Nicole Smith

Idag tror jag

Yay Vilken tur att jag är ledig idag så jag kan läsa det direkt du har lagt upp det!

Yay! Du är bäst!

Snälla mer!

mer!

braaaaa

Kapitel 19

Nicole såg sig omkring. Hon hade hamnat i en öppenspis som stod bredvid ett antal andra öppna spisar. Det såg ut som en tågstation, men utan några tåg och räls. Hon gick ut på kullerstenarna som bildade en perrong runt alla spisar. Det blåste riktigt mycket och hon huttrade till. Hon undrade vart hon var och om hon kanske skulle hoppa in i spisen och åka hem igen. Hon hade kanske sagt fel adress? Just när hon skulle ställa sig i spisen igen sprakade det till från en annan. Draco klev huttrandes ur den och såg förvånat på Nicole.
”Ska du någonstans?” frågade han henne. Hon vände sig mot honom.
”Jag trodde att jag hade hamnat fel”, svarade hon. ”Vart är vi?” Hon såg sig omkring efter en skylt.
”I Glasgow”, svarade han och började gå mot trappan som ledde ner från 'perrongen'.
”Vad gör vi i Glasgow?” frågade hon förvånat och följde efter honom.
”För att Zach bor här så klart”, svarade han utan att stanna. Hon sprang ikapp honom och höll på att halka på en isfläck i trappan. Han tog snabbt tag i hennes arm.
”Kan inte mugglarna se det här?” frågade hon och pekade mot 'perrongen'. Han skakade på huvudet.
”Mugglare ser ingenting”, svarade han.
”Varför tog vi inte oss direkt till Zach?” frågade hon. Han suckade.
”För att det är väldigt oartigt att dyka upp i någons hus bara sådär”, svarade han.
”Men vi gjorde så när vi skulle till Blaise”, sa hon snabbt.
”Men Blaise är som en bror till mig och vi har känt varandra hela livet”, svarade han. ”Sluta fråga så mycket nu.”
”Bara en fråga till”, sa hon. ”Vart bor han?” Draco nickade mot ett område med ett antal hus. Det såg ut som ett vanligt mugglarområde. ”Bor han i ett mugglarområde?” frågade hon.
”Ja, men det bor några andra trollkarlsfamiljer där också”, svarade han och följde vägen som ledde mot området. Det hade börjat snöa och det blåste fortfarande väldigt kallt. Nicole hade fortfarande på sig kläderna hon hade haft på festen dagen innan och hon halkade på isfläckar hela tiden.
”Sluta gå så fort!” sa hon högt och försökte återfå balansen. ”Pumps och isgata går inte ihop.” Draco stannade och vände sig mot henne. Nicole tog försiktigt några steg framåt utan att halka.
”Vill du ha hjälp?” frågade han henne.
”Nej, jag kan gå själv”, svarade hon. ”Men jag hinner inte med när du tar dina jättekliv.” Han började gå igen. ”Vad sa jag nyss om att ta så stora kliv?!” ropade hon efter honom samtidigt som hon småsprang på sina klackar.

Draco stannade utanför ett hus och väntade in Nicole. Hon stannade bredvid honom och såg på huset. Det var ett stort, grått tegelhus som var omringad av en hög häck som var helt utan löv. Grinden var i en klarröd färg och gången upp till huset var stenlagd. Draco tryckte ner handtaget till grinden och sköt upp den. Nicole stängde den efter sig när hon hade gått in på tomten. Draco hade redan kommit fram till dörren och knackat på. Hon gick snabbt mot honom och hann precis fram när Zach öppnade dörren.
”Där är ni ju”, sa han glatt. ”Jag trodde att ni hade glömt bort tiden.” Han flyttade sig åt sidan så att de två gästerna kunde gå in i huset. ”Nicole, är inte de där samma kläder som du hade på dig igår?” frågade han plötsligt.
”Jo”, svarade hon och sparkade av sig skorna. ”Det är okej om jag tar av mig skorna, va?” Han nickade.
”Varför har du samma kläder på dig som igår?” frågade han fundersamt. Han knäppte plötsligt med fingrarna. ”Det hände något mellan er två igår, eller hur?”
”Ja, men inte det du tror hände”, svarade Draco och blinkade åt Nicole som kvävde ett skratt.
”Hur menar du nu? Och varför skrattar Nicole?” frågade han förvånat.
”Vi berättar sen när de andra har kommit”, svarade Nicole.
”De andra är redan här”, sa Zach. ”De sitter i vardagsrummet.” Han började gå genom korridoren som de stod i och svängde snabbt in till vänster. Draco och Nicole följde efter honom och såg Tom, Daniel och Blaise sitta i två marinblå soffor. Zach satte sig bredvid Daniel och gjorde en gest med handen mot den tredje soffan.
”Slå er ner”, sa han med bred skotsk dialekt. Nicole och Draco gjorde som han sa. Blaise gav Draco en arg blick, men Draco såg mest förvånad ut.
”Vad är det med dig, Blaise?” frågade han. Blaise svarade inte utan fortsatte bara att stirra på honom.
”Blaise?” frågade Nicole försiktigt. ”Är du okej?”
”Ser jag ut att vara okej?” frågade han surt. ”Jag säger att jag fortfarande gillar dig och du går hem med honom!” Han nickade mot Draco. ”Jag trodde att du sa att det inte var något mellan er två.”
”Blaise, det är inte som du tror”, sa hon lugnt.
”Nehe, och hur är det då?” frågade han surt.
”Vi tänkte precis berätta det för alla här”, svarade Draco. Blaise la armarna i kors, lutade sig tillbaka och muttrade något om att det säkert skulle vara en usel ursäkt.
”Låt höra”, sa Zach nyfiket. Draco harklade sig.
”Jag tror att det är bättre om Nicole berättar det eftersom det handlar mer om henne än mig”, sa han och log mot henne.
”Jag följde med Draco hem igår som ni alla redan vet och fick träffa hans mamma och moster”, började hon.
”Jag känner på mig att historien kommer vara spännande”, sa Zach entusiastiskt. Nicole suckade.
”I alla fall, hans moster hörde att jag hette Smith i efternamn och började studera mina ansiktsdrag väldigt noga. Hon kom sedan fram till att jag hade en likadan mun som Draco här”, sa hon.
”Vänta lite, är du och Draco syskon?” frågade Daniel förvånat. Hon skakade på huvudet.
”Kusiner”, gissade Zach och studsade nästan upp och ner i soffan.
”Nej, vi är sysslingar”, svarade hon.
”Lägg av! På riktigt?” sa Tom förvånat. ”Men du är ju från Kanada.”
”Min mamma är från Kanada, ja, men min pappa var britt och hette Regulus Arcturus Black”, svarade hon. Tom gapade.
”Är du en Black?” frågade Blasie förvånat. Hon nickade.
”Så din pappa är inte din pappa?” frågade Daniel. Hon skakade på huvudet.
”Men han är den enda pappan jag kommer att ha, faktiskt”, svarade hon. ”Min riktiga pappa dog när jag var riktigt liten, eller jag kanske inte ens var född när han dog. Jag vet inte.”
”Kommer du byta namn till Black nu?” frågade Blaise ivrigt.
”Jag vet inte, kanske”, svarade hon.
”Du borde göra det”, sa Blaise.
”Borde jag?” frågade hon. ”Men mamma sa att jag inte ska säga att jag är släkt med Regulus.”
”Varför inte?' frågade Zach nyfiket.
”För att dödsätarna inte tyckte så värst mycket om honom”, svarade hon. ”Han förådde dem tydligen.”
”Men du borde vara stolt över att heta Black, Nicole”, sa Blaise. ”Det är en av de mäktigaste släkterna genom tiderna.”
”Ja, men om mamma...”, började hon.
”Din mamma höll din riktiga identitet hemlig för dig i 16 år”, sa han. ”Vad är det värsta som kan hända?”
”Att hon blir dödad av dödsätare troligen”, sa Tom. ”Nicole, tänk på vad som är säkrast för dig och din familj.”
”Låt henne göra som hon vill”, sa Draco. ”Hon kan bestämma sådana saker själv.” Nicole bet sig i läppen.
”Jag har hört att familjen Blacks hus fortfarande finns kvar, men nästan ingen vet vart det ligger”, sa Zach plötsligt. ”Det skulle vara rätt spännande att gå in i det.”
”Tekniskt sett så tillhör huset dig, typ”, sa Daniel. ”Vet du vart det ligger?”
”Jag har varit en 'Black' i mindre än ett dygn så nej jag vet inte vart det ligger”, svarade hon. ”Men jag slår vad om att mamma vet det.”
”Då åker vi och frågar henne”, sa Zach och reste sig upp. Nicole drog ner honom igen.
”Lugn, jag tror att vi ska lämna min mamma ifred ett tag”, sa hon. ”Hon började hetsstäda när jag hade frågat ut henne om min pappa.” Alla förutom Draco såg frågande på henne. ”Min mamma städar när hon är nervös.” Killarna gav ifrån sig ett tyst ”aha”.
”Men kan du inte försöka få reda på vart det ligger?” frågade Zach bedjande.
”Jag kan försöka, men jag lovar ingenting”, svarade hon. Hon vände sig mot Tom. ”Så, Tom, hur går det med Isabel?” Tom såg förvånat på henne.
”Jag vet inte, varför undrar du?” frågade han snabbt.
”Jag är bara nyfiken på din hemliga beundrare”, svarade hon. ”Du borde fråga henne om hon vill gå ut med dig.”
”Varför då?” frågade han.
”För att hon gillar dig, troligen”, svarade hon.
”Men jag känner henne inte ens”, sa han bestämt.
”Det är ju därför du ska bjuda ut henne och lära känna henne”, svarade hon.
”Vi får se”, sa han tyst.
”Jag vill också ha en 'hemlig' beundrare”, sa Daniel avundsjukt.
”Jag har redan det”, sa Zach stolt. ”Fem stycken faktiskt.” Nicole höjde ögonbrynen.
”Det är inre så att du har inbillat dig dem?” frågade hon och skrattade.
”Nej, det är sant!” sa han högt. ”Men jag kan inte säga vilka dem är för då är de inte hemliga längre.”
”Zach, om det är en hemlig beundrare så ska inte du veta vem det är heller”, sa Blaise.
”De är hemliga för er fortfarande, men inte för mig för jag har listat ut vilka det är”, sa han stolt.
”Vilka är det då?” frågade Daniel nyfiket.
”Det kan jag ju inte säga, de är ju hemliga”, svarade han bestämt. ”Någon som vill ha paj?”

Super bra!

yay, bra

Super duper bra!