Hjärta av silver [SV]

Awesome!
Den är jättebra!!

Tack alla ni är så underbara ♥

Ja här kommer nästa kapitel och jag skyndade mig verkligen för er skull
__________________________________

14. Precis det man behöver.

”Mr. Malfoy, lyssnar du ens?” Professor Flitwicks pipiga röst ekade genom klassrummet.
Draco hade begravt sitt huvud på sin svala bänk och blundat, nu höjde han huvudet och tittade kallt på den lilla figuren längst fram.
Lektionen fortsatte. Draco var för bra för de här patetiska lektionerna, hans moster Bellatrix hade lärt honom en hel del under lovet faktiskt så det här var ytterst tråkigt för honom. Han behövde spänning!

Han pillade förstrött på den nötta bänken resten utav lektionen, Flitwick försökte säga åt honom att hänga med flera gånger men till slut gav han upp med en djup suck.

Stolarna skrapades mot golvet då alla elever skyndade sig ut ur klassrummet för att göra något kul eller reta några första åringar.
Men Draco reste sig långsamt, samlade ihop sina böcker och släpade sig iväg mot stora salen. Han var inte trött, nej så var det inte alls. Han sov ytterst bra i sin dyra silkes pyjamas, han var så utvilad man kunde vara.
Nej Draco, var trött på hans dagliga rutin. Allt hade blivit så likadant att han knappt tänkte under dagen.
Allt var så grått och färglöst. Fast ibland så kom de förvirrade känslorna fram, de kom fram och dumpade korkade frågor och lämnade honom frågande efter svar, svar som han aldrig skulle kunna få.

”DRACO?”
Han hoppade till, Pansy viftade med händerna framför hans ansikte.
Han skakade på huvudet. Han hade dagdrömt igen, och kom knappt ihåg var han var.
”Ja, ville du något?” Morrade han.
”Du har varit så frånvarande på sistone, är det något du vill prata om?”
Åter igen som på tåget la hon sin hand på hans. Men den här gången orkade han inte ha den svettiga tjocka handen på hans, han slog bort den och flyttade bort från henne och satte sig vid Blaise istället, som satt längst bort till höger. Framför den mörkhyade mannen var en tallrik överfylld med olika maträtter han samlat ihop. Draco himlade med ögonen och dumpade sin väska bredvid honom.
Blaise märkte inte den nya närvaron och fortsatte att slänga i sig mat, så Draco slog till honom med väskan.
”Aj!” Blaise låtsades se förolämpad ut och gnuggade sitt skadade ben ömtåligt.
”Varför slåss du för? Är det för att smutsskallen stirrar på dig eller? Ta inte ut din ilska över mig i så fall!” Sade han och skrattade.
Draco's ögon smalnade och han tittade ilsket på hans bästa vän, sedan drog han till sig den välfyllda tallriken med mat och började smaska på en kött paj. Nu var det Blaise's tur att smalna med ögonen, han rå stirrade och drog sedan tillbaka tallriken förnärmat.
Men åh nej, Malfoy's fick alltid vad de ville ha.
Draco slängde sig över Blaise och drog ner en annan tjej i farten, han tog ett fast grepp om tallriken och drog till sig den med ett ryck.
Sorgligt nog ryckte han för mycket och tallriken flög tvärs över hela salen (quidditch muskler du vet?) rakt i ansiktet på en mycket, mycket, förargad Smutsskalle. Hennes mun formade ett perfekt 'O'.
Tystnad, över hela salen. Tills ett vrål av skratt blandat av krigs rop bröt ut.

__________________________________________

Ja jag hoppas ni gillade det här lite mer gladare kapitlet xD

Sen tänkte jag fråga om ni vill att jag ska slänga in lite låtar som passar som jag gjorde i det förra kapitlet? ^^

As always; SÄG VAD NI TYCKER, DET GÖR MIN DAG! ♥

Så jäkla bra!!!

Asbra! Kul med köttpaj i Hermiones ansikte.

Jättebra

jättebra!
Jag är så där frånvarande ibland men inte av samma anledning dom Draco

AWZUM!

skitbra

15. Ovanlig kyla

Draco gav ifrån sig ett eget litet krigsrop och skulle precis skjuta iväg en hög med rotmos på en mycket förvånad Blaise, då han helt plötsligt kände något kallt och blött på ryggen.
Han vände sig om arg som en skara bin och vrålade!
Rödhåriga Weasley, hade antagligen försökt försvara sin flickvän eller försöka visa upp sitt Gryffindor mod som han tydligt inte hade. Han stod en bit bort med en kanna pumpajuice, som nu var tom, i handen. Han stod fortfarande med den siktad efter kastet. Draco kände på ryggen med båda händerna och flinade när han upptäckte att Weasley hade missat med det mesta av pumpajuicen, eftersom hans rygg var nästan helt torr. Glad över att han inte haft på sig något av sina designer plagg drog han till sig en skål med grönsaks soppa och siktade noggrant, på Weasley. Skålen flög över mot den förskräckta röd håriga tonåringen. Skålen landade rätt på huvudet så att soppan rann nerför hela ansiktet. Draco smackade belåtet med tungan, den rödhåriga idioten hade inte säkert inte ens tänkt på att kunna använda protego. Mitt i allt kaos såg han Granger släppa fram några tårar och rusa ut.


❦


Hermione förstod för första gången ingenting.
Var det meningen att efter att två personer erkänt att de gillade varandras närvaro att de skulle förolämpa varandra? Att de sedan skulle lämna den ene ensam med ett tårar i ögonen över en förlorad vän? Nej så skulle det egentligen inte vara men det var ju Malfoy vi pratade om. Hon bestämde sig för att det inte hade hänt, allt hade varit en dröm. Hon hatade ju den blonda idioten. Hur vågade han!
Hon hade gått ut ur salen för att få lite frisk luft, Kvälls kylan välkomnade henne då hon tog sitt första steg utanför den varma säkerheten. Hon suckade, och började vandra ner mot Hagrids stuga, Hagrid hade alltid tröstat henne om det varit någonting fel, och hon behövde hans värme just nu. Hon mindes den gången Malfoy hade kallat henne smutsskalle och den gyllene trion hade flytt in till Hagrid, hon fnittrade åt minnet av Ron som kräktes upp sniglar, även fast det inte var något att skratta åt. Någonting i luften fångade hennes uppmärksamhet, en svart trasa? Det seglade långsamt och graciöst ner. En gul blomma som inte hade vissnat trots den sena årstiden frostade och böjdes utav tyngden. Hermione var inte dum, hon visste vad som nu seglade några meter ifrån henne. Hon drog ut sina trollstav och försökte behålla lugnet. Men inuti skrek hon så högt hon kunde.
Vad gjorde en Dementor på Hogwarts helt fri, utan anledning dessutom?
Hon sökte sin hjärna efter det lyckligaste minnet som de hade övat på i Dumbledores Armé. Men då slog det henne att hon inte visste om det ens var lyckligt? Hade hon ens ett lyckligt minne? Nu tvekade hon lite och lät staven sjunka. Var hon lycklig?
Dementoren närmade sig och kylan var outhärdlig, hon kände något dras ifrån henne, minnen, känslor. Det lämnade henne med en tom kall känsla. Alla de hemskaste minnena klängde sig fast på henne och följde inte med de andra lyckliga. Hon ramlade omkull på det våta gräset och försökte krypa bakåt för att komma undan.
Dementoren var nu bara någon meter ifrån henne och svävade ovanför, den närmade sig in.

Hon hörde någon viska något bakom henne, följd av ett blått ljus. En vit och ganska stor iller av silver och blått rusade mot dementoren och jagade bort den skrikandes. Hermione's ögonlock sänktes och hennes huvud dunkade ner i marken.

När hon vaknade öppnade hon inte ögonen direkt, först av allt var det viktigt att granska sin omgivning att ta in varje detalj. Det hade hon lärt sig.

Det stank av ny ren gjorda lakan, frukost och medicin. Hon hörde någon grymta. Sjukhusflygeln alltså tänkte hon och bet sig själv i läppen. Hon visste inte om det var bra om hon skulle visa att hon var vaken eller fortsätta sova. Hon var helt utmattad, hon kände knappt sina ben. Hon bestämde sig för att forstätta sova ändå. Så hon förflyttade armen som låg böjd i en konstig vinkel och förde den ner under kudden, men på vågen stötte hon på någonting, något kallt och skarpt – en lapp? Hon drog ut den och öppnade försiktigt ögonen, månen lös för fullt utomhus och gjorde så att hon kunde se de kursiva orden:

Nu är vi kvitt.
_____________________________________

Hade liiiite bråttom med att få ut kapitlet, har två uppgifter att skriva till imorgon. Men nu så är det klart! Tack för att ni väntade, och som alltid tala om vad ni tycker! ♥

jättebra