Den stumma häxan...

Tack så hemskt mycket för alla kommentarer ;D
Förhoppningsvis får jag kanske ut åtminstone 1 kapitel imorn! o_o annars får ni minst 2 kapitel på fredag

JÄÄÄÄTTE BRA, författaren!!!

Jag kräver mer

Kapitel 13: Julaftonsmorgon med Lester...
"Moster Marina kommer hem vid tre-tiden va??" Frågade Lester och jag nickade till svar.
"Synd att hon tog ett pass på jul, men nu hittar vi på nåt kul! Jag ska ju hem i övermorgon! Ska vi sitta på taket som när vi va små??" Frågade han glatt och utan att vänta på mitt svar drog han upp mig på fötter.
"Försten upp!" Och vi sprang, knuffades och brottades med varandra upp till mitt rum och båda två öppnade fönstret på vid gavel. Fönstrena skälvde till när dem slog i ytterväggen och jag klättrade snabbt ut. Lester var strax efter. Vi satte oss på det kalla taket på exakt samma plats jag suttit bara ett par dagar tidigare... vår plats. Lester skrattade och jag applåderade.
"Vem var först då?" tecknade jag sedan och Lester skakade på huvudet.
"Har ingen som helst aning!" Sedan pausade han för att andas och först nu upptäckte jag hur andfådd jag faktiskt var.
"Vilken rush det där va Beth lilla!" sa han och sken upp när jag la armarna i kors och blängde på honom.
Må så vara att han är äldre än mig men SÅ mycket äldre var han faktiskt inte! Bara ett år!
"Vaddå? Du är ju trots allt både mindre och yngre än mig!" han log ett snett leende.
"Men jag är inte liten för det. Jag är säkert bara några centimeter kortare än du!" Tecknade jag och han skrattade.
"Ja men då är du ju ändå mindre än mig!" Jag kunde inte låta bli att boxa honom på armen. Han gned lite där jag slagit innan han såg väldigt viktig ut.
"Elsabeth, vad i all världen har jag sagt om att slåss?" Sa han med en nästintill perfekt imitation av min egen mor.
Det blev tyst efter den lilla kommentaren och båda två försjönk i sina egna tankar. Jag försjönk i tankar om Hogwarts.
Dem ståtande tornen och dem stora ytorna. Och sjön som jag var livrädd för...
Plötsligt förändrades tankarna till tankar om att drunkna.
Lungorna värker av syrebrist, man blinkar febrilt med ögonen och man fäktar med armarna i hopp om att kunna komma upp till ytan. Men man kommer aldrig dit... Det blå dunklet som uppslukar en och den hemska känslan av vatten som tränger upp i bihålorna, uppfyller lungorna med vatten och släcker det sista hoppet om överlevnad...

Har hänt en gång... jag vill aldrig uppleva det igen... aldrig någonsin!
---------------------------------------------------------------------
Förlåt för kortis men hade lite idétorka :I Kommer mer imorn eller på fredag! Lovar att det blir bättre!

Nej det var ju awsumigt!

Amaziiing!!!!

Alltså den var ju hur bra som helst!!!

jättebra!!
gör inget att den är kort för den är så bra ändå!!