Vamäxan Sarah

Jättesuperledsen. Jag vet inte riktigt vad jag sa, men jag tror jag sa att ett kapitel skulle kommit igår, men då glömde jag bort det helt. O_O Men nu har jag tagit fart i det och skrivit lite! ^^

Kom ihåg att det är ni som får mig att skriva, det är ni som är awesome, ni som är bäst. ME JUST LOVE YOU! Ehe, kanske mycket dålig engelska men! x)

”Där borta kanske” utbrast jag när jag såg en affär som hette Kappans tillbehör i alla väder. Mamma följde efter mig och vi gick in i en ny butik igen. Och då menar jag att den här butiken var ny renoverad, det såg man.
Direkt när vi satte foten innanför butiken hörde vi en mjuk och len röst säga:
”Välkommen till Kappans tillbehör i alla väder. Om ni vill ha hjälp med något ska ni ge...” det började prassla och snart hörde man inget alls från den längre. Vi väntade en stund innan en ung kvinna kom till oss.
”Förlåt för det där. Jag har inte hunnit fixa den än” förklarade kvinnan. Hon hade blont långt hår, men det var inte rakt som mitt, utan lockigt. Hon hade på sig en vit blommig klänning, och ett långt halsband med ett ”K” på.
”Öh, Melanie här skulle behöva en Beauxbatons klädnad” förklarade mamma, kvinnan nickade och log. ”Det är inte så många som ska fara till Beauxbatons härifrån.” sa hon vänligt och tog tag i min axel och förde mig till en pall. Jag steg upp på pallen och hon började sakta nåla fast tyger på mig.
Hon och mamma började prata om allt. Du vet, vuxen pratet. Jag stod bara lydigt och tyst på pallen och såg på medans kvinnan som jag nu visste att hette Rose, satte fast och klippt till mig en fin klädnad i ljus blått.
Efter några 10 minuter var den klar och mamma klappade gillande med händerna.
”Tack för hjälpen!” sa mamma som farväl och började gå med sin hand på min axel, mot dörren. När vi öppnade dörren hörde vi den där högtalaren igen.
”Kom gärna tillbaka ti-ill...” så långt hann den, den här gången. Vi lämnade snabbt affären och mamma började spinga på gatan. Det fanns ju två änder på en gata, vi sprang mot den som det fanns en stor rutten mur på.
Vi sprang endast för att det just hade börjat regna. Et oväder, det var inte så vanligt. Vanligtvis brukade vädergubbarna (Vad vet jag vad de heter) vifta på trollstaven när oväder kommer, och så är det bort. Det här måste ha kommit ganska så plötsligt...
”Ja...” mamma fick avbryta sig för att, ja vad det nu var hon gjorde. Ja, egentligen var det enda hon gjorde att slå med sitt trollspö på muren. Jag förstod inte alls vad hon håll på med, tills hon slog på en sjunde sten, och muren förvandlades genast till en liten gång. Mamma gick med snabba steg genom den och jag flöjde efter. ”Då har vi köpt allt. Bäst att vi åker hem” sa mamma. Och det sjönk en sten inom mig.
Jag ville absolut inte lämna det här fantastiska stället. Så jag hittade snabbt på en anledning till att stanna.
”Men öh, kan inte jag få ett husdjur? En uggla, katt... råtta?” bad jag mamma, hon suckade bara och blundade när hon sa:
”Sarah, vi har varken råd, eller tid med en uggla just nu” svarade hon med en menande blick och jag förstod att hon menade att polyjuice elixiret snart kommer att sluta verka. Jag nickad för att visa att jag hade förstått och tittade missnöjt ner i marken.
Vi fortsatte gå under tystnad. Vi gick in i en pubb, och mamma gick fram till bartendern Tom, det stod på hans namn skylt, och frågade efter en spis. Jag förstod att vi såklart måste ta oss hem med flampulver också, och gjorde mig beredd på det.
Jag gick efter Tom och mamma, upp för en trappa (Som hade ett hål här och där), och genom en dörr, till ett rum, nej inte ett rum. Det var för litet för att kallas för rum, ordet skrubb skulle passa mycket bättre. Jag märkte att det enda som fanns i rummet var en spis.
Mamma och Tom gick fram till den och jag följde efter.
”Ja, här är den” muttrade Tom. Mamma undersökte den och suckade.
”Men ni har ju inget flampulver” suckade mamma missnöjt och Tom blev med ens väldigt nervös.
”Öh, ja. Egentligen ska man ha med det själv, men eftersom...” en sträng blick från mamma fick Tom att avbrytas sig. ”Ja just det ja... Men ni kan i alla fall få låna lite av reserven som finns där nere” sa Tom och gick ut ur rummet.
Medan Tom var borta började jag gå runt lite i det mörka rummet, det var väldigt mörkt eftersom det inte fanns något fönster. Spisen var rummets mittpunkt, och det enda som fanns summet för den delen, om man inte räknade med spindelväv.
Och sedan började jag tänka på varför vi fick låna av reserven, om man annars inte skulle få det, utan skulle måsta köpa det. och varför hade Tom blivit så nervös när mamma blev missnöjd?
”Så det här ska vi åka med?” frågade jag förvånat, efter som jag hade väntat mig något mer kungligt. Vi skulle alltså åka med en liten skrot spis?
”Det är inte som om vi har något val” sa mamma kyligt och det fick mig att vara tyst de sekunder som återstod tills Tom kom tillbaka.
”Ja, här har ni” sa Tom när han kommit tillbaka, och räckte över en väldigt söndrig ask och gav den till mamma. Mamma tog emot den och nickade mot mig.
”Då far jag först då.” sa mamma glatt, antagligen för att få komma hem, eller ja, först till Alice. ”Men nu ska du säga Ambers Solstålar, Sarah” jag hann inte fråga varför jag skulle säga just så, men antog att det var så gården som Alice bodde på hette. Så jag nickade bara och sedan försvann mamma i spisen. Själv gick jag fram till platsen som mamma ställt asken på, och tog en handfull. Sedan gick jag till in i spisen och sade med hög och tydlig röst: ”Ambers Solstrålar” och sedan svischade jag och snurrade. Jag försökte att inte titta, men det var verkligen svårt att blunda när man har sån här hög hastighet.

Kanske blev det ganska långt, även om jag delade det i två delar! O_O

meeeeeeeeeeeeeeeeeeer

Jättebra!!

AZUM

Superduperawesome!!

bäst altså!!!

Tack mina fina underbarisar! ♥ Ni är bäst, awesomaste ff läsare som finns! Bara små kommentarer är awesome, och hjälper mig att orka skriva vidare när jag har fastnat. ♥

Men just går det lite trögt. Dels för att jag inte haft inspiration att skriva, dels för att jag har börjat fundera på en ny ff. Och sen var det ju det att jag har lov. Försöker slappa lite nu! ;D
Men här kommer då ett försenat kapitel...

Kapitel.11

”Mamma, hur kommer jag att ta mig till Beauxbatons?” frågade jag oroligt och tittade nervöst på mamma. Hon kilade iväg till köket för att hämta något med ett leende på läpparna. Mamma var verkligen glad idag.
Vi hade suttit hela förmiddagen och pratat om min nya skola Beauxbatons. Och om jag hade räknat rätt, så var det bara 7 dagar kvar, en fjärdedel av en månad, en vecka. Jag räknade varenda liten dag som gick. Inte för att jag längtade till skolan, utan för att jag längtade bort härifrån. Ville bort från mamma och pappa. Ville få ett nytt liv på en helt ny plats.
Mamma kom in skuttande på mitt rum och stängde dörren efter sig. Hon log glatt med hela ansiktet.
”Jo, det står så här:
”Eleverna kommer att hämtas till skolan med hjälp av Beaxubatonsvagnen. Man måste själv ta sig till Maxime Station. Därifrån kommer Beaxubatonsvagnen att avgå klockan 11.
Om man missar vagnen ska man genast söka sig till närmaste ordningsvakt...”
”Så då måste vi ta oss till Maxime Station?” frågade jag nervöst och mamma nickade. ”Och hur ska vi ta oss dit?”
”Jag har pratat med Alice om det. Vi kommer att få sova hos henne natten före du ska fara” förklarade hon. ”Vilket är om ungefär om en vecka. Eller vänta, om exakt en vecka!” utbrast hon glatt och slog ut med händerna i en klapp.
”Men då så.” avslutade mamma samtalet och jag gick in i mitt rum och tänkte på vilken fin uggla, eller katt, jag kunde fått. Om vi inte hade haft så bråttom är jag säker på att jag skulle fått det. Och jag funderade också på vad jag skulle ha kunnat döpa den till. Om det varit en katt kanske den skulle fått heta något på M, som Mimmi, Moa, eller bara något som Mera. Om det varit en uggla skulle jag lätt döpt den till Rue, Prim eller Rose. Fast mest tyckte jag om Rose. Det var ett namn jag verkligen gillar.
Och sedan flög dagarna förbi som om någon hade tryckt in en spolknapp. Och alldeles för snart var det torsdag, dagen före dagen jag skulle åka med Beaxubatonsvagnen till Beauxbatons skolan. Och jag hade knappt hunnit förbereda mig före morgonen då mamma väckte mig och sa att jag skulle börja packa.
Jag hade sovit dåligt den natten, och var alldeles trött. Och när jag kom in i badrummet såg jag från långt håll hur dum och trött jag såg ut, dessutom hade jag stora säckar under ögonen. Jag suckade och mamma kom in genom dörren.
”Nu ska vi se.” började hon och tog upp sin trollstav och riktade den under mina ögon, jag stirrade på den i några sekunder innan hon sedan tog bort den igen. Jag tittade oförstående på henne.
”Åh, var inte så löjlig. Titta på dig istället” sa hon surt och jag vända ansiktet på spegeln igen. Jag spärrade upp ögonen och tittade förtjust på mamma. Mina påsar under ögonen var bort, och min hy hade blivit slät, och min mun var... röd. Jag var sminkad? Mamma hade gjort mig fin? Jag var helt förvirrad. Sen när började mamma tycka att jag skulle bära smink?
”Men åh, försök att inse det någon gång! De där minerna...!” hon nästan kastade sig ur orden och jag tittade skamset ner i golvet. ”Men jag förstår att du vill veta vad jag gjorde med ditt ansikte. Jo, om man vill klara sig bra i en skola, måste man ju ha vänner. Och för att få vänner måste man vara snygg, så jag gjorde en makeover.” förklarade hon och jag tittade forskande på min spegelbild igen. Nu verkade min hy vara perfekt, bara en liten rynka på min panna. Eftersom jag inte förstod hur det kunde vara möjligt.

Meeeer >

meeeeeeeeeeer

Super... Jag tror jag redan har sagt allt som går att sägas! ♥