans med Charlie. Och du skulle ha berättat för mig om Mason, säger Cat och fortsätter ner för trappan.
Jag följer inte efter henne utan går tillbaka till sällskapsrummet. Charlie står kvar där jag lämnade honom.
- Är allt okej? frågar han.
- Jag tror att jag just skapade mer drama, säger jag.

Kapitel 21- Cat
Efter Audreys ”nyheter” vet jag precis vad jag behöver. Men mitt är slut. Har använt det väldigt ofta den senaste tiden.
- Redan tillbaka? säger Jeremy.
Jag hittar honom på hans vanliga plats inne på killarnas gamla och avstängda toalett.
- Jag behöver något nytt. Någonting som får mig att försvinna från det här hysteriska tillståndet, säger jag och snyftar.
Han tittar på mig.
- Något nytt? Är heroin inte gott nog åt dig längre? Bättre saker kan du inte få på mils avstånd, säger Jeremy.
Jag plockar fram min penningpåse och slänger den till honom.
- Det ligger fyrtio galleoner, ett par siklar och jag vet inte hur många knutingar. Ta vad du vill ha för det bästa, säger jag.
Jeremy ser genast mycket ivrigare ut. Han lämnar fönstret och kryper in under handfatet. Han kommer fram med en låda.
- För tjugo galleoner kan jag de dig det här, säger han och plockar fram en liten påse piller.
- Vad är det för något? undrar jag och tar påsen.
- Din flykt ifrån ditt hysteriska tillstånd. Men kom ihåg, ta bara ett i taget. Det är starka grejer säger han och tömmer påsen på mynt.
Jag stoppar mina påsar i fickan och lämnar toaletten. Så tyst jag kan smyger jag ut för slottet. Solen håller på att gå ner och får allting att se mycket vackrare ut. Jag brukade älska Hogwarts. Men de senaste veckorna har varit som ett helvete och inte blev det bättre när Audrey berättade att Mason varit tillsammans med Felicity, samtidigt som mig. Det får mig att undra vem jag var tillsammans med? Ljög han om något mer eller var det bara det? Jag sätter mig ner på gräset en bit bort från sjön och plockar upp den lilla påsen. Jag öppnar den och häller ut två små piller som jag stoppar i mig.

En timme senare
Det känns som om någon tittar på mig. Jag vrider på huvudet åt alla håll jag kan. Då ser jag det. Den gigantiska skuggan en bit bort. Jag ställer mig upp. Skuggan närmar sig och jag börjar springa. Runt omkring mig börjar det bli suddigt men skuggan verkar ha vänner som kommer för att omringa mig. Jag springer fortfarande. Plötsligt ändras marken under mina fötter. Gräset bytts mot trä. Jag står på bryggan men skuggorna är fortfarande efter mig. Jag tittar ner i vattnet. Hoppa. Det är allt som kan rädda dig. Ta av dig kläderna och hoppa. Jag sparkar av mig skorna. Drar av mig byxorna. Knäpper upp skjortan. Sen står jag där på kanten av bryggan i inget annat än underkläderna. Skuggorna kommer närmare. Snart är de över mig. Tillskillnad från solen som har försvunnit. Hoppa. Annars kommer de och tar dig. Jag tittar mig över axeln. De har omringat mig. Jag kan inte komma undan. Hoppa! Ett steg och kylan omger mig. Jag nuddar botten. Tittar upp. Ser inget annat än ett mörker. Det är över. Skuggorna har tagit mig. Det är över.

Vill bara förtydliga att Cat går på starka droger. Det finns alltså inga skuggor utan hon inbillar det sig bara och det som säger till henne att hoppa är drogerna.

Så sjukt awesome! </3
Läst igenom allt och det var jättebra!

Är lite småsur på Mason och Cat nu, men jaja

Jättebra, som alltid!

Kapitel 22- Gwen
Brighton väntar på mig utanför matsalen. Han står och lutar sig mot väggen och jag hinner inte gå många steg innan han fångar in mig i hans grepp. Kyssen är glupsk och oromantisk.
- Är du klar? frågar han.
Jag nickar och vi börjar gå. På vägen stoppar Audrey mig. Hon är upprörd.
- Har du sett Cat? Hon var inte på middagen, säger hon.
Jag lägger lugnande en hand på hennes axel.
- Det är ingen fara. Cat sitter säkert någonstans och läser en bok eller något. Hon kommer snart fram igen, säger jag.
Audrey ser lite lugnare ut och hon går iväg igen. Brighton och jag fortsätter att gå. På väg ner för den stora trappan passerar vi Will som är på väg upp. Precis i mitten av trappan går vi förbi varandra. Våra händer nuddar varandra. När jag kommit till slutet vänder jag mig om och tittar uppåt. Will tittar neråt. Rakt på mig. Jag ler och får till min förvåning ett leende tillbaka.
- Gwen? Kommer du? ropar Brighton från ingången till fängelsehålorna.
Will släpper mig med blicken och tittar bort mot honom. Hans leende försvinner och ersätts av ledsamhet.
- Gwen! Jag börjar bli avtänd här, ropar Brighton.
Jag suckar. Jag vet verkligen hur man väljer romantiska killar. Men jag går bort till Brighton och vi fortsätter ner mot sällskapsrummet. Ingen bryr sig om oss längre. De första gångerna gjorde det men nu, inget speciellt. Vi går in i sovsalen och Brighton stänger dörren efter oss. Jag klär av mig och lägger mig i sängen. Brighton kommer snart och gör mig sällskap. När han har gjort sitt rullar han bara av mig och andas tungt. Han börjar prata på om någonting men jag lyssnar inte. Wills leende är allt jag tänker på. Minnen av mig och Will spelas upp i min hjärna. Glada minnen. Minnen som får mig att bli alldeles varm inombords.
- Brighton, det är slut, säger jag och börjar ta på mig mina kläder.
- Vad pratar du om? frågar Brighton och skrattar lite. Kom och lägg dig igen.
Jag himlar med ögonen.
- Du må ha utseendet men hjärnan är en annan historia, säger jag och knäpper gylfen.
Nu har han blivit sur.
- Så det är alltså slut? Bara sådär? Att jag ställde upp för dig när du inte fick någonting betyder alltså ingenting, säger Brighton och sätter sig upp.
- Det betyder så mycket mig att du ville ställa upp men bara så du vet, jag är världs bäst på att fejka, säger jag och lämnar rummet.
- Jaså! Bara så att du vet.. jag fejkade också! skriker Brighton som kommer ut ur sovsalen klädd i bara kalsongerna.
Jag stannar upp och vänder mig leende om.
- Säg det till dina lakan, säger jag och går vidare.
Brighton rodnar och hans vänner börjar skratta. När jag har kommit halvväg hem möter jag Professor Filtwick.
- Ms Baker, vad gör ni här? frågar han.
Jag rodnar. Undrar om han kan se vad jag har gjort.
- Jag har hälsat på en kompis men är på väg till sällskapsrummet, säger jag.
Han nickar och ber mig skynda på lite. Jag ler och skyndar vidare. När jag kommer upp till min sovsal knäar jag framför min koffert och börjar leta efter nya kläder. När jag hittat ett par mjukisbyxor och en tröja får jag syn på något som ligger längre ner i kofferten. Breven. Jag hade precis glömt av dem. Jag öppnar det första och läser igenom dem en efter en. Tårarna blir bara fler och fler ju mer jag läser. När sista brevet är läst lägger jag tillbaka dem i lådan och torkar tårarna. Jag byter om och går ner till sällskapsrummet och sätter mig i en av fåtöljerna vid elden. Elever kommer och går men jag sitter fortfarande kvar i min fåtölj. Efter en stund är jag helt ensam. Jag vet inte vad jag vill längre. Men när jag inte ens tycker om sex så är någonting fel. Jag går fram till fönstret och tittar ut. Det är fullmåne.
- Jag gillar tanken på att månen finns kvar även när jag inte tittar på den, citerar jag.
- Inte visste jag att du kunde så fina ord.
Jag vänder mig om. Will står vid slutet av trappan.
- En väldigt speciell person lärde mig dem orden,säger jag.
- Måste vara en väldigt speciell person som citerar Albert Einstein, säger han och sätter sig i soffan.
- Tro mig, jag har aldrig möt en mer speciell människa, säger jag och sätter mig ner bredvid honom.
Han nickar och tittar in i elden.
- Jag har brutit med Brighton, säger jag.
Will tittar fortfarande in i elden. Jag lutar mig bakåt i soffan och suckar.
- Vad är det du vill egentligen Gwen? frågar han.
- Dig, svarar jag.
Då släpper han elden med blicken och tittar på mig.
- Innan du säger något så låt mig förklara. Jag vet att jag har betett mig hur dumt som helst men det har varit du hela tiden. Jag borde ha varit ärlig med dig och sagt vad jag tyckte istället för att ha gått bakom ryggen på dig. Jag antar att jag inte visst hur man är i ett förhållande, säger jag.
- Men det är ju inte så konstigt med tanke på att det är ditt första riktiga förhållande, säger Will och ler lite.
Jag nickar.
- Men när jag läste igenom breven som du skickade mig så insåg jag att jag måste ha gjort någonting rätt eftersom du blev så vansinnigt förälskad i mig, säger jag.
Han skrattar men nickar.
- Du gjorde inte så mycket fel. Jag var inte så felfri jag heller. Jag menar, jag vet hur du är. Förhållande är inte något som du är van vid och jag borde ha tänkt på det, säger Will. Förlåt.
Jag ler. Utan att vi tänkt på det har vi flyttat närmare varandra. Nu rör våra lår varandra.
- Jag ber också om ursäkt. Att se mig med Brighton kan inte ha gjort dig gladare säger jag.
Han suckar.
- Inte precis men nu är du hos mig igen och det är allt som betyder något, säger Will och lägger sin hand på min.
Jag vet inte riktigt om jag vågar fråga men jag gör det i alla fall.
- Will, är vi tillsammans igen? frågar jag.
Han lutar sig fram och kysser mig. Jag lägger armarna om hans hals och njuter av hur det känns att få kyssa honom igen. Will lägger mig ner på rygg och låter en hand glida in under min tröja. Jag ler i kyssen. Jag kan inte fatta att vi gör det här. Det känns så himla bra. Jag kan släppa på alla spärrar utan att behöva oroa mig. Will är inte oskuld. Jag behöver inte tänka på att det går för fort. Allting är bara perfekt. Det känns som timmar har flugit när vi är klara. Jag ler.
- Tror du att någon hörde oss? frågar jag och lägger mig mot hans bröst.
- Jag bryr mig faktiskt inte, säger Will och lägger filten över oss.
Jag skrattar lite.
- Jag har förstört dig. Innan vi blev tillsammans så var du den där mystiska och lugna killen men nu är du en kille som hade sex på soffan, säger jag.
Han kysser mig. Då kommer Audrey ner för trappan.
- Gwen, Will är det ni? frågar hon.
- Audrey, det var inte meningen att väcka dig, säger jag och börjar ta på mig kläderna.
- Jag var redan vaken. Väntat. Cat har inte kommit tillbaka än, säger hon oroligt.