Framtida författare
Forum > Off Topic > Framtida författare
| Användare | Inlägg |
|---|---|
|
earthquake
Elev 
|
Skrivet av Borttagen: Det är det. Fast uppgiften ska vara klar imorgon  Inga problem, är sjuk och har inget liv den här helgen, lyckas nog hinna färdigt och sen får jag satsa mer på nästa gång helt enkelt  21 apr, 2012 15:19 |
|
Victoire Weasly
Elev 
|
Tid för förändring
Spoiler: Tryck här för att visa! Där var hon, den nya tjejen. Hon såg nervös ut men hon var ändå glad. Hon trodde säkert att den här dagen var början på något nytt för henne. Jag visste att hon hade fel. Här på Fornstenaskolan hade alla fått sin plats redan i när vi gått i förskoleklassen. Det var bara det att vi inte hade vetat om det då. Den platsen man fått var också väldigt lätt att förlora. Själv så hade jag hamnat i den situationen och jag var kvar där än. Pappa hade fått ett ettårsjobb i Frankrike och när vi kommit tillbaka ett år senare så var jag ingen. Alla som började i Fornstenaskolan brukade sluta efter någon månad på grund av mobbning. Själv hade jag inte det alternativet. Eftersom jag hade gått här i tre år innan utfrysningen börjat så trodde mina föräldrar att jag säkert hade vänner. Den här nya tjejen skulle säkert också sluta om någon månad kanske mindre. Det var synd, vi skulle säkert kunna bli vänner. Jag skulle behöva en riktig vän. ”Jag heter Kim Hanselé.” Hela klassen tittade på mig. Eller, det kändes i alla fall som att det gjorde det. Om jag kollade närmare såg jag att några tjejer höll på att jämföra färgen på sina naglar och en höll på att skriva i sitt block. Jag såg också några som höll på med telefonerna under bänken. Med tanke på att klassen var ganska liten, det kunde inte vara mer än fjorton kanske femton personer, så var det bara lite mindre än halva klassen som i alla fall hade ansiktet riktat åt mitt håll. Det var till och med en kille som såg ut att sova. Varför sa läraren inget? ”Jag har bott i Borås, men båda mina föräldrar har fått jobb här och det ser ut som om vi kommer stanna ett tag, i alla fall tills jag måste börja på gymnasiet.” Det där hade blivit fel. Det lät som att jag inte ville gå på gymnasiet, vilket var raka motsatsen till sanningen. När läraren bett mig att sätta mig ner så att lektionen kunde börja på riktigt så fanns det bara en ledig plats i klassrummet. En stol som stod ensam, längst bak. Trots att läraren nu börjat prata så var det fortfarande inte fler som lyssnade. Läraren såg nöjd ut. Kanske var det för att det var svårt att få en klass att vara så pass tysta när man är i vår ålder. Det kanske var därför hon inte sa något. När jag gick hem till vårt nya hus så kände jag först inte igen mig. Vilket av de vita radhusen var det? Vi bodde väl i nummer 14? Eller var det 40? Jag tittar på ett av husen. Nummer 30. Då var det nog nummer 40 vi bodde i eftersom det var närmare. Jag började gå utmed raden av nästintill identiska hus. Utanför nummer 32 stod det en cykel och utanför 34:an stod det några blomkrukor. Förutom sådana små detaljer så var det inget som skilde husen åt. När jag kom fram till nummer 40 så stod det en flyttbil och några kartonger utanför. Hur kunde jag ha glömt det? Jag kunde ju lätt ha hittat till huset utan att veta vilket nummer det var. Dörren var öppen eftersom det bars in saker genom dörren hela tiden. Jag möte mamma i hallen där hon höll på att lägga ut en matta. ”Pappa är uppe i arbetsrummet. Han tycker verkligen att det är viktigt att kartan hänger rätt,” berättade hon för mig. Kartan var egentligen inte någon riktig karta som visade en plats, det var en text pappa skrivit. Min pappa hade nog det konstigaste jobbet man kan ha. Om det ens kunde räknas som ett jobb. Han hade grundat en egen religion och utvecklat den så mycket som det bara gick. Han hade till och med skrivit en egen bibel. Iluzanen kallar han den. Nu kanske ni förstår varför jag inte räknat det som ett jobb innan. Förutom pengarna pappa fått för att föreläsa på olika ställen ibland så var det helt och hållet mamma som har försörjt vår familj. Men det hade tydligen varit en företagare här som blivit intresserad av pappas religion och betalat honom för att grunda en kyrka för religionen här. Pappas religion hade faktiskt ett antal troende. De var runt tiotusen stycken, kanske fler. De flesta hade gått med när pappa hade haft sin största föreläsning hittills på en stor sammankomst i Stockholm. Jag gick upp till det som skulle bli pappas arbetsrum och hälsade på honom. Han såg nöjd ut. Förutom pappa så stod det två flyttgubbar i rummet. De stod på varsin sida om ”kartan” som nu hängde spikrakt, det hade nog tagit sin lilla tid att fixa det. Mitt nya rum gick helt i ljuslila och vitt. Det var ett litet rum med en stor säng, en bokhylla och ett skrivbord. Jag lade mig på sängen och läste i min bok, men innan jag ens läst ett kapitel så somnade jag. Att åka till skolan tog ungefär en halvtimme. Jag kom fram precis i tid. Eller, det var i alla fall vad jag trodde. Utanför klassrummet stod alla och väntade. ”Vad är det som händer?” frågade jag. ”Det är ju onsdag. Just det, du är ju ny! Engelskläraren kommer alltid en kvart för sent på onsdagar men alla är här i fall att hon kommer tidigare än vanligt. Och om hon inte har kommit efter 20 minuter så blir det håltimme så alla håller tummarna för att hon inte hinner hit i tid”, sa en tjej med långt blont hår och röda slingor. Vad konstigt, en lärare kan ju inte komma så sent en gång i veckan. ”Men då blir ju lektionen jättekort.” Det var ingen som sa något annat, de stod bara och småpratade. Det stod en kille en liten bit längre bort så jag gick bort och pratade med honom. ”Är det verkligen så här varje onsdag?” frågade jag. ”I princip”, var det enda han svararade. ”Vad är det du har där? Ritar du?” undrade jag, men ångrade mig direkt. Jag kände ju honom inte och det fanns ju en risk att han inte gillade att uppmärksammas av folk. Det kanske var därför han höll sig i utkanten. ”Ja, fast jag är inte så värst bra. Det mesta jag gör blir bara klotter.” Jag tittade på det han höll på med. ”Men den här var ju bra! Vad är det?” frågade jag honom, även fast jag kände på mig att jag visste exakt vad det var. Det var egentligen en av detaljerna som jag undrade över. ”Det är klassen. Och här står det vad de har för plats.” Han höll bilden så att jag kunde se den ordentligt. Den första och enda personen jag kände igen var tjejen med långt hår och slingor. En bit under hennes huvud stod det två ord: ”Den modemedvetna”. Jag letade igenom resten av teckningen men hittade ingen annan jag kände igen. ”Var är du någonstans?” frågade jag. ”Jag har ingen plats i klassen”, svarar han och gick sin väg. Engelskläraren hade kommit. Två veckor i den nya skolan, i den nya klassen. Två veckor ensam, på platsen längst bak i klassrummet. Det var inte mycket roligt som hände. Jag hade lärt mig namnen på alla i klassen utantill nu. Vilma, Lovisa, Simon, Elsa, Felix, Tara, Niklas, Robin, Clara, Olivia, Philip, Ellinor, Sarah och Emil. Och precis som Emil sagt så hade alla en plats. Något det klamrade sig fast stenhårt vid. Den ende som inte hade haft någon plats var Emil, och nu också jag. Jag önskar att jag kunde säga att jag fått några vänner men så var det tyvärr inte. Den ende som jag ens pratade med var Emil. I alla skolans ämnen kunde jag stolt säga att jag var näst bäst i hela klassen. Bäst var Philip och det var tydligen hans ”plats”. I min gamla klass hade det inte varit så styrt och om man ville så kunde man byta position, byta vänner. Den här klassen var ett sådant där skräckexempel från böcker och TV-dokumentärer. En sån klass där mer än hälften av eleverna knappt lärde sig något och populariteten styrde allt. Jag ville ha förändring. Pappas jobb gick tydligen bättre än väntat. Om det fortsatte så här så skulle Iluzikyrkan stå klar inom några månader. Och man ville tydligen att han var med och inviga en annan kyrka i Uppsala, alltså ganska långt härifrån. En onsdagsmorgon två veckor efter min första riktiga dag i skolan så hände det något som tydligen var väldigt ovanligt. Engelskläraren hann inte så vi fick håltimme. Jag låste upp mitt skåp och la in mina böcker. Jag hade ingen aning om var jag skulle ta vägen så jag gick till det enda stället som jag faktiskt hade lärt mig vart det låg: biblioteket. Det låg bara tvärs över gatan från skolan så jag skulle lätt hinna tillbaka även om tiden började rinna iväg. Till min förvåning så var jag ensam på biblioteket när jag kom. Inte ens en bibliotekarie syntes till. Jag gick längs de många raderna med böcker och drog med fingrarna över ryggarna. Då hörde jag dörren öppnas och slås igen. Det var Emil som kom in i biblioteket. Han hade sitt ritblock med sig. Han tog och satte sig vid ett bord och började rita på något. Jag gick och satte mig bredvid honom. ”Håller du fortfarande på med teckningen av klassen?” frågade jag. ”Borde den inte vara färdig snart?” ”Den kommer nog aldrig att bli riktigt färdig”, svarade han. ”Men hur kan den inte bli klar om saker inte förändras?” ”Saker förändras visst. Du kom hit.” Jag tar mig en till titt på teckningen. Precis ovanför bilden på Philip och texten ”Den smarte” så finns det ett nytt ansikte. Det finns också ett ord skrivet med stora bokstäver, som om det vore viktigare än alla andra små texter: FÖRÄNDRINGEN ”Jag står inte för förändring”, sa jag. ”Du kanske inte förändras själv, men du förändrade min syn på saker och ting. Du ska få se, förändringen kommer att dra över de andra också snart nog.” Saker förändras verkligen. Tack vare Kim. Vi kan förändras nu. Vi vet hur man gör och vi vågar, för vi vet att det inte är något fel. Med hjälp av Kim blev jag någon. Inte för att jag hade något behov av att få tillbaka min plats. Jag hade hittat en ny plats. Med min nya vän. Sommarlovet närmar sig med stormsteg, vem vet, sommaren kanske också kommer att vara en tid för förändring. ~MY TUMBLR~ 22 apr, 2012 15:03 |
|
Lunah~
Elev 
|
Skrivet av Victoire Weasly: Tid för förändring Spoiler: Tryck här för att visa! Där var hon, den nya tjejen. Hon såg nervös ut men hon var ändå glad. Hon trodde säkert att den här dagen var början på något nytt för henne. Jag visste att hon hade fel. Här på Fornstenaskolan hade alla fått sin plats redan i när vi gått i förskoleklassen. Det var bara det att vi inte hade vetat om det då. Den platsen man fått var också väldigt lätt att förlora. Själv så hade jag hamnat i den situationen och jag var kvar där än. Pappa hade fått ett ettårsjobb i Frankrike och när vi kommit tillbaka ett år senare så var jag ingen. Alla som började i Fornstenaskolan brukade sluta efter någon månad på grund av mobbning. Själv hade jag inte det alternativet. Eftersom jag hade gått här i tre år innan utfrysningen börjat så trodde mina föräldrar att jag säkert hade vänner. Den här nya tjejen skulle säkert också sluta om någon månad kanske mindre. Det var synd, vi skulle säkert kunna bli vänner. Jag skulle behöva en riktig vän. ”Jag heter Kim Hanselé.” Hela klassen tittade på mig. Eller, det kändes i alla fall som att det gjorde det. Om jag kollade närmare såg jag att några tjejer höll på att jämföra färgen på sina naglar och en höll på att skriva i sitt block. Jag såg också några som höll på med telefonerna under bänken. Med tanke på att klassen var ganska liten, det kunde inte vara mer än fjorton kanske femton personer, så var det bara lite mindre än halva klassen som i alla fall hade ansiktet riktat åt mitt håll. Det var till och med en kille som såg ut att sova. Varför sa läraren inget? ”Jag har bott i Borås, men båda mina föräldrar har fått jobb här och det ser ut som om vi kommer stanna ett tag, i alla fall tills jag måste börja på gymnasiet.” Det där hade blivit fel. Det lät som att jag inte ville gå på gymnasiet, vilket var raka motsatsen till sanningen. När läraren bett mig att sätta mig ner så att lektionen kunde börja på riktigt så fanns det bara en ledig plats i klassrummet. En stol som stod ensam, längst bak. Trots att läraren nu börjat prata så var det fortfarande inte fler som lyssnade. Läraren såg nöjd ut. Kanske var det för att det var svårt att få en klass att vara så pass tysta när man är i vår ålder. Det kanske var därför hon inte sa något. När jag gick hem till vårt nya hus så kände jag först inte igen mig. Vilket av de vita radhusen var det? Vi bodde väl i nummer 14? Eller var det 40? Jag tittar på ett av husen. Nummer 30. Då var det nog nummer 40 vi bodde i eftersom det var närmare. Jag började gå utmed raden av nästintill identiska hus. Utanför nummer 32 stod det en cykel och utanför 34:an stod det några blomkrukor. Förutom sådana små detaljer så var det inget som skilde husen åt. När jag kom fram till nummer 40 så stod det en flyttbil och några kartonger utanför. Hur kunde jag ha glömt det? Jag kunde ju lätt ha hittat till huset utan att veta vilket nummer det var. Dörren var öppen eftersom det bars in saker genom dörren hela tiden. Jag möte mamma i hallen där hon höll på att lägga ut en matta. ”Pappa är uppe i arbetsrummet. Han tycker verkligen att det är viktigt att kartan hänger rätt,” berättade hon för mig. Kartan var egentligen inte någon riktig karta som visade en plats, det var en text pappa skrivit. Min pappa hade nog det konstigaste jobbet man kan ha. Om det ens kunde räknas som ett jobb. Han hade grundat en egen religion och utvecklat den så mycket som det bara gick. Han hade till och med skrivit en egen bibel. Iluzanen kallar han den. Nu kanske ni förstår varför jag inte räknat det som ett jobb innan. Förutom pengarna pappa fått för att föreläsa på olika ställen ibland så var det helt och hållet mamma som har försörjt vår familj. Men det hade tydligen varit en företagare här som blivit intresserad av pappas religion och betalat honom för att grunda en kyrka för religionen här. Pappas religion hade faktiskt ett antal troende. De var runt tiotusen stycken, kanske fler. De flesta hade gått med när pappa hade haft sin största föreläsning hittills på en stor sammankomst i Stockholm. Jag gick upp till det som skulle bli pappas arbetsrum och hälsade på honom. Han såg nöjd ut. Förutom pappa så stod det två flyttgubbar i rummet. De stod på varsin sida om ”kartan” som nu hängde spikrakt, det hade nog tagit sin lilla tid att fixa det. Mitt nya rum gick helt i ljuslila och vitt. Det var ett litet rum med en stor säng, en bokhylla och ett skrivbord. Jag lade mig på sängen och läste i min bok, men innan jag ens läst ett kapitel så somnade jag. Att åka till skolan tog ungefär en halvtimme. Jag kom fram precis i tid. Eller, det var i alla fall vad jag trodde. Utanför klassrummet stod alla och väntade. ”Vad är det som händer?” frågade jag. ”Det är ju onsdag. Just det, du är ju ny! Engelskläraren kommer alltid en kvart för sent på onsdagar men alla är här i fall att hon kommer tidigare än vanligt. Och om hon inte har kommit efter 20 minuter så blir det håltimme så alla håller tummarna för att hon inte hinner hit i tid”, sa en tjej med långt blont hår och röda slingor. Vad konstigt, en lärare kan ju inte komma så sent en gång i veckan. ”Men då blir ju lektionen jättekort.” Det var ingen som sa något annat, de stod bara och småpratade. Det stod en kille en liten bit längre bort så jag gick bort och pratade med honom. ”Är det verkligen så här varje onsdag?” frågade jag. ”I princip”, var det enda han svararade. ”Vad är det du har där? Ritar du?” undrade jag, men ångrade mig direkt. Jag kände ju honom inte och det fanns ju en risk att han inte gillade att uppmärksammas av folk. Det kanske var därför han höll sig i utkanten. ”Ja, fast jag är inte så värst bra. Det mesta jag gör blir bara klotter.” Jag tittade på det han höll på med. ”Men den här var ju bra! Vad är det?” frågade jag honom, även fast jag kände på mig att jag visste exakt vad det var. Det var egentligen en av detaljerna som jag undrade över. ”Det är klassen. Och här står det vad de har för plats.” Han höll bilden så att jag kunde se den ordentligt. Den första och enda personen jag kände igen var tjejen med långt hår och slingor. En bit under hennes huvud stod det två ord: ”Den modemedvetna”. Jag letade igenom resten av teckningen men hittade ingen annan jag kände igen. ”Var är du någonstans?” frågade jag. ”Jag har ingen plats i klassen”, svarar han och gick sin väg. Engelskläraren hade kommit. Två veckor i den nya skolan, i den nya klassen. Två veckor ensam, på platsen längst bak i klassrummet. Det var inte mycket roligt som hände. Jag hade lärt mig namnen på alla i klassen utantill nu. Vilma, Lovisa, Simon, Elsa, Felix, Tara, Niklas, Robin, Clara, Olivia, Philip, Ellinor, Sarah och Emil. Och precis som Emil sagt så hade alla en plats. Något det klamrade sig fast stenhårt vid. Den ende som inte hade haft någon plats var Emil, och nu också jag. Jag önskar att jag kunde säga att jag fått några vänner men så var det tyvärr inte. Den ende som jag ens pratade med var Emil. I alla skolans ämnen kunde jag stolt säga att jag var näst bäst i hela klassen. Bäst var Philip och det var tydligen hans ”plats”. I min gamla klass hade det inte varit så styrt och om man ville så kunde man byta position, byta vänner. Den här klassen var ett sådant där skräckexempel från böcker och TV-dokumentärer. En sån klass där mer än hälften av eleverna knappt lärde sig något och populariteten styrde allt. Jag ville ha förändring. Pappas jobb gick tydligen bättre än väntat. Om det fortsatte så här så skulle Iluzikyrkan stå klar inom några månader. Och man ville tydligen att han var med och inviga en annan kyrka i Uppsala, alltså ganska långt härifrån. En onsdagsmorgon två veckor efter min första riktiga dag i skolan så hände det något som tydligen var väldigt ovanligt. Engelskläraren hann inte så vi fick håltimme. Jag låste upp mitt skåp och la in mina böcker. Jag hade ingen aning om var jag skulle ta vägen så jag gick till det enda stället som jag faktiskt hade lärt mig vart det låg: biblioteket. Det låg bara tvärs över gatan från skolan så jag skulle lätt hinna tillbaka även om tiden började rinna iväg. Till min förvåning så var jag ensam på biblioteket när jag kom. Inte ens en bibliotekarie syntes till. Jag gick längs de många raderna med böcker och drog med fingrarna över ryggarna. Då hörde jag dörren öppnas och slås igen. Det var Emil som kom in i biblioteket. Han hade sitt ritblock med sig. Han tog och satte sig vid ett bord och började rita på något. Jag gick och satte mig bredvid honom. ”Håller du fortfarande på med teckningen av klassen?” frågade jag. ”Borde den inte vara färdig snart?” ”Den kommer nog aldrig att bli riktigt färdig”, svarade han. ”Men hur kan den inte bli klar om saker inte förändras?” ”Saker förändras visst. Du kom hit.” Jag tar mig en till titt på teckningen. Precis ovanför bilden på Philip och texten ”Den smarte” så finns det ett nytt ansikte. Det finns också ett ord skrivet med stora bokstäver, som om det vore viktigare än alla andra små texter: FÖRÄNDRINGEN ”Jag står inte för förändring”, sa jag. ”Du kanske inte förändras själv, men du förändrade min syn på saker och ting. Du ska få se, förändringen kommer att dra över de andra också snart nog.” Saker förändras verkligen. Tack vare Kim. Vi kan förändras nu. Vi vet hur man gör och vi vågar, för vi vet att det inte är något fel. Med hjälp av Kim blev jag någon. Inte för att jag hade något behov av att få tillbaka min plats. Jag hade hittat en ny plats. Med min nya vän. Sommarlovet närmar sig med stormsteg, vem vet, sommaren kanske också kommer att vara en tid för förändring. GUUUD! vad duktig du är!!! 
22 apr, 2012 16:57 |
|
Victoire Weasly
Elev
|
Skrivet av Lunah~: Skrivet av Victoire Weasly: Tid för förändring Spoiler: Tryck här för att visa! Där var hon, den nya tjejen. Hon såg nervös ut men hon var ändå glad. Hon trodde säkert att den här dagen var början på något nytt för henne. Jag visste att hon hade fel. Här på Fornstenaskolan hade alla fått sin plats redan i när vi gått i förskoleklassen. Det var bara det att vi inte hade vetat om det då. Den platsen man fått var också väldigt lätt att förlora. Själv så hade jag hamnat i den situationen och jag var kvar där än. Pappa hade fått ett ettårsjobb i Frankrike och när vi kommit tillbaka ett år senare så var jag ingen. Alla som började i Fornstenaskolan brukade sluta efter någon månad på grund av mobbning. Själv hade jag inte det alternativet. Eftersom jag hade gått här i tre år innan utfrysningen börjat så trodde mina föräldrar att jag säkert hade vänner. Den här nya tjejen skulle säkert också sluta om någon månad kanske mindre. Det var synd, vi skulle säkert kunna bli vänner. Jag skulle behöva en riktig vän. ”Jag heter Kim Hanselé.” Hela klassen tittade på mig. Eller, det kändes i alla fall som att det gjorde det. Om jag kollade närmare såg jag att några tjejer höll på att jämföra färgen på sina naglar och en höll på att skriva i sitt block. Jag såg också några som höll på med telefonerna under bänken. Med tanke på att klassen var ganska liten, det kunde inte vara mer än fjorton kanske femton personer, så var det bara lite mindre än halva klassen som i alla fall hade ansiktet riktat åt mitt håll. Det var till och med en kille som såg ut att sova. Varför sa läraren inget? ”Jag har bott i Borås, men båda mina föräldrar har fått jobb här och det ser ut som om vi kommer stanna ett tag, i alla fall tills jag måste börja på gymnasiet.” Det där hade blivit fel. Det lät som att jag inte ville gå på gymnasiet, vilket var raka motsatsen till sanningen. När läraren bett mig att sätta mig ner så att lektionen kunde börja på riktigt så fanns det bara en ledig plats i klassrummet. En stol som stod ensam, längst bak. Trots att läraren nu börjat prata så var det fortfarande inte fler som lyssnade. Läraren såg nöjd ut. Kanske var det för att det var svårt att få en klass att vara så pass tysta när man är i vår ålder. Det kanske var därför hon inte sa något. När jag gick hem till vårt nya hus så kände jag först inte igen mig. Vilket av de vita radhusen var det? Vi bodde väl i nummer 14? Eller var det 40? Jag tittar på ett av husen. Nummer 30. Då var det nog nummer 40 vi bodde i eftersom det var närmare. Jag började gå utmed raden av nästintill identiska hus. Utanför nummer 32 stod det en cykel och utanför 34:an stod det några blomkrukor. Förutom sådana små detaljer så var det inget som skilde husen åt. När jag kom fram till nummer 40 så stod det en flyttbil och några kartonger utanför. Hur kunde jag ha glömt det? Jag kunde ju lätt ha hittat till huset utan att veta vilket nummer det var. Dörren var öppen eftersom det bars in saker genom dörren hela tiden. Jag möte mamma i hallen där hon höll på att lägga ut en matta. ”Pappa är uppe i arbetsrummet. Han tycker verkligen att det är viktigt att kartan hänger rätt,” berättade hon för mig. Kartan var egentligen inte någon riktig karta som visade en plats, det var en text pappa skrivit. Min pappa hade nog det konstigaste jobbet man kan ha. Om det ens kunde räknas som ett jobb. Han hade grundat en egen religion och utvecklat den så mycket som det bara gick. Han hade till och med skrivit en egen bibel. Iluzanen kallar han den. Nu kanske ni förstår varför jag inte räknat det som ett jobb innan. Förutom pengarna pappa fått för att föreläsa på olika ställen ibland så var det helt och hållet mamma som har försörjt vår familj. Men det hade tydligen varit en företagare här som blivit intresserad av pappas religion och betalat honom för att grunda en kyrka för religionen här. Pappas religion hade faktiskt ett antal troende. De var runt tiotusen stycken, kanske fler. De flesta hade gått med när pappa hade haft sin största föreläsning hittills på en stor sammankomst i Stockholm. Jag gick upp till det som skulle bli pappas arbetsrum och hälsade på honom. Han såg nöjd ut. Förutom pappa så stod det två flyttgubbar i rummet. De stod på varsin sida om ”kartan” som nu hängde spikrakt, det hade nog tagit sin lilla tid att fixa det. Mitt nya rum gick helt i ljuslila och vitt. Det var ett litet rum med en stor säng, en bokhylla och ett skrivbord. Jag lade mig på sängen och läste i min bok, men innan jag ens läst ett kapitel så somnade jag. Att åka till skolan tog ungefär en halvtimme. Jag kom fram precis i tid. Eller, det var i alla fall vad jag trodde. Utanför klassrummet stod alla och väntade. ”Vad är det som händer?” frågade jag. ”Det är ju onsdag. Just det, du är ju ny! Engelskläraren kommer alltid en kvart för sent på onsdagar men alla är här i fall att hon kommer tidigare än vanligt. Och om hon inte har kommit efter 20 minuter så blir det håltimme så alla håller tummarna för att hon inte hinner hit i tid”, sa en tjej med långt blont hår och röda slingor. Vad konstigt, en lärare kan ju inte komma så sent en gång i veckan. ”Men då blir ju lektionen jättekort.” Det var ingen som sa något annat, de stod bara och småpratade. Det stod en kille en liten bit längre bort så jag gick bort och pratade med honom. ”Är det verkligen så här varje onsdag?” frågade jag. ”I princip”, var det enda han svararade. ”Vad är det du har där? Ritar du?” undrade jag, men ångrade mig direkt. Jag kände ju honom inte och det fanns ju en risk att han inte gillade att uppmärksammas av folk. Det kanske var därför han höll sig i utkanten. ”Ja, fast jag är inte så värst bra. Det mesta jag gör blir bara klotter.” Jag tittade på det han höll på med. ”Men den här var ju bra! Vad är det?” frågade jag honom, även fast jag kände på mig att jag visste exakt vad det var. Det var egentligen en av detaljerna som jag undrade över. ”Det är klassen. Och här står det vad de har för plats.” Han höll bilden så att jag kunde se den ordentligt. Den första och enda personen jag kände igen var tjejen med långt hår och slingor. En bit under hennes huvud stod det två ord: ”Den modemedvetna”. Jag letade igenom resten av teckningen men hittade ingen annan jag kände igen. ”Var är du någonstans?” frågade jag. ”Jag har ingen plats i klassen”, svarar han och gick sin väg. Engelskläraren hade kommit. Två veckor i den nya skolan, i den nya klassen. Två veckor ensam, på platsen längst bak i klassrummet. Det var inte mycket roligt som hände. Jag hade lärt mig namnen på alla i klassen utantill nu. Vilma, Lovisa, Simon, Elsa, Felix, Tara, Niklas, Robin, Clara, Olivia, Philip, Ellinor, Sarah och Emil. Och precis som Emil sagt så hade alla en plats. Något det klamrade sig fast stenhårt vid. Den ende som inte hade haft någon plats var Emil, och nu också jag. Jag önskar att jag kunde säga att jag fått några vänner men så var det tyvärr inte. Den ende som jag ens pratade med var Emil. I alla skolans ämnen kunde jag stolt säga att jag var näst bäst i hela klassen. Bäst var Philip och det var tydligen hans ”plats”. I min gamla klass hade det inte varit så styrt och om man ville så kunde man byta position, byta vänner. Den här klassen var ett sådant där skräckexempel från böcker och TV-dokumentärer. En sån klass där mer än hälften av eleverna knappt lärde sig något och populariteten styrde allt. Jag ville ha förändring. Pappas jobb gick tydligen bättre än väntat. Om det fortsatte så här så skulle Iluzikyrkan stå klar inom några månader. Och man ville tydligen att han var med och inviga en annan kyrka i Uppsala, alltså ganska långt härifrån. En onsdagsmorgon två veckor efter min första riktiga dag i skolan så hände det något som tydligen var väldigt ovanligt. Engelskläraren hann inte så vi fick håltimme. Jag låste upp mitt skåp och la in mina böcker. Jag hade ingen aning om var jag skulle ta vägen så jag gick till det enda stället som jag faktiskt hade lärt mig vart det låg: biblioteket. Det låg bara tvärs över gatan från skolan så jag skulle lätt hinna tillbaka även om tiden började rinna iväg. Till min förvåning så var jag ensam på biblioteket när jag kom. Inte ens en bibliotekarie syntes till. Jag gick längs de många raderna med böcker och drog med fingrarna över ryggarna. Då hörde jag dörren öppnas och slås igen. Det var Emil som kom in i biblioteket. Han hade sitt ritblock med sig. Han tog och satte sig vid ett bord och började rita på något. Jag gick och satte mig bredvid honom. ”Håller du fortfarande på med teckningen av klassen?” frågade jag. ”Borde den inte vara färdig snart?” ”Den kommer nog aldrig att bli riktigt färdig”, svarade han. ”Men hur kan den inte bli klar om saker inte förändras?” ”Saker förändras visst. Du kom hit.” Jag tar mig en till titt på teckningen. Precis ovanför bilden på Philip och texten ”Den smarte” så finns det ett nytt ansikte. Det finns också ett ord skrivet med stora bokstäver, som om det vore viktigare än alla andra små texter: FÖRÄNDRINGEN ”Jag står inte för förändring”, sa jag. ”Du kanske inte förändras själv, men du förändrade min syn på saker och ting. Du ska få se, förändringen kommer att dra över de andra också snart nog.” Saker förändras verkligen. Tack vare Kim. Vi kan förändras nu. Vi vet hur man gör och vi vågar, för vi vet att det inte är något fel. Med hjälp av Kim blev jag någon. Inte för att jag hade något behov av att få tillbaka min plats. Jag hade hittat en ny plats. Med min nya vän. Sommarlovet närmar sig med stormsteg, vem vet, sommaren kanske också kommer att vara en tid för förändring. GUUUD! vad duktig du är!!! Tack! Jag fick rätta väldigt många fel i slutet.  ~MY TUMBLR~ 22 apr, 2012 16:58 |
|
Lunah~
Elev
|
Skrivet av Victoire Weasly: Skrivet av Lunah~: Skrivet av Victoire Weasly: Tid för förändring Spoiler: Tryck här för att visa! Där var hon, den nya tjejen. Hon såg nervös ut men hon var ändå glad. Hon trodde säkert att den här dagen var början på något nytt för henne. Jag visste att hon hade fel. Här på Fornstenaskolan hade alla fått sin plats redan i när vi gått i förskoleklassen. Det var bara det att vi inte hade vetat om det då. Den platsen man fått var också väldigt lätt att förlora. Själv så hade jag hamnat i den situationen och jag var kvar där än. Pappa hade fått ett ettårsjobb i Frankrike och när vi kommit tillbaka ett år senare så var jag ingen. Alla som började i Fornstenaskolan brukade sluta efter någon månad på grund av mobbning. Själv hade jag inte det alternativet. Eftersom jag hade gått här i tre år innan utfrysningen börjat så trodde mina föräldrar att jag säkert hade vänner. Den här nya tjejen skulle säkert också sluta om någon månad kanske mindre. Det var synd, vi skulle säkert kunna bli vänner. Jag skulle behöva en riktig vän. ”Jag heter Kim Hanselé.” Hela klassen tittade på mig. Eller, det kändes i alla fall som att det gjorde det. Om jag kollade närmare såg jag att några tjejer höll på att jämföra färgen på sina naglar och en höll på att skriva i sitt block. Jag såg också några som höll på med telefonerna under bänken. Med tanke på att klassen var ganska liten, det kunde inte vara mer än fjorton kanske femton personer, så var det bara lite mindre än halva klassen som i alla fall hade ansiktet riktat åt mitt håll. Det var till och med en kille som såg ut att sova. Varför sa läraren inget? ”Jag har bott i Borås, men båda mina föräldrar har fått jobb här och det ser ut som om vi kommer stanna ett tag, i alla fall tills jag måste börja på gymnasiet.” Det där hade blivit fel. Det lät som att jag inte ville gå på gymnasiet, vilket var raka motsatsen till sanningen. När läraren bett mig att sätta mig ner så att lektionen kunde börja på riktigt så fanns det bara en ledig plats i klassrummet. En stol som stod ensam, längst bak. Trots att läraren nu börjat prata så var det fortfarande inte fler som lyssnade. Läraren såg nöjd ut. Kanske var det för att det var svårt att få en klass att vara så pass tysta när man är i vår ålder. Det kanske var därför hon inte sa något. När jag gick hem till vårt nya hus så kände jag först inte igen mig. Vilket av de vita radhusen var det? Vi bodde väl i nummer 14? Eller var det 40? Jag tittar på ett av husen. Nummer 30. Då var det nog nummer 40 vi bodde i eftersom det var närmare. Jag började gå utmed raden av nästintill identiska hus. Utanför nummer 32 stod det en cykel och utanför 34:an stod det några blomkrukor. Förutom sådana små detaljer så var det inget som skilde husen åt. När jag kom fram till nummer 40 så stod det en flyttbil och några kartonger utanför. Hur kunde jag ha glömt det? Jag kunde ju lätt ha hittat till huset utan att veta vilket nummer det var. Dörren var öppen eftersom det bars in saker genom dörren hela tiden. Jag möte mamma i hallen där hon höll på att lägga ut en matta. ”Pappa är uppe i arbetsrummet. Han tycker verkligen att det är viktigt att kartan hänger rätt,” berättade hon för mig. Kartan var egentligen inte någon riktig karta som visade en plats, det var en text pappa skrivit. Min pappa hade nog det konstigaste jobbet man kan ha. Om det ens kunde räknas som ett jobb. Han hade grundat en egen religion och utvecklat den så mycket som det bara gick. Han hade till och med skrivit en egen bibel. Iluzanen kallar han den. Nu kanske ni förstår varför jag inte räknat det som ett jobb innan. Förutom pengarna pappa fått för att föreläsa på olika ställen ibland så var det helt och hållet mamma som har försörjt vår familj. Men det hade tydligen varit en företagare här som blivit intresserad av pappas religion och betalat honom för att grunda en kyrka för religionen här. Pappas religion hade faktiskt ett antal troende. De var runt tiotusen stycken, kanske fler. De flesta hade gått med när pappa hade haft sin största föreläsning hittills på en stor sammankomst i Stockholm. Jag gick upp till det som skulle bli pappas arbetsrum och hälsade på honom. Han såg nöjd ut. Förutom pappa så stod det två flyttgubbar i rummet. De stod på varsin sida om ”kartan” som nu hängde spikrakt, det hade nog tagit sin lilla tid att fixa det. Mitt nya rum gick helt i ljuslila och vitt. Det var ett litet rum med en stor säng, en bokhylla och ett skrivbord. Jag lade mig på sängen och läste i min bok, men innan jag ens läst ett kapitel så somnade jag. Att åka till skolan tog ungefär en halvtimme. Jag kom fram precis i tid. Eller, det var i alla fall vad jag trodde. Utanför klassrummet stod alla och väntade. ”Vad är det som händer?” frågade jag. ”Det är ju onsdag. Just det, du är ju ny! Engelskläraren kommer alltid en kvart för sent på onsdagar men alla är här i fall att hon kommer tidigare än vanligt. Och om hon inte har kommit efter 20 minuter så blir det håltimme så alla håller tummarna för att hon inte hinner hit i tid”, sa en tjej med långt blont hår och röda slingor. Vad konstigt, en lärare kan ju inte komma så sent en gång i veckan. ”Men då blir ju lektionen jättekort.” Det var ingen som sa något annat, de stod bara och småpratade. Det stod en kille en liten bit längre bort så jag gick bort och pratade med honom. ”Är det verkligen så här varje onsdag?” frågade jag. ”I princip”, var det enda han svararade. ”Vad är det du har där? Ritar du?” undrade jag, men ångrade mig direkt. Jag kände ju honom inte och det fanns ju en risk att han inte gillade att uppmärksammas av folk. Det kanske var därför han höll sig i utkanten. ”Ja, fast jag är inte så värst bra. Det mesta jag gör blir bara klotter.” Jag tittade på det han höll på med. ”Men den här var ju bra! Vad är det?” frågade jag honom, även fast jag kände på mig att jag visste exakt vad det var. Det var egentligen en av detaljerna som jag undrade över. ”Det är klassen. Och här står det vad de har för plats.” Han höll bilden så att jag kunde se den ordentligt. Den första och enda personen jag kände igen var tjejen med långt hår och slingor. En bit under hennes huvud stod det två ord: ”Den modemedvetna”. Jag letade igenom resten av teckningen men hittade ingen annan jag kände igen. ”Var är du någonstans?” frågade jag. ”Jag har ingen plats i klassen”, svarar han och gick sin väg. Engelskläraren hade kommit. Två veckor i den nya skolan, i den nya klassen. Två veckor ensam, på platsen längst bak i klassrummet. Det var inte mycket roligt som hände. Jag hade lärt mig namnen på alla i klassen utantill nu. Vilma, Lovisa, Simon, Elsa, Felix, Tara, Niklas, Robin, Clara, Olivia, Philip, Ellinor, Sarah och Emil. Och precis som Emil sagt så hade alla en plats. Något det klamrade sig fast stenhårt vid. Den ende som inte hade haft någon plats var Emil, och nu också jag. Jag önskar att jag kunde säga att jag fått några vänner men så var det tyvärr inte. Den ende som jag ens pratade med var Emil. I alla skolans ämnen kunde jag stolt säga att jag var näst bäst i hela klassen. Bäst var Philip och det var tydligen hans ”plats”. I min gamla klass hade det inte varit så styrt och om man ville så kunde man byta position, byta vänner. Den här klassen var ett sådant där skräckexempel från böcker och TV-dokumentärer. En sån klass där mer än hälften av eleverna knappt lärde sig något och populariteten styrde allt. Jag ville ha förändring. Pappas jobb gick tydligen bättre än väntat. Om det fortsatte så här så skulle Iluzikyrkan stå klar inom några månader. Och man ville tydligen att han var med och inviga en annan kyrka i Uppsala, alltså ganska långt härifrån. En onsdagsmorgon två veckor efter min första riktiga dag i skolan så hände det något som tydligen var väldigt ovanligt. Engelskläraren hann inte så vi fick håltimme. Jag låste upp mitt skåp och la in mina böcker. Jag hade ingen aning om var jag skulle ta vägen så jag gick till det enda stället som jag faktiskt hade lärt mig vart det låg: biblioteket. Det låg bara tvärs över gatan från skolan så jag skulle lätt hinna tillbaka även om tiden började rinna iväg. Till min förvåning så var jag ensam på biblioteket när jag kom. Inte ens en bibliotekarie syntes till. Jag gick längs de många raderna med böcker och drog med fingrarna över ryggarna. Då hörde jag dörren öppnas och slås igen. Det var Emil som kom in i biblioteket. Han hade sitt ritblock med sig. Han tog och satte sig vid ett bord och började rita på något. Jag gick och satte mig bredvid honom. ”Håller du fortfarande på med teckningen av klassen?” frågade jag. ”Borde den inte vara färdig snart?” ”Den kommer nog aldrig att bli riktigt färdig”, svarade han. ”Men hur kan den inte bli klar om saker inte förändras?” ”Saker förändras visst. Du kom hit.” Jag tar mig en till titt på teckningen. Precis ovanför bilden på Philip och texten ”Den smarte” så finns det ett nytt ansikte. Det finns också ett ord skrivet med stora bokstäver, som om det vore viktigare än alla andra små texter: FÖRÄNDRINGEN ”Jag står inte för förändring”, sa jag. ”Du kanske inte förändras själv, men du förändrade min syn på saker och ting. Du ska få se, förändringen kommer att dra över de andra också snart nog.” Saker förändras verkligen. Tack vare Kim. Vi kan förändras nu. Vi vet hur man gör och vi vågar, för vi vet att det inte är något fel. Med hjälp av Kim blev jag någon. Inte för att jag hade något behov av att få tillbaka min plats. Jag hade hittat en ny plats. Med min nya vän. Sommarlovet närmar sig med stormsteg, vem vet, sommaren kanske också kommer att vara en tid för förändring. GUUUD! vad duktig du är!!! Tack! Jag fick rätta väldigt många fel i slutet. HAHAh, jaa, det fick jag också
22 apr, 2012 17:03 |
Borttagen
|
Åh, känner mig så dålig som inte kan komma med ett bidrag... Men jaja, jättebra skrivet båda två! =)
En liten fråga: Kan de som inte lämnat in sitt bidrag också vara med och rösta om vem som ska vinna de olika omgångarna? 22 apr, 2012 17:20 |
|
earthquake
Elev
|
Eh, ja. Blev inte exakt som jag hade tänkt mig, men lägger upp det i alla fall
När allt slås i bitar Spoiler: Tryck här för att visa!Andedräkten mot hennes hals borde ha skrämt henne, men allt hon kunde känna var doften av kaffe och hon undrade stilla vilket ställe som sålde kaffe vid den här tiden på dygnet. När hon kände de välbekanta armarna mjukt omfamna henne kände hon hur hela hennes kropp slappnade av. Precis som så många nätter tidigare var Kim ute på en promenad. Förut hade nätterna varit en lugn oas där hon kunde ta det lugnt och stänga av alla tankar, men nu kändes nätterna som evigheter. Hennes ögon hade varit rödsprängda i evigheter, och hennes omgivning hade börjat undra varför hon hade på sig solglasögon i mitten av november. Kim undrade om de hellre ville möta ett par ögon som skulle ha kunnat tillhöra en zombie. De senaste kvällarna hade hon gjort allt för att lyckas somna; hon hade druckit varm mjölk, testat olika huskurer, satt på lugn musik, lagt sig och tittat på en tråkig film, men ingenting hade hjälpt. Istället låg hon klarvaken i timmar och lät tankarna rusa fram genom hennes huvud likt ett ilsket tåg. Hennes hjärna gick på högvarv och de få minuterna av sömn hon fick varje dag var inte tillräckligt för att hon skulle orka. ”Jacob, jag trodde du skulle sluta med att dricka kaffe.” sa hon till personen bakom henne. Jacob hade varit hennes bästa vän sedan de var fem år gamla då han hade knuffat ur henne ur en gunga på dagis endast för att han ville ha den själv. Han hade alltid varit lite smått egoistisk, den killen. ”Nä, omöjligt.” kom svaret bakom henne. Andedräkten försvann från hennes hals och Jacob dök upp bredvid henne. Med en duns satte han sig ner på parkbänken och lutade sig bakåt. ”För mycket kaffe är inte bra för dig.” sa Kim och tittade på honom. Fullmånens ljus gjorde att hans blonda hår lyste som den starkaste glödlampan i den dunkla omgivningen, och hans mörkblå ögon hade antagit en blå nyans de inte hade haft tidigare. ”Kaffe är alltid bra.” svarade Jacob med ett snett leende, och de vita tänderna som hon alltid hade varit så avundsjuk på praktiskt taget lyste mot henne. Hon flinade tillbaka. ”Och du var bara tvungen att dricka det klockan tre på natten?” frågade hon, och Jacob ryckte på axlarna. ”Statoil hade nattöppet, och jag var sugen.” svarade han, och Kim skakade uppgivet på huvudet. ”Du är knäpp.” Jacob hade alltid varit lite udda, men det var det som gjorde honom så speciell. Han var en på miljonen, det var han verkligen. ”Du då?” frågade han plötsligt och leendet försvann från hans annars så glada ansikte. ”Vadå?” ”Varför är du ute nu?” Hans fråga var blixtsnabb, som om han visste exakt vad hon skulle säga, nästan som om han planerade ut hela konversationen i sitt huvud. Det scenariot hade inte varit så konstigt egentligen, med tanke på att de hade känt varandra i tretton år nu. ”Promenad. Kunde inte sova.” svarade hon kort och vände bort blicken från hans stirrande ögon. Jacob suckade tungt. ”Du måste sluta med det här, Kim. Du måste sova.” ”Jag kan inte. Jag lovar, jag kan verkligen inte.” Hennes röst nästan fastnade i hennes hals, och känslorna kom som en svallvåg inom henne. Jacob tittade på henne. ”Det var inte ditt fel.” Att fem små ord kunde göra henne så lamslagen, det var verkligen konstigt. Fem små ord. Dock var deras innebörd fel; det var ingen tvekan om att det hade varit hennes fel. Hon visste att alla runt omkring henne också tyckte det. Vart hon än gick kunde hon känna de anklagande blickarna, höra hur folk diskuterade hennes skuld bakom hennes rygg. Hon hade inte bara använt solglasögon för att dölja sina röda, trötta ögon; de dolde hela henne, gömde henne från världen. ”Sluta ljug.” Hon kunde inte ens prata normalt längre. Orden kom ut som en viskning och hon var inte ens säker på att Jacob hade hört det förrän han tog tag i hennes hand och kramade den mjukt. ”Kim,” började han, men hon ville inte titta på honom. Hon vågade inte, med rädsla av att tårarna som hon desperat hade hållit kvar inom sig skulle börja rinna nedför hennes kinder. ”Det var en olycka. Förstår du det? En olycka. Det var ingens fel.” Jacobs röst lät lika len som silke, och hon ville verkligen tro honom. Det ville hon verkligen. Kim hade varit fast vid stranden den där ödesdigra dagen. Hon brukade älska att gå på promenader nere vid stranden. Det ljusblåa havet hade alltid lugnat henne, fått henne att varva ner och koppla bort all stress. Hon brukade cykla dit, för det var en bit dit, men ett endaste litet misstag den dagen ledde till en kedja av konsekvenser. Hon hade glömt att låsa cykeln. Det gick inte att lita på någon i den här staden, och känslan av panik hade stigit upp inom henne när hon insåg att cykeln var borta. Kim hade ringt Jacob, för att be om skjuts hem, men han hade inte svarat. Nu när hon såg tillbaka på det räddade det nog hans liv. Hon hade ringt sin storebror Richard istället, och hade irriterat erkänt att hon skulle behöva en tjänst. Kim hade hatat att be honom om tjänster. Självklart, hade han svarat. Kan ju inte låta min kära lillasyster gå den långa biten hem alldeles själv. Om han hade varit sarkastisk eller inte visste hon fortfarande inte, men han hade kommit dit för att köra hem henne. Tio minuter senare hade de kraschat med en lastbil. Lastbilens billyktor hade bländat dem den där tidiga kvällen. Richard hade tappat kontroll över bilen, och Kim kom ihåg det som om det var igår. Hon kunde fortfarande känna smärtan inom sig när bilen kolliderade med lastbilen och hon kunde fortfarande se framför sig hur Richards huvud studsade mot vindrutan. Glasbitar från vindrutan hade snöat runt omkring dem, och bilen hade knycklats ihop lika lätt som när man kliver på en fantaburk. Blod, glykol och olja. De dofterna var inristade i hennes minne och skulle aldrig försvinna. Varje natt låg hon i sängen och minnet från olyckan spelades upp framför hennes ögon, om och om igen. Tomheten hade funnits inom henne enda sedan begravningen, och hon var inte säker på om den någonsin skulle försvinna. ”Kim, lyssna på mig.” Jacobs röst trängde igenom hennes tankar, men hon vred inte på huvudet för att titta på honom. Hon ville inte se medlidandet i hans ögon, ville inte att tårarna skulle börja rinna nedför hennes kinder likt ett vattenfall. Hon hade inte gråtit någon gång, inte ens på Richards begravning. Vilken hjärtlös person grät inte på sin brors begravning? ”Det är inte värt det.” muttrade hon bara till svar, och drog undan handen från hans grepp. ”Han kommer inte tillbaka.” En djup suck hördes från Jacob, men det var en slags uppgiven suck, som om han inte visste vart han skulle ta vägen. Det visste nog inte någon av dem. ”Jag saknar honom också. Jag har känt honom lika länge som jag har känt dig, men det var ingens fel. Det var en olycka. Förstår du det?” Hans röst hade börjat anta en liten, knappt märkbar nyans av frustration och sorg, och om Kim inte hade känt honom så bra som hon gjorde skulle hon inte ha märkt det. ”En olycka.” upprepade Kim och sneglade på Jacob. Han flyttade sig närmre henne på bänken, och han var så nära att hon kunde känna hans kroppsvärme mot sig. Kaffedoften låg svag i luften. ”Jag vet att det är svårt, det vet jag verkligen.” mumlade Jacob tätt intill henne, och han la försiktigt armen runt hennes tunna axlar. Kim kände den tunga, djupa sorgen stiga upp inom henne på samma sätt som den hade gjort på begravningen när Richards vita kista hade sänkts ner i den kalla jorden. Hon hade lagt en blå ros på hans kista, och den hade följt med honom ner i graven. Blått hade alltid varit hans favoritfärg. ”Kim,” började Jacob, och Kim lutade sig försiktigt mot honom. Hon kunde återigen känna hans lätta andedräkt mot hennes hud, och det kändes bra. Tryggt. ”Det är okej att gråta.” Så hon grät. 22 apr, 2012 17:53 |
|
Lunah~
Elev
|
Skrivet av earthquake: Eh, ja. Blev inte exakt som jag hade tänkt mig, men lägger upp det i alla fall När allt slås i bitar Spoiler: Tryck här för att visa!Andedräkten mot hennes hals borde ha skrämt henne, men allt hon kunde känna var doften av kaffe och hon undrade stilla vilket ställe som sålde kaffe vid den här tiden på dygnet. När hon kände de välbekanta armarna mjukt omfamna henne kände hon hur hela hennes kropp slappnade av. Precis som så många nätter tidigare var Kim ute på en promenad. Förut hade nätterna varit en lugn oas där hon kunde ta det lugnt och stänga av alla tankar, men nu kändes nätterna som evigheter. Hennes ögon hade varit rödsprängda i evigheter, och hennes omgivning hade börjat undra varför hon hade på sig solglasögon i mitten av november. Kim undrade om de hellre ville möta ett par ögon som skulle ha kunnat tillhöra en zombie. De senaste kvällarna hade hon gjort allt för att lyckas somna; hon hade druckit varm mjölk, testat olika huskurer, satt på lugn musik, lagt sig och tittat på en tråkig film, men ingenting hade hjälpt. Istället låg hon klarvaken i timmar och lät tankarna rusa fram genom hennes huvud likt ett ilsket tåg. Hennes hjärna gick på högvarv och de få minuterna av sömn hon fick varje dag var inte tillräckligt för att hon skulle orka. ”Jacob, jag trodde du skulle sluta med att dricka kaffe.” sa hon till personen bakom henne. Jacob hade varit hennes bästa vän sedan de var fem år gamla då han hade knuffat ur henne ur en gunga på dagis endast för att han ville ha den själv. Han hade alltid varit lite smått egoistisk, den killen. ”Nä, omöjligt.” kom svaret bakom henne. Andedräkten försvann från hennes hals och Jacob dök upp bredvid henne. Med en duns satte han sig ner på parkbänken och lutade sig bakåt. ”För mycket kaffe är inte bra för dig.” sa Kim och tittade på honom. Fullmånens ljus gjorde att hans blonda hår lyste som den starkaste glödlampan i den dunkla omgivningen, och hans mörkblå ögon hade antagit en blå nyans de inte hade haft tidigare. ”Kaffe är alltid bra.” svarade Jacob med ett snett leende, och de vita tänderna som hon alltid hade varit så avundsjuk på praktiskt taget lyste mot henne. Hon flinade tillbaka. ”Och du var bara tvungen att dricka det klockan tre på natten?” frågade hon, och Jacob ryckte på axlarna. ”Statoil hade nattöppet, och jag var sugen.” svarade han, och Kim skakade uppgivet på huvudet. ”Du är knäpp.” Jacob hade alltid varit lite udda, men det var det som gjorde honom så speciell. Han var en på miljonen, det var han verkligen. ”Du då?” frågade han plötsligt och leendet försvann från hans annars så glada ansikte. ”Vadå?” ”Varför är du ute nu?” Hans fråga var blixtsnabb, som om han visste exakt vad hon skulle säga, nästan som om han planerade ut hela konversationen i sitt huvud. Det scenariot hade inte varit så konstigt egentligen, med tanke på att de hade känt varandra i tretton år nu. ”Promenad. Kunde inte sova.” svarade hon kort och vände bort blicken från hans stirrande ögon. Jacob suckade tungt. ”Du måste sluta med det här, Kim. Du måste sova.” ”Jag kan inte. Jag lovar, jag kan verkligen inte.” Hennes röst nästan fastnade i hennes hals, och känslorna kom som en svallvåg inom henne. Jacob tittade på henne. ”Det var inte ditt fel.” Att fem små ord kunde göra henne så lamslagen, det var verkligen konstigt. Fem små ord. Dock var deras innebörd fel; det var ingen tvekan om att det hade varit hennes fel. Hon visste att alla runt omkring henne också tyckte det. Vart hon än gick kunde hon känna de anklagande blickarna, höra hur folk diskuterade hennes skuld bakom hennes rygg. Hon hade inte bara använt solglasögon för att dölja sina röda, trötta ögon; de dolde hela henne, gömde henne från världen. ”Sluta ljug.” Hon kunde inte ens prata normalt längre. Orden kom ut som en viskning och hon var inte ens säker på att Jacob hade hört det förrän han tog tag i hennes hand och kramade den mjukt. ”Kim,” började han, men hon ville inte titta på honom. Hon vågade inte, med rädsla av att tårarna som hon desperat hade hållit kvar inom sig skulle börja rinna nedför hennes kinder. ”Det var en olycka. Förstår du det? En olycka. Det var ingens fel.” Jacobs röst lät lika len som silke, och hon ville verkligen tro honom. Det ville hon verkligen. Kim hade varit fast vid stranden den där ödesdigra dagen. Hon brukade älska att gå på promenader nere vid stranden. Det ljusblåa havet hade alltid lugnat henne, fått henne att varva ner och koppla bort all stress. Hon brukade cykla dit, för det var en bit dit, men ett endaste litet misstag den dagen ledde till en kedja av konsekvenser. Hon hade glömt att låsa cykeln. Det gick inte att lita på någon i den här staden, och känslan av panik hade stigit upp inom henne när hon insåg att cykeln var borta. Kim hade ringt Jacob, för att be om skjuts hem, men han hade inte svarat. Nu när hon såg tillbaka på det räddade det nog hans liv. Hon hade ringt sin storebror Richard istället, och hade irriterat erkänt att hon skulle behöva en tjänst. Kim hade hatat att be honom om tjänster. Självklart, hade han svarat. Kan ju inte låta min kära lillasyster gå den långa biten hem alldeles själv. Om han hade varit sarkastisk eller inte visste hon fortfarande inte, men han hade kommit dit för att köra hem henne. Tio minuter senare hade de kraschat med en lastbil. Lastbilens billyktor hade bländat dem den där tidiga kvällen. Richard hade tappat kontroll över bilen, och Kim kom ihåg det som om det var igår. Hon kunde fortfarande känna smärtan inom sig när bilen kolliderade med lastbilen och hon kunde fortfarande se framför sig hur Richards huvud studsade mot vindrutan. Glasbitar från vindrutan hade snöat runt omkring dem, och bilen hade knycklats ihop lika lätt som när man kliver på en fantaburk. Blod, glykol och olja. De dofterna var inristade i hennes minne och skulle aldrig försvinna. Varje natt låg hon i sängen och minnet från olyckan spelades upp framför hennes ögon, om och om igen. Tomheten hade funnits inom henne enda sedan begravningen, och hon var inte säker på om den någonsin skulle försvinna. ”Kim, lyssna på mig.” Jacobs röst trängde igenom hennes tankar, men hon vred inte på huvudet för att titta på honom. Hon ville inte se medlidandet i hans ögon, ville inte att tårarna skulle börja rinna nedför hennes kinder likt ett vattenfall. Hon hade inte gråtit någon gång, inte ens på Richards begravning. Vilken hjärtlös person grät inte på sin brors begravning? ”Det är inte värt det.” muttrade hon bara till svar, och drog undan handen från hans grepp. ”Han kommer inte tillbaka.” En djup suck hördes från Jacob, men det var en slags uppgiven suck, som om han inte visste vart han skulle ta vägen. Det visste nog inte någon av dem. ”Jag saknar honom också. Jag har känt honom lika länge som jag har känt dig, men det var ingens fel. Det var en olycka. Förstår du det?” Hans röst hade börjat anta en liten, knappt märkbar nyans av frustration och sorg, och om Kim inte hade känt honom så bra som hon gjorde skulle hon inte ha märkt det. ”En olycka.” upprepade Kim och sneglade på Jacob. Han flyttade sig närmre henne på bänken, och han var så nära att hon kunde känna hans kroppsvärme mot sig. Kaffedoften låg svag i luften. ”Jag vet att det är svårt, det vet jag verkligen.” mumlade Jacob tätt intill henne, och han la försiktigt armen runt hennes tunna axlar. Kim kände den tunga, djupa sorgen stiga upp inom henne på samma sätt som den hade gjort på begravningen när Richards vita kista hade sänkts ner i den kalla jorden. Hon hade lagt en blå ros på hans kista, och den hade följt med honom ner i graven. Blått hade alltid varit hans favoritfärg. ”Kim,” började Jacob, och Kim lutade sig försiktigt mot honom. Hon kunde återigen känna hans lätta andedräkt mot hennes hud, och det kändes bra. Tryggt. ”Det är okej att gråta.” Så hon grät. Såååååå bra!! ♥
22 apr, 2012 18:03 |
|
Victoire Weasly
Elev
|
Skrivet av earthquake: Eh, ja. Blev inte exakt som jag hade tänkt mig, men lägger upp det i alla fall När allt slås i bitar Spoiler: Tryck här för att visa!Andedräkten mot hennes hals borde ha skrämt henne, men allt hon kunde känna var doften av kaffe och hon undrade stilla vilket ställe som sålde kaffe vid den här tiden på dygnet. När hon kände de välbekanta armarna mjukt omfamna henne kände hon hur hela hennes kropp slappnade av. Precis som så många nätter tidigare var Kim ute på en promenad. Förut hade nätterna varit en lugn oas där hon kunde ta det lugnt och stänga av alla tankar, men nu kändes nätterna som evigheter. Hennes ögon hade varit rödsprängda i evigheter, och hennes omgivning hade börjat undra varför hon hade på sig solglasögon i mitten av november. Kim undrade om de hellre ville möta ett par ögon som skulle ha kunnat tillhöra en zombie. De senaste kvällarna hade hon gjort allt för att lyckas somna; hon hade druckit varm mjölk, testat olika huskurer, satt på lugn musik, lagt sig och tittat på en tråkig film, men ingenting hade hjälpt. Istället låg hon klarvaken i timmar och lät tankarna rusa fram genom hennes huvud likt ett ilsket tåg. Hennes hjärna gick på högvarv och de få minuterna av sömn hon fick varje dag var inte tillräckligt för att hon skulle orka. ”Jacob, jag trodde du skulle sluta med att dricka kaffe.” sa hon till personen bakom henne. Jacob hade varit hennes bästa vän sedan de var fem år gamla då han hade knuffat ur henne ur en gunga på dagis endast för att han ville ha den själv. Han hade alltid varit lite smått egoistisk, den killen. ”Nä, omöjligt.” kom svaret bakom henne. Andedräkten försvann från hennes hals och Jacob dök upp bredvid henne. Med en duns satte han sig ner på parkbänken och lutade sig bakåt. ”För mycket kaffe är inte bra för dig.” sa Kim och tittade på honom. Fullmånens ljus gjorde att hans blonda hår lyste som den starkaste glödlampan i den dunkla omgivningen, och hans mörkblå ögon hade antagit en blå nyans de inte hade haft tidigare. ”Kaffe är alltid bra.” svarade Jacob med ett snett leende, och de vita tänderna som hon alltid hade varit så avundsjuk på praktiskt taget lyste mot henne. Hon flinade tillbaka. ”Och du var bara tvungen att dricka det klockan tre på natten?” frågade hon, och Jacob ryckte på axlarna. ”Statoil hade nattöppet, och jag var sugen.” svarade han, och Kim skakade uppgivet på huvudet. ”Du är knäpp.” Jacob hade alltid varit lite udda, men det var det som gjorde honom så speciell. Han var en på miljonen, det var han verkligen. ”Du då?” frågade han plötsligt och leendet försvann från hans annars så glada ansikte. ”Vadå?” ”Varför är du ute nu?” Hans fråga var blixtsnabb, som om han visste exakt vad hon skulle säga, nästan som om han planerade ut hela konversationen i sitt huvud. Det scenariot hade inte varit så konstigt egentligen, med tanke på att de hade känt varandra i tretton år nu. ”Promenad. Kunde inte sova.” svarade hon kort och vände bort blicken från hans stirrande ögon. Jacob suckade tungt. ”Du måste sluta med det här, Kim. Du måste sova.” ”Jag kan inte. Jag lovar, jag kan verkligen inte.” Hennes röst nästan fastnade i hennes hals, och känslorna kom som en svallvåg inom henne. Jacob tittade på henne. ”Det var inte ditt fel.” Att fem små ord kunde göra henne så lamslagen, det var verkligen konstigt. Fem små ord. Dock var deras innebörd fel; det var ingen tvekan om att det hade varit hennes fel. Hon visste att alla runt omkring henne också tyckte det. Vart hon än gick kunde hon känna de anklagande blickarna, höra hur folk diskuterade hennes skuld bakom hennes rygg. Hon hade inte bara använt solglasögon för att dölja sina röda, trötta ögon; de dolde hela henne, gömde henne från världen. ”Sluta ljug.” Hon kunde inte ens prata normalt längre. Orden kom ut som en viskning och hon var inte ens säker på att Jacob hade hört det förrän han tog tag i hennes hand och kramade den mjukt. ”Kim,” började han, men hon ville inte titta på honom. Hon vågade inte, med rädsla av att tårarna som hon desperat hade hållit kvar inom sig skulle börja rinna nedför hennes kinder. ”Det var en olycka. Förstår du det? En olycka. Det var ingens fel.” Jacobs röst lät lika len som silke, och hon ville verkligen tro honom. Det ville hon verkligen. Kim hade varit fast vid stranden den där ödesdigra dagen. Hon brukade älska att gå på promenader nere vid stranden. Det ljusblåa havet hade alltid lugnat henne, fått henne att varva ner och koppla bort all stress. Hon brukade cykla dit, för det var en bit dit, men ett endaste litet misstag den dagen ledde till en kedja av konsekvenser. Hon hade glömt att låsa cykeln. Det gick inte att lita på någon i den här staden, och känslan av panik hade stigit upp inom henne när hon insåg att cykeln var borta. Kim hade ringt Jacob, för att be om skjuts hem, men han hade inte svarat. Nu när hon såg tillbaka på det räddade det nog hans liv. Hon hade ringt sin storebror Richard istället, och hade irriterat erkänt att hon skulle behöva en tjänst. Kim hade hatat att be honom om tjänster. Självklart, hade han svarat. Kan ju inte låta min kära lillasyster gå den långa biten hem alldeles själv. Om han hade varit sarkastisk eller inte visste hon fortfarande inte, men han hade kommit dit för att köra hem henne. Tio minuter senare hade de kraschat med en lastbil. Lastbilens billyktor hade bländat dem den där tidiga kvällen. Richard hade tappat kontroll över bilen, och Kim kom ihåg det som om det var igår. Hon kunde fortfarande känna smärtan inom sig när bilen kolliderade med lastbilen och hon kunde fortfarande se framför sig hur Richards huvud studsade mot vindrutan. Glasbitar från vindrutan hade snöat runt omkring dem, och bilen hade knycklats ihop lika lätt som när man kliver på en fantaburk. Blod, glykol och olja. De dofterna var inristade i hennes minne och skulle aldrig försvinna. Varje natt låg hon i sängen och minnet från olyckan spelades upp framför hennes ögon, om och om igen. Tomheten hade funnits inom henne enda sedan begravningen, och hon var inte säker på om den någonsin skulle försvinna. ”Kim, lyssna på mig.” Jacobs röst trängde igenom hennes tankar, men hon vred inte på huvudet för att titta på honom. Hon ville inte se medlidandet i hans ögon, ville inte att tårarna skulle börja rinna nedför hennes kinder likt ett vattenfall. Hon hade inte gråtit någon gång, inte ens på Richards begravning. Vilken hjärtlös person grät inte på sin brors begravning? ”Det är inte värt det.” muttrade hon bara till svar, och drog undan handen från hans grepp. ”Han kommer inte tillbaka.” En djup suck hördes från Jacob, men det var en slags uppgiven suck, som om han inte visste vart han skulle ta vägen. Det visste nog inte någon av dem. ”Jag saknar honom också. Jag har känt honom lika länge som jag har känt dig, men det var ingens fel. Det var en olycka. Förstår du det?” Hans röst hade börjat anta en liten, knappt märkbar nyans av frustration och sorg, och om Kim inte hade känt honom så bra som hon gjorde skulle hon inte ha märkt det. ”En olycka.” upprepade Kim och sneglade på Jacob. Han flyttade sig närmre henne på bänken, och han var så nära att hon kunde känna hans kroppsvärme mot sig. Kaffedoften låg svag i luften. ”Jag vet att det är svårt, det vet jag verkligen.” mumlade Jacob tätt intill henne, och han la försiktigt armen runt hennes tunna axlar. Kim kände den tunga, djupa sorgen stiga upp inom henne på samma sätt som den hade gjort på begravningen när Richards vita kista hade sänkts ner i den kalla jorden. Hon hade lagt en blå ros på hans kista, och den hade följt med honom ner i graven. Blått hade alltid varit hans favoritfärg. ”Kim,” började Jacob, och Kim lutade sig försiktigt mot honom. Hon kunde återigen känna hans lätta andedräkt mot hennes hud, och det kändes bra. Tryggt. ”Det är okej att gråta.” Så hon grät.  Så sorgligt! Så bra! ♥~MY TUMBLR~ 22 apr, 2012 18:37 |
|
Minidjuret
Elev 
|
Ursäkta eventuella stavfel xD
Spoiler: Tryck här för att visa!Solen sken som vilken annan dag som helst, vinden blåste genom trädens kronor så att det ven om dem. Gruset knastrade under hans fötter där han gick i skogen. ”Kim!” Han vände sig om. Ingen där. som vanligt inbillade han sig att någon ropade hans namn, saknade honom eller helt enkelt ville prata med honom, men det var aldrig så. Inte ens hans familj brydde sig. När han var mindre hade han haft sin tvillingbror, Tony, men nu undvek han också Kim, av den patetiska anledningen att han inte var perfekt. Egentligen var det inget fel på Kim, han såg ut precis som vem som helst, kanske lite smalare och lite längre, och sen hade han ju den speciella blå svarta hårfärgen som såg färgad ut, och såklart hans ögon. Ett brunt och ett grönt. Missfoster, freak, äckel och emo. Varje dag fick han höra de orden. Tony däremot var populär. Han hade allt, han var lagom lång, vältränad och hade tjockt svart brunt hår och blåa ögon. Alla tjejer gillade honom, alla ville ha honom. Eller ja, alla utom en, men Tony brydde sig inte om henne, för hon var tydligen som Kim, ett missfoster. Och hon undvek alla. Amy, som hon hette, var en sådan person man helst undvek. Hon hade chock rosa hår och sminkade sig hårt. Hennes kläder var trasiga och hon lyssnade nästan alltid på hög musik i sina hörlurar. Ingen försökte någonsin prata med henne, förutom Kim och hans gäng, men de sa alltid saker som ”Har du inte råd med nya kläder?” eller ”Fick du sot runt ögonen när du lagade mat?” och så vidare. Men Amy bara fräste något svar och gick vidare. Kim började springa efter att ha gått en bit. Vart han än gick kändes det som om någon tittade på honom, som om någon skulle hoppa fram och slå ner honom eller göra sig roliga över hans utseende. Det började någon gång när han var 12 då Tony fick för sig att han skulle vara en av de coola, och då började han håna Kim. Nu var de båda 15 och det hade bara blivit värre med åren. ”Kim!!” Han stannade och vände sig om. Ingen där. Hela tiden inbillade han sig att någon skulle stoppa honom från det han tänkte göra. En bit längre fram var bron, bara ett enkelt steg och sen skulle allt vara över. Det skulle gå så snabbt att han inte ens fick ont. Kim började springa och snart stod han uppe på räcket av bron. Ett steg, det var allt som behövdes. Han tittade bakom sig en sista gång innan han tog ett steg rakt ut i luften och föll. Kim föll i slow-motion och efter två meter hände något underligt. Ett moln samlades runt honom och ett blå/grönt ljus sken starkt från det, så starkt att Kim var tvungen att blunda hårt. Det sög till i hans mage och det kändes som om han drogs upp jättesnabbt innan han landade med en duns, på mage någon stans. Han vågade inte röra sig på en lång stund, rädd för vad han skulle få se, så istället låg han stilla och blundade hårt. Efter ett tag öppnade Kim långsamt ögonen, satte sig upp och tittade sig omkring Han blinkade flera gånger. Det han såg var inte något han var van vid. Han satt mitt på en äng med högt gräs. Det var precis lagom varmt ute för att han inte skulle frysa, men det var inte heller för varmt. Vinden fläktade skönt och ven genom gräset så att det nästan lät som musik. Fåglarna sjöng och någonstans lång borta kunde han höra något stort djur ryta. Kim var inte rädd. Han visste att han inte kunde dö en gång till. För det var vad som måste ha hänt, han måste ha dött. Fast han tvekade lite, skulle han inte ha slagit i vattenytan? Kim skakade bort tanken och reste sig upp. Han var väldigt nyfiken av sig och bestämde sig därför för att titta sig omkring i området. Han skulle precis resa sig upp då han hörde en hög duns bakom sig. Snabbt vände han sig om och såg en person ligga i gräset. En person med chock rosa hår. ”Amy?!” frågade Kim förvirrat. Hade hon också hoppat? Också dött? ”Kim! Jag såg dig hoppa, jag ropade, men du såg mig inte! och sen när jag kom fram till bron såg jag ljuset och hur du försvann!” flämtade Amy fram. ”Vad hände?” ”Jag vet inte, jag skulle hoppa...Men sen kom jag hit. Är vi döda?” ”Ja-jag tror inte det. Jag testade kasta en sten ner från bron, och den försvann också i det mystiska ljuset, så jag bestämde mig för att hoppa jag också” Hon log snett mot Kim. ”Jaha...Uhm...” Kim visste inte riktigt vad han skulle svara, han brukade inte prata med folk, och det kändes knäpp att stå på en plats han inte hade någon aning om vart den låg och prata med skolans konstigaste människa. Amy reste sig upp och gick fram till Kim. Hon räckte fram en hand och han tog tag i den, osäkert. Amy log och drog upp Kim. Hon var ovanligt stark, det kände han direkt. ”Ska vi utforska stället?” frågade Amy, släppte Kims hand och började gå, utan att vänta på svar. Kim tvekade men följde efter. Han tittade bak en sista gång. Han visste att han troligen aldrig mer skulle få se sin familj, men egentligen brydde han sig inte. Han sprang efter Amy och hann snabbt ifatt henne. Ett högt rytande hördes kanske hundra meter ifrån dem. Amy vände sig mot Kim och log. ”Kom!” Hon sprang in i skogen, mot ljudet och Kim följde efter. Detta var början på det äventyr han alltid velat ha. 22 apr, 2012 19:31 |
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen