Från elände till lycka

WOW vad bra!!!!!!!!!

Jag kollade nyss igenom de gamla trådarna som jag bevakar och klickade in på den här gamla fanfictionen. Det är flera månader sedan den uppdaterades, och jag är nyfiken på om det är någon som fortfarande vill läsa klart?

Alla kapitlen som jag skrivit på den här fanfictionen är över ett år gamla, så om jag hade skrivit om den idag så hade den antagligen inte sett ut så här, jag kommer inte heller att lägga ner tid på den här något mer; det vill säga att skriva om den eller förbättra.

Däremot så har jag slutet klart och om det är någon som fortfarande vill läsa så kan ni väl skriva det här i tråden? Om inte låter jag den vara

ÅH JAJAJA DU MÅSTE SNÄLLA!!!!! ♥

Okej, jag lägger upp det som är kvar av denna fanfiction (om jag tar det kapitel för kapitel kommer jag antagligen att glömma bort igen) xD Så här kommer de tre kvarvarande kapitlen på en gång!

27. Avgörande timmar

Någon sekund senare befann hon sig i Edinburgh på yttertrappan hem. Hon skyndade in med Mira och stormade förbi Lynixus utan att säga ett ord. Hon lade den sköra flickan på dubbelsängen och det vita överkastet blev alldeles brunt av Miras kläder.
”Amanda, vad i Merlins namn håller du på med?” hördes Lynixus röst när han klev in i rummet.
”Mira, hon behöver hjälp.” Vad det enda Amanda sa när hon hastigt rusade förbi in till badrummet för att tappa upp vatten i badkaret. Flickan behövde värme och rent vatten så hon lät kranen med varmvatten stå på och fortsatte sedan ut till Lynixus.
”Jag skulle tro att flickan behöver näring.” Sade Lynixus när Amanda kom inom synhåll igen. Han satt på knä framför sängen med trollstaven framme. Genom några enkla förtrollningar fick Amanda ett glas och en kanna vatten att komma farande.
”Kan du ge henne energi?” Frågade Amanda oroligt. Lynixus nickade till svar och började mumla en lång trollformel. Hon kände sig korkad när hon inte hade någonting att göra så hon började rota i sin garderob efter kläder i Miras storlek. Hon hittade en påse med kläder som Lynixus halvsyster Nymphadora en gång hade haft.
”Ska du tvätta henne?” Undrade Lynixus som klivit upp bakom henne.
”Ja, sen ska jag ta henne till Hogwarts för bättre vård.” Sade Amanda bestämt, plötsligt säker på vad som skulle göras. Lynixus frågade inget mer utan nickade bara. Amanda kom ihåg hur hon själv gått igenom det som Mira nu gjorde. Det hade visserligen inte varit lika illa däran, men hon kom ihåg hur hon så innerligt önskat att hon varit ren och tvättad när hon klivit in genom Hogwarts magiska portar. Ren för att kunna lämna det hemska och gamla bakom sig. Kanske det var viktigt för Mira också. Flickan vaknade plötsligt till och satte sig häftigt upp på sängen, hon verkade snarare yra än att vara vaken helt, Amanda skyndade sig fram mot henne och strök försiktigt Mira över huvudet. Detta lugnade Mira, för hon föll bakåt igen och slappnade av.
”Amanda, är det verkligen nödvändigt att tvätta henne? Hon behöver vård så snart som möjligt.” Undrade Lynixus.
”Ja, det är mycket viktigt.” Envisades Amanda och bar in henne till badkaret. Amanda tvättade flickan noggrant, och försiktigt så att blåmärkena inte skulle ömma. För kroppen var från topp till tå täckt med fula blåmärken. Vissa nya, medans andra såg ut att vara uppåt några veckor gamla. Hon rös åt tanken på vad den sköra lilla flickans pappa hade gjort mot henne. Hur kunde man över huvudtaget skada något så oskyldigt? Hon kände hur raseriet byggdes upp inom henne. Aldrig att hon ska få åka tillbaka till den misären. Rasade hon. När flickan sedan var påklädd med flera lager av Doras gamla kläder transfererade de sig sedan alla tre, tillbaka till slottet.

Grindarna stod öppna och de skyndade sig in på området. Vädret hade slagit om på någon timme bara och det duggregnade. Lynixus bar Mira medans de småsprang upp mot slottet. Miras blonda, toviga hår blåste genomblött i regnvädret. Och så var de inne i slottet. Och efter att ha sprungit upp de sju våningarna upp till sjukhusflygeln och överlämnat henne i Madam Pomfreys vård, kände Amanda äntligen att Mira var säker.



28. Uppenbarelser

Dova smällar hördes. Kroppen skrek i protest. Men ingenting spelade någon roll längre. Ingenting. Det var hopplöst, så varför streta emot? Varför inte ge upp? Skratt och hostningar hördes. Och så också skrik, ett barns skrik. Barnet skrek efter sin mamma, vilket gjorde att kroppen bara gjorde ännu ondare.
”Snälla sluta…” Bad hon. Men det var lönlöst, det lilla barnets skrik gick inte att hindra. Barnet sprang, så fort en femårings ben kunde springa. Mamman låg i gräset, det långa, bleka håret på mamman lekte i vinden, men det var också det enda som rörde sig. För mamman var kall, död. Barnet hade samma ljusa lockar, men kortare hår. Ett namn dök upp från ingenstans. Rose. Mammans namn var Rose! Smällarna fortsatte men det fanns en ny innebörd i dem. Smällarna var slag, och slagen piskade kroppen så det sved.
”Nej, inte mer… inte mer! Mamma!” Snyftade hon och kände kroppen vrida sig i plågor. Barnets skrik var borta. Nu grät hon istället, men det var samma gråt, samma sorg och samma smärta.

Det första Mira såg var ett ljust ansikte. Med mörkblont hår som med volym slingrade sig bak mot nacken. Min mamma! Var Miras första tanke, men hon insåg snart att det inte kunde vara sant. Hennes mamma var borta, död. Och ingen trollformel kunde återuppväcka de döda. Ansiktet försvann ur Miras synfält men strax hörde hon hur en bekant röst ropade på henne.
”Mira! Madam Pomfrey? Professor Black? Hon är vaken nu!” Det var Lily Potters röst som gällt ropade. Mira öppnade ögonen helt och kunde se att hon befann sig på Hogwarts. Hennes hjärta slog ett skutt av glädje, hon var inte kvar hon sin far längre! Och genast såg hon hur Madam Pomfrey, Professor Black, klasskompisarna Jane Walters och Lily Potter och en man med ljust, bakåtslickat hår och vänlig blick ställde sig runt hennes säng. Lyckligare än på länge märke hon också att hon var ren och bar nya kläder. Hennes hår var uppsatt mitt på huvudet och kändes silkeslent.
”Är jag i himlen?” Flög det ur henne innan hon hann tänka längre. Lily och Jane skrattade förtjust.
”Nej, aldrig att vi skulle låta dig fara dit än på ett tag.” Log Lily och svepte med det röda håret.
”Gott folk, flytta lite på er. Hon måste kunna ta några mediciner nu när hon är vaken.” Sade Madam Pomfrey bestämt och schasade undan den blonda mannen. Han log ett snett leende och såg med värme på Professor Black. Det slog Mira att detta kanske var Professor Blacks man, men vad i hela fridens namn gjorde han i sådant fall på Hogwarts?
”Åh, du har inget att komma med Lynixus. Jag minns åtskilda gånger som du har legat sövd eller sjuk här uppe.” Fnös Madam Pomfrey och de två skrattade åt det interna skämtet. Mannen hette alltså Lynixus? Konstigt namn tänkte Mira.
”Vi kom bara för att se om du var vaken.” Sade Professor Black.
”Vi har ganska dåliga nyheter.” Fortsatte hon. Mira satte sig rakare upp i sängen och väntade sig det värsta. Vilket hon egentligen inte visste vad det var. Men tänk om hon inte längre skulle få fortsätta på Hogwarts av någon andledning? Det var i varje fall det värsta som Mira kunde tänka sig, att återvända hem.
”Jag vet inte vad du tyckte om din far, Mira. Man han var hemsk mot dig.” Började Professor Black. Mira nickade spänt. Vart skulle det här leda?
”I alla fall så klarade han inte den sista drickan. Han är borta Mira.” Sade hon, och Mira var inte säker på hur hon skulle reagera på det. Trots förvirringen kände hon en värme sprida sig inom henne, tårar började rinna.
”Jag kan förstå att det kan vara svårt för dig, han var trots allt den enda släktingen du hade kvar. Han lämnade i alla fall ett kuvert till dig, Mira, men vi har ingen aning om vad som står i det eftersom det är ditt.” Professorn trodde kanske att hon var ledsen över hans död, tänkte Mira. Men sanningen var att hon kände en enorm lättnad och värme. Lily och Jane stod en bit ifrån och iakttog, osäkra på vad de skulle göra.
”I alla fall. Alternativet för dig är nu barnhem, men jag och min man Lynixus har pratat lite. Och…” professorn tystnade, osäker på hur hon skulle formulera sig. Mira väntade spänt, var det som hon trodde? Kunde det verkligen bli så bra? Professorn fortsatte, ”och vi tycker att om du vill, så får gärna du bo hos oss.” Avslutade hon och såg osäkert på Mira. Mira såg storögt tillbaka på Professor Black och reste sig upp ur sängen.
”Det vill jag gärna!” utbrast hon, ”Får jag verkligen det?” Hennes ögon fylldes återigen med tårar och hon såg sig omkring. Alla log strålande mot henne, förutom Madam Pomfrey som även såg lite besvärad ut över att Mira inte låg i sin säng.
”Ja, vi skulle bli så glada om du ville det.” Log Professorn. Miras känslor svallade och hon snyftade högt. Lite vingligt gick hon fram till Professorn och kramade om henne. Blåmärkena ömmade lite men det gjorde detsamma, för hon var så lycklig. Kanske skulle hon få ett bra hem och en familj såsom Lily hade det? I bakgrunden såg hon sina två vänner kolla lite osäkert på Mira. Deras miner visade att de tyckte det var konstigt att hon kramade Professorn, men Mira var så lycklig att hon skulle kunna krama alla i hela rummet! Med ny kraft i kroppen skuttade hon tillbaka till sängen med ett strålande leende.



29. På väg uppåt
Två dagar senare sade Madam Pomfrey att det var okej för Mira att gå. Mira var lycklig över att få återvända till lektionerna. Visst var hon blek och extremt smal, så smal att folk tittade på henne i korridorerna, men för Mira spelade det ingen roll. De blåmärken hon haft försvann ett efter ett och färgen i hennes hud återvände allt eftersom. Lektionerna blev allt svårare men Mira hängde med i undervisningen. Professor Kirke hade fått sparken och istället ersatts av en kort och knubbig gammal som påstod att han en gång varit chef för auror-avdelningen på Ministeriet. Vilket inte kunde stämma eftersom han inte visste mycket om svartkonst.

En morgon när Mira satt vid frukosten med Ebony, Jane och Lily fick hon för första gången i sitt liv post med en uggla. En mörk tornuggla landade framför henne och sträckte fram benet där ett ihoprullat stort kuvert satt. Mira knöt loss det och såg frågande på Lily som satt bredvid, det stod ingenting på brevet.
”Tror du att det är till mig?” Frågade Mira storögt.
”Det är klart, en uggla tar aldrig fel.” Svarade Lily självsäkert. Mira öppnade kuvertet, som var lika stort som sin tallrik ungefär, och såg ner i det. Flera fotografier fanns i det och många skrivna brev såg det ut som. Hon tog upp ett fotografi med en kvinna och ett barn på. Mira kände igen henne själv med sin mamma Rose. De stod framför det gamla huset som de en gång bott i och Miras mamma log strålande mot fotografen. Mira lade tillbaka det igen, hon ville inte se det. Minnena fyllde henne med sorg. Hon tog försiktigt upp et brev också, men det innehöll bara ord från hennes far och det var det sista hon ville läsa om.
”Mira, vad är det för brev?” Undrade Lily.
”Äh, bara lite foton och sånt.” Sade Mira, slöt kuvertet igen och rullade ihop det så att det fick plats i hennes ficka.
”Ska vi gå ut då?” Fortsatte Mira glatt. Lily nickade och de fyra Gryffindorflickorna gick ner mot quidditchplanen för att se på Gryffindors match.
”Det är synd att du missade förra matchen mot Slytherin”, sade Jane, ”den var verkligen spännande.”
”Jo, jag låg ju i sjukhusflygeln då.” Mumlade Mira.
”Ja, och allt på grund utav ett halsband.” Konstaterade Lily som skuttade runt dem med ovanlig energi. De satte sig på Gryffindors läktare och snart var spelet igång. Mira såg Lilys äldsta bror James spela som vaktare och tredjeårs-eleven Rose Weasley var jagare. Spelarna susade runt planen ner otrolig hastighet och Mira hade lite svårt att hänga med spelet, det var så mycket som hände samtidigt. Dunkare attackerade och Klonken flög mellan spelarna. Tillslut lyckades sökaren Scorpius Malfoy fånga kvicken och Gryffindor vann med 180 poäng mot Hufflepuffs 50. Mira hejade och skrattade. Aldrig förut hade hon sett en sådan häftig sport! Hon ville definitivt prova spela nästa år, och om det Lily sade stämde så skulle förstaårs-eleverna få prova flyga kvast senare på våren.



30. Epilog
Det var sommar. Den heta solen värmde Edinburghs hustak och gator, och mugglar-trafiken hade avtagit under de senaste dagarna då alla hade semester. Mira satt ute på trappan intill huset och läste en biografi om en mycket sorgsen varulvs-kvinna. Böcker var det bästa hon visste. Det hade hon kommit på under sommarlovet när hon hade fått möjlighet av sina nya föräldrar att beställa hem så många böcker hon önskade via uggle-postorder. Amanda klev ut på bron och satte sig bredvid Mira.
”Är boken spännande?” Undrade hon. Mira nickade frånvarande till svar, helt inne i en utav kvinnans mest eländiga fullmåne-tider.
”Det är i alla fall middag nu.” Sade Amanda och reste sig igen. Trots att det var sommar bar hon en lång klänning som var svart och som skimrade vagt i den heta solen. De smala kängorna med hög klack tog hon nästan heller aldrig av sig, men just den dagen gick hon barfota med lysande rött nagellack på tånaglarna. Den blonda tjocka flätan hoppade till när hon gick in genom dörren igen.

Mira lade sitt bokmärke vid sidan hon just läst och smällde igen boken. Sedan gick hon upp till sitt rum för att lämna den. Ett kuvert fångade hennes uppmärksamhet och hon satte sig ner vid hennes skrivbord. Det hade ramlat ner på golvet när hon omilt slängt ner boken på skrivbordet. Hon tog upp det och studerade det. Hon mindes att hon fått det av Amanda i vintras efter att hennes far hade dött. Försiktigt öppnade Mira kuvertet och började läsa på det längsta brevet.

Erica, varför är du borta? Varför lämnade du mig kvar här i helvetet? Nu sitter jag här ensam kvar med Mira och vet inte vad jag ska ta mig till! Livet har förlorat sin mening när inte du finna här längre. Och Mira verkar inte sakna dig ett dugg! Hon beter sin som om allt var normalt, och jag hatar henne för det! För det kommer aldrig mer bli normalt utan dig! Allt är förlorat, och allt jag gör nu är att glömma. Jag är hemsk mot vår dotter men kan inte hjälpa det. Spriten gör mig så, och jag vill inte leva utan spriten. Den får mig att glömma och den får mig att sluta bry mig…

Mira slutade tvärt at läsa. Hon ville inte läsa om sin pappas elände. För sanningsenligt hade hon aldrig glömt sin mamma. Bara förträngt henne eftersom hon inte orkade med sorgen. Tårar började droppa längst Miras kinder. Hon mindes den mamma hon haft. Med de gröna välvilliga ögonen och det lockiga ljusa håret som hon jämt hade klagat på lite halvhjärtat för att det inte ville bli längre. Miras mamma Erica hade faktiskt varit rätt lik Amanda Black, och nu när hon tänkte på det, så var det kanske därför Mira hade blivit så fäst vid Amanda? Mira fortsatte snyftandes kolla igenom kuvertet. Men det enda hon hittade var mer brev, skrivna av hennes bortgångna far. Antagligen hade han skrivit dem under sina nyktra stunder. Det sista papperet hon tog upp var däremot det mest nyskrivna och det var annorlunda. Det här brevet var skrivet till Mira och inte till hennes mamma.

Mira. Det finns ingen ursäkt för det jag gjort. Jag har gjort dig illa och jag hatar mig själv för det. Kommer du någonsin kunna bli bra igen? Du lär hata mig för all framtid, men sanningen är att du förtjänar bättre. Bara det att du påminde mig om Erica och mitt hjärta brast återigen varje gång jag såg dig. Eländig och skitig var du mindre lik din väluppfostrade och vårdade mamma. Förhoppningsvis är jag död när du läser det här, och det är så jag vill ha det. Jag vill att du ska glömma mig och hur hatisk jag var mot dig.
Förlåt mig min skatt, förlåt mig för ditt lidande.

Mira snyftade hejdlöst nu. Den sista raden som hennes far hade skrivit kom från en sång som Miras mamma brukade sjunga för henne. Mira mindes melodin från den och insåg att den också hade funnits på ett annat ställe. Det var sången som kommit ur halsbandet på Hogwarts. Mira hörde steg i trappan och Amanda stod plötsligt i dörröppningen.
”Hur är det?” Frågade Amanda och klev oroligt fram mot Mira. Breven från kuvertet låg utspridda på golvet. Amanda satte sig på golvet intill Mira och kramade om hennes hand.
”Berätta för mig.” Sade Amanda och Mira räckte de brev hon höll i handen till Amanda. Mira såg hur Amanda läste en stund och sedan lyfte hon ner Mira i sitt knä. De sade ingenting till varandra, men Mira kramade om Amanda hårt och ville bara få breven förstörda. Amanda verkade förstå det Mira ville.
”Ska vi göra oss av med dem?” Viskade Amanda och lutar sin mot henne. Mira nickade till svar. Kvickt samlade Amanda upp breven med ena handen och lade dem på en hög. Sedan gav hon sitt spö till Mira. Hon såg på sin nya mamma.
”S-ska jag?” Stammade hon. Amanda nickade åt henne. Mira försökte minnas en formel som kunde förstöra reven men lyckades inte. Hon såg frågande upp på Amanda som lade sin hand intill Miras på spöet. Amanda mumlade en ohörbar formel och sakta började dem brinna i kanterna för att sedan sprida sig till mitten. Snart fanns det bara en hög aska kvar på golvet.
”Känns det bättre?” Frågade Amanda sedan och Mira kände efter för att sedan nicka till svar. Amanda lyfte smidigt upp henne i famnen och Mira blev sedan buren ner till matbordet. Det kurrade i Miras mage när hon kände doften från den gratäng som stod framdukad på bordet. De två åt i tystnad. Men innan Mira gick ifrån bordet hörde hon Amandas röst.
”Hur känns det nu?” Frågade hon, Mira vände sig om mot Amanda.
”Helt okej, nästan bra.” Svarade hon ärligt. Hon skulle följa sin fars sista råd. Hon skulle glömma att han någonsin funnits. Och hon skulle bli lycklig med sin nya familj i Edinburgh och sina vänner på Hogwarts.


♥ ♥

Tack för mig! Ni har varit så sjukt underbara som läst trots att uppdateringarna har varit en aning ojämna Love you guys!

Sjukt bra!! Trevlig läsning så här på BO i staden ♥

Kul att du gillar den!

JÄTTEJÄTTEBRA! Ditt sätt att skriva är så fint.

Tack kära du, trots att den är så gammal? Det var ett tag sen jag skrev den, så jag kan inte direkt kalla den ett mästerverk xD haha