2026

"Michelle Jones, sir." Svarar Michelle och man riktigt se att hon njuter av att kunna svaret på en fråga. "Avada Kedavra, den dödande förbannelsen." Fortsätter hon och verkar sedan bli lite osäker på om det är rätt eller inte. Antonia flinar åt hennes osäkerhet, det är en av de enklaste förbannelserna att komma ihåg, enligt henne.

"ja, helt rätt, och min gudfar är den ända som har motstått den" säger Ted och tänker på Harry.
"Och den sista, miss Winston?"

"Därför kommer den inte från Iran, Det är helt enkel så att växterna dr kan förflytta såg mer en en kilometer på 24 timmar. Jombaväxten kan helt enkelt inte det p.g.a..." förklarade professor Longbottom. Jag rullade fjäderpennan över bordet. "Fan jävla skit... så gå melodin, Fan jävla skit varför sitter jag här?" sjöng jag lågt. Majil Blängde arg på mig och tittade snobbigt åt sidan. Jag gömde ritblocket och försökte att rita av Jombaväxten.

Antonia hoppar till när hon blir tilltalad.
"Cruciatusförbannelsen, man drabbas av obeskrivliga plågor, Sir." Säger hon, i bakhuvudet önskar hon att det ska hända hennes mor.

((Ska till affären.))

"Bra!" säger Ted och skolklockan ringer ut.

((OK))

Michelle måste vara den första ut. Antonia plockar ihop sina saker försiktigt, istället för att bara kasta ned allting som de flesta verkar göra för att sedan skynda ut. Antonia har inte direkt bråttom. Hon har tjugo minuter till sin nästa lektion och med tanke på att hon ofta inte brukar ha problem med att fastna mellan personer. Hon slänger upp väskan på axeln och gör ut ur klassrummet.

Till slut var letijonen slut och det var en halvtimme till letijonen i trollformrllära, så Rosali gick till baks till sov salana för att byta böker och sedan börja gå mott letijonen

Sanna vakna häftigt. Hon kikade på klockan, i andra sekunden hade hon rusat upp. Hon kasta på sig sin klädnad och drog snabbt upp det rufsiga håret i en hästsvans. Hon plocka åt sig några böcker som kasta ner i väskan och rusa ur sovsalen. Hon hann till klassrummet i tid. Hon pustade ut.

Jane tittar på sina skisser. Växten var inte särskilt vacker men täckningen hade lyckats avspegla dess egen skönhet. Påväg till nästa lektion krokade hon in i Antonia. "Se dig för" fräser jag och plockar upp blocket. "Å hej Antonia".

Antonia står rakt när någon krockar in i henne, den där Jane.
"Å hej Antonia" Säger Jane, Antonia överväger att ignorera henne och gå vidare, men något säger henne att hon borde vara någorlunda tolerant.
"Hej." Hälsar hon därför, kallt.