Den du minst anade [SV]

Superb! I want moooooore

Jätte bra!

När kommer det mer? :I LOVe ♥

Jag tänkte precis börja skriva xD haha.

WIIE!♥

YEI !!

Jätte bra

MEEEERA, annars dör jag!

Eller, ta ingen stress.
Jag har tålamod.
Mycket tålamod.
Massor med tålamod.
Jag dör abslut inte.
Jag längtar INTE ihjäl mig.

Okej.. det här är väl ett ganska onödigt kapitel. Anyway. JAG ÄLSKAR ER

-

Kapitel 8.
Varför skulle jag alltid lyssna på Elliot?
Festmåltiden blev… hemsk.
Harry sa INGENTING till mig och undvek min blick.
Jag önskade inte att han inte hade kysst mig. Det var otroligt… Men jag önskade inte att han skulle ignorera mig. Och jag önskade inte att han skulle bete sig som om ingenting hade hänt. Men jag önskade på samma gång att han inte skulle ta det så hårt. Det var ju faktiskt ett misstag. Eller? Visst var det? Jag tittade på Harry och den här gången mötte jag de gröna ögonen. Det gröna och det blå möttes i en kemisk reaktion som exploderade i magen och ilade längst ryggraden. Dem blåa ögonen älskade dem gröna flera varv runt om i universum och ännu länge.
Varför?
Varför var Alice Isabella Hamilton som var så sjukt förälskad i Harry James Potter?
Av alla människor på denna jord?
Varför skulle jag bli kär i ’Pojken som överlevde’ och ’Den utvalda’?
Varför skulle jag älska ansiktet som visades varje dag i tidningarna?
Varför skulle jag älska just DET skrattet och just DET leendet och ÖGONEN?
Jag ville ju bara att allting skulle vara som förut!
Eller? Ville jag det? Ville jag fortsätta att se Harry och Ginny hångla hela jävla tiden?
Ville jag att Harry och jag aldrig skulle komma närmare varandra än vänner och när vi kramades?
Önskade jag att jag aldrig hade haft hans läppar mot mina?
Och önskade jag att jag aldrig hade fått veta hur ljuvligt gott hans tunga smakar?
Allt det där tänkte jag under denna minimala stund våra ögon möttes. Sedan vek jag från ögonen. Jag ville inte att Harry skulle behöva se mig gråt fler gånger.
Efter middagen var jag en av dem få som lämnade salen direkt.
Jag hörde mitt namn ropas. Och såklart var det den där underbara rösten som jag inte just nu ville veta av. Mina tårar rann och jag snabbade på stegen upp för trappan.
Men ’Pojken som överlevde’ grep tag om min handled och drog in mig i ett tomtklassrum.
Han låste dörren med hjälp av sin trollstav och mumlade ”Muffliato”. Sen sjönk ner på golvet med ryggen mot dörren och sa:
”Fan dig, Alice”
Jag gick fram till honom och sjönk ner bredvid honom och kramade hans arm. Harry strök bort en slinga av mitt hår som åkt ner i ansiktet och jag blundade. Jag kände något blött droppa på min kind. Harry grät. Jag öppnade ögon i samma stund som han sa:
”Du borde hamna i helvetet”
”Ja, du behöver ju lite sällskap där, ser jag.” Harry gjorde någonting som kunnat vara ett försök till ett leende. Men det såg mer ut som en grimas.
”Vet du hur sjukt jag älskar dig, Alice Isabella Hamilton? Vet du hur kär jag är i dig? Vet du hur jävla mycket jag tänker på dig? Vet du hur underbar du är?”
Mina tårar bara rann och rann. Men jag samlade mig och svarade:
”Lika sjukt mycket jag älskar dig, Harry James Potter. Lika kär som jag är i dig. Lika jävla mycket som jag tänker på dig och nej. Men jag vet att du är underbarare.”
Harrys tårar rann i takt med mina.
”Men vi kan inte vara tillsammans” viskade han. ”För att Ron slår ihjäl mig – och speciellt dig. Om jag sårar Ginny.”
”Bara därför?”
”Nej. Om vi skulle bli tillsammans… och det skulle ta slut… fattar du hur sjukt mycket vi har att förlora? Skulle våran vänskap vara så stark så den skulle hålla om vi separerade?” Jag ryckte på axlarna. ”Men nu orkar jag faktiskt inte vara smart att tänka på det.” Harry James Potter tryckte sina läppar mot mina och jag besvarade kyssen samtidigt som det exploderade i magen.
Vi reste oss upp och Harry tryckte mig mot dörren. Kyssen var ivrig och snabb. Så tillslut var vi tvungna att drar oss ifrån. Men jag stod fortfarande i Harrys armar.
”Helvete…” mumlade Harry ” och jag som tyckte att Ginny kunde kyssas.”
”Harry… vi kan inte. Jag har inte sovit på hela terminen på grund av dig. Hur i helvetes alla djävlar tror du att jag ska kunna sova nu?”
”Alice… förlåt. Jag… jag har gjort dig väldigt illa va?” Jag drog efter andan och sa:
”Jävligt illa, Potter, jävligt illa.”
Jag hörde Harry snyfta till och jag antog att jag hade gjort honom väldigt illa jag med bara av dem orden.
”Och jag som trodde att du var den av oss som var starkast…” mumlade han. Jag tittade på honom:
”Nej, det är jag verkligen inte. Jag blev så desperat att jag kysste Malfoy.”