Lily Potter ~ vänskap, kärlek och tårar

Det gör inget.
Ny läsare.

jattebra!

När kommer mera?

Jag känner mig hemsk, det är ett mirakel att någon fortfarande hoppas. Jag lovar att bli lite aktivare, nästa gång en dator finns till hands (jag skriver på min mobil nu) ska jag skriva ett uttömmande inlägg, okej? Tack alla som väntar! ♥

Vi väntar och hoppas

Jag väntar hela tiden på nästa kap! hoppas det kommer snart för detta är så 7kt spännande!!! Jag undrar hur det kommer att gå för Hugo... Jag verkligen älskar sånna ff:s där onda varelser finns, och när demoner har tagigt över andra och hur man då måste kämpa mot sig själv!!!!

Jag skriver också på mobilen nu!! Hihi!

Super bra!!!

Här kommer ett halvbra inlägg, men det är ju alltid ett inlägg!
_________________________________
Kap 17.

Lily borde kanske ha blivit glad för sin nya kusins skull och för Hermiones skull, men hon bara stod och gapade stumt. Hon skakade långsamt på huvudet.
"James… Hur blev du en sådan jäkla idiot?", frågade hon sakligt medan hon försökte hålla inne den droppe raseri som nu ville bryta sig ut. "Hur?" James och Albus såg oförstående ut.
"Vad menar du?", frågade Albus. De verkade inte fatta något.
"James! De kom hit for att träffa sin son, Hugo! Lärarna här på Hogwarts och de skulle förena sina krafter och försöka dra ur demonen som besatt Hugo! Nu gör du så Ron och Hermione glömmer sin son och lär känna sin nya, vänliga dotter! FATTAR DU?" Nu började Lily gråta. Hon sökte på stenväggarna efter hjälp, men inga porträtt fanns nu för att motsätta sig eller hålla med. "Fattar du vilket idiotiskt sällskap ni är! Jag vill kunna tala normalt med Hugo, för ni bara struntar i en, håller näsan i vädret och så bortåt! Nej! Bara skit i mig, skit i Hugo, förstör min tid på Hogwarts!" Lily satte sig mot en stenvägg och grät stilla i famnen. Hon hörde hur James tog ett hotfullt steg närmare och gjorde en ansats att slå henne, när Albus skrattade nervöst och grep tag i hans arm. De började väsa grejer till varandra och drog i armarna. Albus försökte hålla fast James, då denne ville ge stryk åt Lily. Lily förstod att hon svävade i en slags farozon och reste sig. Hon började småspringa därifrån, samtidigt som hon snyftade i sin ärm. Hennes dräkt blev så småningom någorlunda täckt av silverdroppar, tårarna av kärleken. Hon blev inte blöt alls, så länge hon hade den där sipprande kärleken innanför sig. Hon försökte inte inbilla sig att hon hade varit kär i Hugo, bara extremt goda vänner.
När hon sprang genom korridoren med tårar flygande i hennes korta, röda hår sprang hon plötsligt på en lång, bred man. Hon tittade skräckslaget upp och fann sig själv titta på Ron Weasleys vänliga ansikte. Han satte sig ner på huk framför Lily, som var mycket kortare än han. Han såg lite ledsen ut, trots beskedet om hans lilla Marietta.
"Lily, vad är det?", frågade han oroligt med en rynka mellan ögonbrynen. Lily tittade oförstående på honom. Ron gjorde en snabb gest mot sina ögon med handryggen mot sig själv. Lily uppfattade den efter några ögonblick och vände sig om för att torka sig hastigt i ögonen. Ron log sorgset.
"Är det något?", frågade han. Lily nickade hastigt. Hon torkade sig fortfarande i ögonen, glad för att ha en ursäkt att inte se honom i ansiktet. Hon började tala och rösten var tjock när hon sa:
"Hugo var den förste jag lärde känna här på Hogwarts. Vi blev… Goda vänner, liksom…", berättade Lily stammande, smått generad över att berätta det för Hugos pappa. Ron nickade förstående.
"Hur är han?", frågade han. Lily undrade om inte Ron hade sett det, men orkade inte ställa en barnslig fråga.
"Han kastar förbannelser, han verkar vara mycket bättre på magi nu än han var… Han har ju knappt börjat Hogwarts, eller hur? Han använde Confringo…" Ron reste sig snabbt. Han hade fått ett mörkt ansiktsuttryck, verkade oroad och ilsken. Lily undrade vad han tänkte.
"Lily", sa han tonlöst. "Vi måste kalla på din mamma och pappa. Vi måste träffa Hugo, men vi gör det allihopa. Okej?" Lily nickade. Hon kände sig entusiastisk för första gången på några dagar.
"Nu?", frågade Lily, men Ron hörde henne inte. Han var redan på väg mot professor McGonagalls kontor.