(PM) En mugglare på Hogwarts

jag tror det räknas som spamm

Kapitel 22
Jag kunde inte fatta det här. Jag hade sagt att jag inte behövde följa med. Men de hade insisterat. Och Harry hade sagt att det nog inte gjorde någon skillnad eftersom jag var så kort. Åt det hade jag tittat på honom och han hade rodnat och sagt,
”På ett bra sett.” det hade fått både mig, Hermione och Ron att börja gapskratta.
Nu var vi i alla fall på väg och Harry hade haft rätt jag gjorde inte så mycket skillnad eftersom jag var så kort. För det mesta blev jag sur när folk kallade mig kort eller påpekade det. Men på något sätt så visste jag hur Harry hade menat. Jag förstod honom på ett sätt som jag bara förstod mina närmaste vänner! Och ändå hade jag bara känt honom i några veckor. Eller hade jag känt honom längre? Hade jag känt honom ända sedan jag började läsa böckerna om hans liv? Det hade jag nog. Jag hade en sorts kontakt med honom som inte hade att göra med att han var en bra vän, även om han var det, en kontakt som jag inte trodde att någon annan i den här världen skulle kunna ha. Jag påstod inte att jag var bättre vän med honom en Ron och Hermione. De var hans bästa vänner och så skulle det förbli. Och jag trodde inte heller att Han hellre skulle vara med mig än med Ginny. Nej så naiv var jag inte. Jag önskade det heller inte. Vad jag menar med att jag hade en kontakt med honom är att jag förstår honom på ett helt annat sätt än någon annan. Och även om jag visste att han inte gillade det så visste jag mer om honom än vad han själv gjorde. Det skulle han inte kunna ändra på hur mycket han än ville.
När vi kom fram till Hagrids stuga så knackade Harry på. Efter ett tag öppnades dörren och avslöjade Hagrids ansikte. Han tittade åt höger och vänster för att ta reda på vem som hade knackat. Jag kom ihåg bokens beskrivning och märkte att det var precis så som han såg ut. Han var blek och darrig. Harry viskade, precis som jag visste att han skulle,
”Det är vi! Vi har osynlighetsmanteln på oss. Släpp in oss så att vi kan ta av den.”
”Ni borde inte ha kommit!” viskade Hagrid tillbaka men som han gjorde i boken så släppte han in oss i alla fall och Harry drog av oss manteln. Hagrid såg helt hjälplös ut. Han grät inte och jag kom ihåg att det hade han heller inte gjort i boken.
”Vill ni ha lite te?” frågade han. Och när han sträckte sig efter kitteln skakade händer mycket riktigt kraftigt. Hermione frågade (som jag visste att hon skulle)
”Var är Vingfåle Hagrid?” Hagrids händer skakade kraftigare då han sa, ”Jag… Jag tog ut han utanför. Han e tjudrad ute i mitt trädgårdsland. Jag tyckte att han borde få se träden å… å känna doften av frisk luft… innan…” han avslutade inte meningen. Om det inte hade varit så att jag själv var på vippen att börja gråta så hade jag kanske skrattat åt hur ordagrant allt följde boken, om man bortser från hur Hermione hade tvekat, trots att jag var med. Då åkte tillbringaren ner i golvet och gick sönder. Den här gången så sa Hermione direkt,
”Låt mig ta hand om det, Hagrid.” Och böjde sig ner för att plocka upp bitarna.
”Det finns en till i skåpet.” sa Hagrid.
”Finns det verkligen inget som man kan göra Hagrid?” frågade Harry häftigt och som han hade gjort i boken satte han sig ner bredvid Hagrid. ”Dumbledore…” han gjorde en liten paus och såg ut som om han hade kommit på något. ”Annie!” han vände sig till mig. Jag blev så chockad att de sa något annat än vad som stod i boken så att jag först bara stirrade på Harry, och han stirrade tillbaka. Hoppfullt. Åh nej. Tänkte jag. Det här fick inte hända! Jag kunde inte hjälpa dem! Till slut sa jag,
”Vad är det?” jag visste precis vad det var men jag hade ingen aning om vad jag skulle svara och behövde vinna lite tid.
”Du kan hjälpa! Du kan rädda Vingfåle!” jag blundade och tänkte.
”Nej det kan jag inte. Jag kan verkligen inte. Det skulle förstöra allt!” sa jag. Jag antog att jag såg ungefär lika hjälplös ut som Hagrid.
”Förstöra vad!” sa plötsligt Hermione. Det lät inte som en fråga, det lät som en utmaning.
”Det kan jag inte säga.” svarade jag uppgivet.
”Men du måste! Vingfåle får inte...” hon avslutade inte meningen.
”Nej Hermione. Det får han inte. Jag vet!” svarade jag. Jag antog att de inte skulle sluta fråga ut mig innan jag hade hjälpt dem… eller lovat att hjälpa dem.
”Okej.” sa jag.
”Okej?” svarade Hermione. Hon ville ha ett ordagrant löfte.
”Okej. Jag ska hjälpa er.” ljög jag. Nej det skulle jag verkligen inte. Sa jag till mig själv. Jag skulle verkligen inte hjälpa dem. Det skulle kunna förstöra allt.
”Bra!” sa Hermione bestämt. ”Du ser Hagrid! Det finns fortfarande hopp!” Hagrid log men såg fortfarande sorgsen ut. ”Jag vet inte om det skulle gå.” sa han sorgset, ”Även om hon hjälper till. De kommer ju väldigt snart. Tillsammans med Dumbledore, Dumbledore sa att han ville vara med mig när det hände.” Hermione som hade gått tillbaks till att rota omkring i skåpen hade antagligen insett hur hopplöst det var och jag hörde hur hon försökte kväva en snyftning. Då kom jag på! Om bara några sekunder skulle hon hitta Peter! Eller inte Peter då… utan Scabbers.
Då såg jag också att hon höll i tillbringaren som hon snart skulle hitta ’Scabbers’ i. Hon vände sig om med tillbringaren i ena handen och sa medans hon kämpade för att inte börja gråta.
”Vi kommer också stå vid din sida Hagrid” sa hon. Men Hagrid skakade på huvudet och sa,
”Ni måste gå tillbaks opp till slottet. Jag har ju sagt att jag inte vill att ni ska se på. Å ni borde hur som helst inte va här… om Fudge å Dumbledore kommer på dej me å va ute utan lov, Harry, Kommer du å råka riktig illa ut.”
Hermione började nu gråta och jag märkte till min lättnad att de hade börjat säga och göra det de skulle enligt boken. Så snart skulle hon upptäcka Scabbers. Hon höll upp mjölkflaskan och precis som hon skulle hälla i lite så skrek hon till. Alla förutom jag hoppade till.
”Ron! Jag… jag kan inte tro att det är sant…. Det är Scabbers!” Jag tittade på Ron och mycket riktigt hade han tappat hakan,
”Vad pratar du om?”
Hermione gick fram till bordet och hällde ut en pipande råtta.
”Scabbers! Scabbers, vad gör du här?” Jag kunde inte motstå att säga det.
”Jag sa ju att han inte var död.” jag kunde inte låta bli att låta lite bitter. Det här var inte en råtta det här var Peter. Peter som hade sett till att Harry inte hade några föräldrar.
Ron tittade på mig men sa inget till mig istället sa han till Peter, som kämpade för att komma loss ur hans grepp,
”Det är ingen fara Scabbers! Här finns inga katter! Det finns ingenting som kan göra dig illa!”
”Dom kommer…” Sa plötsligt Hagrid.
Harry, Ron och Hermione vände sig hastigt runt. Jag som hade vetat att de skulle komma tittade bara ut genom fönstret och såg Dumbledore Fudge och en gammal man, som hade varit ’den svage gamle kommitémedlemmen’, jag såg bödeln, Macnair som jag visste var en dödsätare, och hatet bubblade upp inom mig. Jag hade alltid hatat honom. Jag visste inte riktigt varför. Även när jag bara hade läst om honom hade jag hatat honom, särskilt när jag fick reda på att han var en dödsätare. Men det här hatet var starkare. Det var nära att jag inte följde med Harry Ron och Hermione ut. Men Hagrid tog tag i min arm och släpade ut mig.
”Så, så Vingfåle,” hörde jag Hagrid säga, ”Va inte rädd… iväg me er.” jag hörde protesterna och jag väntade. Jag hörde Hagrid säga att det var illa nog utan att vi skulle åka i knipa. Hermione drog på oss manteln och vi hörde röster en bit bortifrån. Vi började gå i rask takt men som jag hade vetat så stannade Ron efter en kort stund. Jag väntade men jag ville inte heller höra hugget från yxan! Trots att jag visste vad som skulle hända så mådde jag illa av tanken. Jag hörde Ron försöka lugna ner ’Scabbers’ och Hermiones kvidanden om att hon ville komma härifrån jag hörde hur rösterna höjdes en aning bortifrån stugan och jag höll för öronen. Hermiones ögon blev stora då hon såg vad jag gjorde och tänkte precis göra samma sak men hon hann inte. Och trots att jag höll för öronen kunde inte mina händer tränga ut ljudet från yxan som högg till. Jag mådde illa. Jag visste vad som hände och jag ville desperat berätta för Hermione och Ron vad som faktiskt hände men jag tvingade mig själv att inte göra det.
”De gjorde det! J-jag kan inte tro det, de gjorde det.” viskade Hermione till Harry. Harry såg chockad ut och jag kom ihåg hur han hade känt sig i boken. Vi stod stilla och jag väntade tills jag hörde ett vrål från Hagrids stuga och jag hörde Harry mumla, ”Hagrid…” Instinktivt grabbade jag tag i hans arm och det tog inte lång tid innan Hermione och Ron gjorde detsamma.
”Vi kan inte gå dit.” sa Ron jag tittade på Ron och såg att han var blek i ansiktet. ”Han får bara ännu mera problem om de förstår att vi varit och hälsat på honom…” Hermione flämtade och hade svårt att få fram något vettigt ur sig men jag hörde henne säga
”Hur kunde de? Hur kunde de bara!?”
Ron sa chockat
”Kom nu.” Vi började gå igen men det tog inte lång tid innan Scabbers blev för mycket för Ron.
”Scabbers ligg still!” började han. Jag suckade, kunde det inte gå lite fortare, kunde inte Sirius komma snart? Plötsligt kom jag på en sak. De andra skulle tänka att jag visste vad som skulle hända? De skulle bli arga på mig för att jag lät Peter komma undan! Hur skulle jag kunna förklara det? Anledningen var ju faktiskt för att om jag sa att de skulle döda Pettigrew så skulle Voldermort bara få någon annan som kunde hjälpa honom bättre. Och då kanske Harry skulle dö. Dessutom skulle jag inte kunna ha något sätt att hjälpa dem på och då skulle kanske fler dö! Jag hoppades innerligt att de skulle förstå.
”Aj!” hörde jag plötsligt Ron säga, ”Han bet mig!” Hermione vädjade åt honom att vara tyst och sa att Fudge kunde vara där när som helst.
”Han vill inte stanna kvar!” sa Ron irriterat, ”Vad är det för fel på honom!” Jag tittade runt och mycket riktigt kom Krumben smygande. Då såg jag en sak. Hermione tittade inte på Krumben av eget bevåg. Hon tittade på mig och följde min blick! Men i boken hade hon kommit på det alldeles själv…
”Krumben!” hörde jag Hermione stöna. Bra nu följde hon boken igen. ”Nej, ge dig i väg Krumben! Ge dig i väg härifrån!” Krumben kom närmre.
”Scabbers! Nej!” skrek Ron och slängde av sig manteln för att springa efter ’Scabbers’. ”Ron!” kved Hermione. Snart sprang vi också efter Ron med manteln fladdrande efter oss. Jag lyckades hålla mig för skratt. Men vi såg otroligt löjliga ut. Jag lyssnade och hörde Ron skrika åt Krumben att ge sig i väg och åt Peter skrek han att komma hit.
”Nu fick jag dig! Bort med dig ditt stinkande kattskrälle!” Harry och Hermione snubblade nästan över Ron men lyckades bromsa innan de ramlade över honom. Jag däremot föll pladask till marken med ansiktet före. Jag kände hur mitt ansikte revs upp av all småsten som skrapades mot det. Tårarna kom utan att jag kunde hejda dem. Äsch det var ändå så mörkt att ingen skulle märka något, men det sved som bara den när det salta vattnet rann över alla riv sår. Jag hörde Hermione flämta åt både mig och Ron att komma tillbaka under kappan. Men innan någon av oss ens hann röra ett finger hörde vi steg av stora tassar. Jag log lite. Sirius. De tre andra försökte få fram sina trollstavar men hunden hoppade på Harry innan de ens så mycket hann ta fram dem, ännu mindre höja dem. Sirius rullade av Harry och svängde morrande runt och tog ta i Rons vänstra arm. Under tiden hade jag märkt en sak. Det var på något sätt brant där vi var. Jag kunde inte ställa mig. Jag rullade längre och längre ner för den branta kullen.
”Annie!” hörde jag plötsligt Hermione ropa, ”Annie var är du!?”
”Här!” skrek jag men jag var så långt bort att hon inte hörde. Då kände jag hur jag rullade in i en hård sten och slog i huvudet. Och för tredje gången under tiden jag varit här svimmade jag.

Kändes längre än vad det faktiskt var. Det blev fyra word sidor.

meeeeeeeeeeeeeeeeeeer

ska skriva senare för just är jag jätte förskyld. har lite feber och varenda gång jag nyser så blir mina ögon jätte röda och det rinner ner en tår trots att jag inte är ledsen. med andra ord måste jag vila!

Åhhh vad bra

grymt bra! hoppas du blir frisk snart!

Oj, krya på dig. Hoppas du mår bättre snart så du kan skriva mer

Jättebra

Superduperbra. Krya på dig

tack! mår lite bättre nu (har ingen feber) så jag ska skriva lite till