Mcgonagalls barndom

Ja, jag vet men det kändes ändå som att jag påpekade väldigt mycket...

Det är jättebra med kritik!
Vill ni vet vad jag fick för betyg på den?

Bra!

Och ja, vad blev det?

Jag fick ett C=jättestolt!
Jag går i åttan, bedöms som nia och ingen i min klass fick A även om jag har folk som skriver helt otroligt bra. (våran svensklärare tycker att man inte kan få A i åttan)
Jag vet en som fick B av 30.
Så jag är jättestolt över mig själv!
+Jag har kommit på en titel till denna nu, fast det går väl inte att ändra?

Grattis! Det var jättebra!!

Den har ju redan en titel, men om du känner att den nya passar bättre kan du kanske byta ändå? Dessutom stavas det McGonagall, inte Mcgonagall

Grattis! Superbra!

Jag har kommit på en titel till berättelsen, någon snäll liten själ som vet om man kan ändra?
_________________
Kapitel 10 "Ingen ska få göra dig illa, hör du det, ingen!"

"Minerva det är något jag måste berätta" sa Charlie vid frukosten.
Han tog upp en bunt med brev från sin ryggsäck.
"Vad är det för brev?", Minerva såg helt förirrad ut.
"Jag vet inte", Charlie så nu dödsallvarlig ut.
Minerva tog upp ett av breven, ingen av breven hade någon titel. Minerva visste att det bara var en liten detalj som hon hängde upp sig på, men hon visste att det var något konstigt med dem.
"Det står samma sak i varje brev, 'Vi kommer och hämtar dig'", Minerva blev helt blek i ansiktet.
"Tror du att det har med kidnappningarna att göra?", viskade hon.
"Jag vet inte, dom började att komma efter att första eleven blev kidnappad"
"Dom har kommit varje dag efter det" fortsatte Charlie.
Minerva kunde inte äta den frukosten, hon var alldeles för orolig.
Tänk om det skulle hända något, tänk om det skulle vara Charlie som stod på tur.
Charlie var också helt tyst under frukosten, som om det aldrig hade slagit honom att det kunde ha och göra med kidnappningarna.
Den stora salen var lyckligt ovetande om vad som hade hänt. Den ljusa och färgranda salen, där alla skrattade. Minerva såg det inte längre lika självklart.

Nästa lektion var Trolldoms historia.
Inte ens Minerva kunde ljuga om att lektionerna var helt okej, dom var förfärliga.
Binns med sin sövande röst, som till och med kunde sätta Minerva i dvala.
Han hälsade klassen välkomna och började babbla på om svartalfernas uppror.
"Jag lovar att att när han dör så kommer han att komma tillbaka, bara för att reta oss" flinade Charlie.
Minerva log tillbaka, han var sig själv igen.
"Någon som kan ge sex exempel på historiska svartalfer?", Binns hade upptäckt att han hade eleverna framför sig.
Minerva kunde det här, det hade dom gått igenom under deras första år, när hon fortfarande orkade lyssna.
"Elfric Den Envise, Eargit the Ugly, Alguff the Awful, Ug the Unreliable, Urg the Unclean och Gringott"
"Jätte bra miss McMorning", sa Binns och glömde åter igen bort eleverna framför honom.
Hon vände sig mot Charlie som knappt kunde hålla sig för skratt.
"Hur många namn är han uppe i?", flinade han.
"sex stycke, McMorning, McGrang, O'Gonagall, Mc...jaaa, McGogigall och Mcskyskrapa, jag menar det sista är ju inte ens likt"
Resten av lektionen bestod av ändlöst brat om hur ohygienisk svartalfen Urg the Unclean var.
När lektionen var klar släpptes dom ut från det mörka och illaluktande rummet ut till den ljusa korridoren.

Nu satt dom där, som många gånger innan i det röda sällskapsrummet.
"Den korta killen från Ravenclaw, Flitwick, det går rykten om att han är typ halv eller kvarts svartalf", Charlie gjorde en grimas.
Flitwick såg ut som vilken människa som helst han var bara väldigt kort.
"Stackars honom, tänk om han bara är kort!", sa Minerva medlidande.
Det hörde ett svagt pickande på fönstret, en uggla. "Borde jag öppna det?", Charlie så orolig ut när ugglan flög mot honom.
Minerva nickade. "Samma brev, 'vi kommer och hämtar dig'".
Minerva kände ilskan koka inuti henne, ingen skulle få göra hennes Charlie illa.
"Ge mig brevet", hon ställde sig våldsamt upp och gick mot Charlie.
"Minerva, vad är det?" Charlie såg plötsligt rädd ut. "Ge mig brevet", röt hon.
"Minerva, mår du inte bra?" Charlie så orolig ut.
"Jag mår jätte bra, ge mig brevet!" Sa hon och ryckte brevet från honom.
Hon tog tag i ändarna av brevet och rev sönder det till två bitar, sedan fyra, sex och åtta.
Hon tog varsamt upp bitarna från golvet och kastade in dom i brasan.
Känslan när hon såg brevet brinna upp, hon kände plötsligt en tår rinna ner för hennes kind.
Charlie höll om henne och hyschade lugnande.
"Ingen ska få göra dig illa, hör du det, ingen!", snyftade hon.

Grymt bra!!

Fortfarande lite slarvfel (jättebra sitter ihop, t. ex), annars lika awesome som vanligt!

AWESOME kapitel

jättebra