Svart EMO

Du kan känna dig..........bevakad.

Jag är jätteledsen, men jag kan inte skriva ett kapitel ikväll. Jag skrev precis klart ett låååååååååååååååångt skolarbete på datorn, så jag orkar verkligen inte skriva mer just nu Men jag skriver imorgon efter skolan! ♥

Det passar!

Hej hej allihopa! Jag är jätteledsen att jag inte skrivit, fast jag lovade, och jag hoppas ni kan förlåta mig Jag har varit sjuk de senaste dagarna, med jättejobbig huvudvärk som gjorde att jag verkligen inte kunde skriva (kunde faktiskt inte se på bokstäver utan att mitt huvud gjorde ont, hehe...). Men här är ett kapitel! Som faktiskt fått inspiration från min lilla förkylning!

Kapitel 16

Nicholas

När jag vaknade den morgonen kände jag att något var fel. Hela min kropp värkte (huvudet värst), det kändes som om min hals brann och min näsa var igentäppt. Jag visste vad som hade hänt.
Jag var sjuk.
Jag satte mig långsamt upp, och stönade. Hela jag var som gelé. Efter att ha tagit några lugnande andetag tog jag mig upp. Vacklande gick jag mot tältöppningen, och ut ur tältet.
Kimberlie stod och grillade korv, visslande. Utan att titta på mig så sa hon:
-Godmorgon, törnrosa.
Sedan vändes hennes blick mot mig.
-Ojojoj, vad har vi här?! Vad har hänt, Nickeman? Frågade hon och reste sig.
I vanliga fall skulle jag ha protesterat mot smeknamnet ”Nickeman”, men just nu var jag för svag för att orka bry mig.
-Sjuk, kraxade jag.
-Jag märker det, sa hon, nonchalant, fast jag hörde en underton av oro.
Jag slog mig ner på marken. Huvudet hotades med att sprängas av smärta.
-Är du bra på att ta hand om sjuklingar? Fick jag fram. Jag hoppades innerligt att hon var det.
Hon såg lite tankspridd ut ett ögonblick, men sedan nickade hon och gick fram till mig. Hon lade handen mot min panna.
-Feber, konstaterade hon.
-Roligt att höra, mumlade jag.
-Lugn nu bara, Nickeman, det här fixar vi, sa hon. Även om hon menade att retas med att kalla mig ”Nickeman” så var hennes röst mjuk.
Jag nickade lite med huvudet och inväntade instruktioner.
-Först av allt så ska vi fixa dig frukost. Här, linda in dig i den här.
Hon räckte mig en filt. Jag drog den tätt intill mig.
-Vad sägs om varmt örtte, eh? Sa hon, lite för muntert för att jag skulle känna mig tacksam.
-Ja, tack, sa jag ändå.
Hon hämtade ryggsäcken och drog fram några örter vi hittat dagen innan. Hon lade de i minikastrullen vi hade, och hötte med fingret mot mig.
-Du stannar här, medan jag går och hämtar vatten, varnade Kim.
Inte mig emot.
Efter fem minuter kom hon med katrullen full med vatten.
Var dte bara jag, eller såg hon lite skärrad ut?
Örterna flöt runt som små barkbåtar. Kimberlie höll kastrullen framför elden med ena handen, samtidigt som hon höll i sin (nu kalla) korv i den andra. Jag betraktade henne.
Vi båda hade genomgått en drastisk förändring efter två veckor i vildmarken. Kimberlies hår var inte längre blankt och platt, utan tovigt med en mängd kvistar i sig. Hennes ansikte var smutsigt, och hennes händer hade en massa skrapsår. Hon bar inte smink längre, men det spelade ingen roll, för jag hade inte sett hennes ansikte rent eftersom smutsen var minst lika täckande som sminket. Och det var en till skillnad, en stor skillnad som jag hade lagt märke till de senaste dagarna:
Hon var på MYCKET bättre humör.
Och jag menar det. Hon visslade, skrattade och pratade. Hon nynnade på sånger och smådansade. Och hon var så mycket öppnare för mig! Kim kunde prata med mig om allt möjligt nu. Det enda ämne hon undvek var hennes egna familj, men det spelade ingen roll eftersom jag ändå inte brydde mig jättemycket om det. Det som spelade roll var att under den dystra, tysta och kaxiga EMO-tjejen som från första dagen på skolan fått en massa problem, fanns en glad, trevlig tjej som var jätteduktig på att överleva i skogen.
-Hallå?
Jag landade i verkligheten med en obehaglig duns. Kimberlie stirrade på mig och höll i en liten mugg med rykande hett örtte.
-Tack, sa jag och tog emot teet.
Hon reste sig, och när hon gick förbi tryckte hon en korv i min lediga hand.
-Vart ska du? Frågade jag häpet.
-Jag ska plocka lite saker jag akn använda för att läka din förkylning, dummer, sa Kim irriterat och himlade med ögonen.
-Jaha, sa jag, okej.
Det tog en kvart innan hon kom tillbaka, och tills dess hade jag druckit upp mitt örtte och ätit upp min korv. Jag kände mig lite bättre.
Hon rotade fram en liten handduk ur en av ryggsäckarna, och doppade den i det sista kalla teet som låg kvar i kastrullen. Kim gick fram till mig.
-Lägg dig ner, befallde hon.
Jag lade mig lydigt ner. Hon tryckte den kyliga handduken mot min panna. Det kändes skönt.
-Från och med nu, tills du blir frisk, gör du som jag säger, så ska jag pyssla om dig, sa Kimberlie mjukt.
Jag flinade.
-Jag skulle kunna klara mig såhär resten av livet, flinade jag, med snygga tjejer som tar hand om mig.
Hon smällde till mig på kinden, men hennes tonfall var roat.
-Kan du drömma, Nickeman.
Resten av dagen så gjorde Kim både mina och hennes egna sysslor, och tog hand om mig. Jag fattade inte hur hon klarade det.
När mörkret smög fram så satt vi i tältet. Kimberlie läste en bok och jag övade lite på Wingardium Leviosa. Varje gång jag fick något att sväva över huvudtaget så tappade jag det av förvåningen.
Jag hade precis tappat stenen jag övade på för femtioelfte gången.
-Förbaskade besvärjelse! Utbrast jag ilsket.
-Prova igen, föreslog Kimberlie.
Jag tog ett djupt andetag och svängde med min trollstav.
-Wingardium Leviosa, sa jag så lugnt jag kunde.
Stenen lyfte. Den flög... nu var den nära Kimberlie... den skulle hamnat i hennes knä om jag tappade den nu... och bingo.
Stenen dunsade rakt ner på Kimberlies huvud.
-Du borde sluta kasta stenar på mig, sa hon lugnt.
-Visst, så fort du slutar läsa den där dumma boken, sa jag flinande.
-Ja visst, och varför skulle jag det? Sa hon med viss ironi i rösten.
Jag ryckte på axlarna.
-Gör något annat, bara.
-Som vad? Frågade hon och smällde igen boken.
-Umgås med mig, föreslog jag halvhjärtat.
-Ja visst, så att jag ska lära mig hur man blir dum? Sa hon sarkastiskt och öppnade boken igen.
Efter mindre än fem sekunder var hennes näsa begravd i boken och en rynka hade dykt upp på hennes panna, ett tecken på att hon var djupt koncentrerad.
Jag började bli uttråkad. Jag var frustrerad på att jag inte hade tagit med mig något att göra från slottet när vi rymde för två veckor sedan. Och med frustration kom huvudvärken. Jag slöt ögonen och masserade näsroten med pek-och långfingret.
-Är du okej? Frågade en orolig röst närmare än vad jag hade trott.
-Visst, svarade jag och vände mig och fann mig stå näsa mot näsa med Kim.
-Är du säker? Jag kan göra lite örtte. Det är bara att gå ut och värma lte vatten och... började hon
Hon tystades ner av ösregnet som började där ute.
-Så gick det med den idén, sa jag leende.
Hon blängde på mig.
-Du måste bli frisk snart, sa hon varnande.
-Varför? Frågade jag nonchalant.
-För att vi inte kan flytta lägerplats samtidigt som du är sjuk, påminde hon.
-Vad menar du? Frågade jag henne med rynkad panna.
-Rösterna, sa hon.
Jag skrattade till, och oron släppte.
-Tror du verkligen att de är kvar? Vilka de än var så har de gett upp och slutat letat efter oss. Förrestten var det evigheter sen vi hörde de, sa jag.
-Nej.
-Vad menar du med ”nej”? Frågade jag, den här gången ironisk.
Hon öppnade munnen, men jag hann före.
-Jag vet vad du tänker säga, sa jag, och det är att de fortfarande har en chans att hitta oss, att de på Hogwarts kanske fortfarande letar efter oss, blah blah blah. Men lyssna nu.
-Jag hörde de, avbröt Kim.
Jag stannade upp.
-Va?!
-Jag hörde rösterna, upprepade Kimberlie.
-Du försöker skrämma upp mig, gissade jag.
-Nej, seriöst! Jag hörde rösterna när jag hämtade vatten!
En ton av panik hade smugit sig in i hennes röst.
-Kimberlie, sa jag och grabbade tag i hennes axlar, det är okej...
-Nej det är det INTE! Skrek hon. Det är INTE okej! Jag hörde rösterna, jag hörde deras FOTSTEG, och du beter dig som om jag har sett en skalbagge! Du fattar inte! Om vi blir tagna tillbaka till den där skolan kommer jag aldrig förlåta mig själv! Vi kommer förlora en massa poäng! Vi kommer bli relegerade! Jag kommer få åka tillbaka till mina föräldrar och...
Hon snyftade till
Jag blev förvånad. För det första grät Kim aldrig. Och för det andra: varför var hon så angelägen om att slippa vara med sin familj? Vda var det den döljde?
Jag snuddade hennes hand, men hon drog bara ilsket bort handen och torkade bort tårarna med den.
-Hey, överreagerar du inte lite nu? Frågade jag mjukt.
-Överreagerar?! ÖVERREAGERAR?! Jag HÖRDE de, Nicholas! Jag hörde deras FOTSTEG! De är ute efter oss! De ska dra oss tillbaka till skolan! Vi kommer bli lemlästade av våra klasskamrater eftersom vi kommer förlora en massa poäng! Vi kommer vara hatade! Ingen kommer gilla oss ett dugg! Vi kommer säkert bli relegerade, utkastade från skolan, och mina föräldrar kommer att döda mig...
Jag hade aldrig sett henne tappa kontrollen sådär.
Jag tog tag i hennes axlar och försökte få de att sluta skaka. Tårar rann ner från hennes kinder och bildade rena spår i smutset.
-Lyssna nu, Kim, sa jag.
Jag avvaktade ett tag för att se om hon skulle skrika mer, men hon snyftade bara vidare.
-Du borde ha berättat det här så fort det hände, sa jag mjukt.
-Du skulle bara ha flippat ut, snyftade hon.
-Nej, det skulle jag inte. Om du hade sagt det skulle jag hjälpa till så vi kunde förflytta oss så fort vi kunde, sa jag.
Kimberlie sa inget, men hon grät fortfarande.
-Ta några djupa andetag, sa jag.
Hon gjorde som jag sa. Hon tog djupa andetag i en minut.
-Bra, mår du bättre nu?
Hon nickade lite. Hon var röd i ansiktet, och jag undrade om hon skämdes för sitt beteende eller om det bara var för att hon gråtit.
Kim såg fortfarande lite skärrad ut, så jag tog risken och kramade henne. Hon tryckte sig tätt intill mig.
Jag kände mig väldigt konstig inombords. Här satt jag i ett tält, mitt i den förbjudna skogen, på natten i ösregn, och kramade en flicka. Det kändes så bisarrt att det kunde ha platsat i en löjlig romantisk komedi. Just när jag tänkt tanken hettade det till i ansiktet. Det här var INTE romantiskt. Jag hjälpte bara en ledsen vän. Det spelade ingen roll att hon var flicka. Men fortfarande kunde jag inte skaka av mig den där pirrande känslan i magen.
Plötsligt hördes ett raspande läte utifrån. Jag satte mig käpprakt upp med öron och ögon på helspänn. Kimberlie kände förändringen och tittade upp på mig.
-Vad i...?
Jag satte en hand för munnen på henne, och lyssnade. Men ljudet var borta. Jag slappnade av och tittade in i Kimberlies ansikte, som verkade argt.
-Vad håller du på med?! Hallå...
Just då hördes ljudet igen.
-Hörde du? Viskade hon.
Jag nickade, och vi båda tittade mot tältöppningen. Vi sneglade på varandra. Kimberlie såg rädd och frågande ut. Jag nickade omärkligt. Jag reste mig på fötter, men fick böja mig lågt ner för tältets låga tak. Kim gjorde samma sak.
Beväpnade med endast våra trollstavar smög vi mot tältöppningen. Jag räknade tyst i mitt huvud.
1...2...3!
Jag rev upp tältöppningen och stirrade mig vilt omkring. Regnet förvrängde min syn, så jag såg inte mycket mer än konturerna av träden och den släckta brasan.
Jag smög tyst fram, in i ösregnet. Kimberlie följde efter mig. Jag tittade mig omkring, mer vaksam än vad jag någonsin varit. Jag kände hur någon iakttog mig, men vem eller var kunde jag inte lista ut.
Plötsligt hörde jag hur Kimberlie skrek bakom mig. Ett hjärtskärande skrik som fick mitt blod att isa sig.
När jag snabbt som blixten snurrade runt mot den plats där Kimberlie stått för en sekund sedan, kände jag hur hela jag frös till is.
Ingen var där.

B
BR
BRA
BR
B

Så sjukt bra ocg spännadne.

Jättebra, som alltid vettu

Super bra Du e som bäst på att skriva

Bäst!

Jag bara poängterade en grej som jag tycker är fel uttryckt, hoppade inte precis på henne om du tror det.

Okej, snälla, nu kan vi väl sluta den här diskussionen? Jag vill inte ha bråk på min tråd. jörgen77, jag har hört vad du vill säga. Om du vill läsa min ff så vill jag att du i fortsättningen inte håller på och kritiserar trådens namn. Jag är öppen mot kritik, men jag vet vad du tycker nu. Du behöver inte fortsätta.
Tack för att du försvarade mig förut, Måntass