The cold in our bodies [PRS]

Lottie lade en hand på Olivias axel och såg sedan mot mannen med tårar.
"Oskar?" Hon ville falla ner på knä. Han var sig lik, inte en dag hade tagit honom. Försiktigt gick hon fram och svalde.
"Är du verkligen här? Inget spöke?" Hon ville röra honom men vågade inte. Hon borde inte blanda sig med någon, men nu var det försent.
Varför hade ingen sagt något på världshuset dagen innan om hon var lik någon annan?
"Jag måste gå..." Viskade hon.

Oskar var nära till tårar. Han blinkade några gånger. Som om han inte ville blinka bort tillfället. Han ville se Lottie. "Inget spöke.. Hur..", han ville frågade hur hon kunde vara här. Han trodde att han hade förlorat henne för så många år sedan. "Nej, gå inte. Stanna. Snälla.", bad han och sträckte sig efter hennes hand, men Olivia slog bort den. "Nog nu! Jag vet inte vem du är, men du har inget med Lottie att göra! Ge dig av!", fortsatte hon.
Oskar ryggade tillbaka. "Lottie, det är jag, din man. Oskar. Felicia.. hon är stor nu. Du ska se.. hon är en kopia av dig.", sa han, nästan drömskt.

Hon ville gå in i hans famn. Dra in hans doft av sot och trä. Men hon hörde Olivias röst och hon såg på henne.
"Olivia, ta Alice till världshuset. Jag måste tala med Oskar. Jag måste få det." Sa hon och torkade bort tårar.
"Jo jag har hört det..." Hon drog lite på munnen.
"Dels nu..." Sa hon lågt.
"Men hur... kan du vara ung?"

Olivia ville inte lämna Lottie där med den främmande mannen. "Greven tycker inte att vi ska vandra omkring själva här- det kan finnas varulvar, Lottie! Vi tänker inte lämna dig.", sa hon bestämt. Rädd, men säker på sin sak.
Oskar, som hade hört Olivias ord, kastade henne en orolig blick innan den for till Lottie igen. "Åh, hon kommer att bli så glad att se dig. Det är jag säker på.", sa han lättat. "Innan du.. efter att du försvann..", började han. "..Så bestämde jarlen sig för att vi skulle öka skyddet för staden, eftersom vi ligger nära Kung Silas rike. Så han bestämde sig för att så många som möjligt skulle förvandla sig till.." Hans ögon glimmade till. "..Till varulvar.", sa han i ett andetag, nästan som en viskning. För han ville inte att Olivia skulle höra. Det var ju tydligt att hon inte gillade varulvar.

Hon vände sif till Olivia och skakade på huvudet.
"Låt mig tala med min make! Jag förlorade allt när jag blev tagen!" Nya känslor hade kommit i hennes ansikte och hon stirrade på henne innan hon såg mot Oskar igen och störtade in i hans famn. Han var som hon mindes.
"Men...." Hon hade has nya doft, den luktade fara men hon ville inte vara den.
"Jag önskar att jag fick stanna.... Men jag får inte..."

Olivia svarade henne inte. Paff över Lotties höjda röst flyttade hon sig åt sidan. "Eh..", fick hon fram, men lyckades inte avsluta meningen.
Oskar omfamnade Lottie. "Är det här en dröm?", viskade han och kramade om henne. "Hur.." Han ville inte veta svaret, inte ännu. Det var så många år sedan, men ändå såg Lottie ut som den dagen de skiljdes åt. "Var har du varit?", frågade han sedan och vågade dra sig undan, bara för att möta hennes blick.

Hon svarade inte. Hon hade sagt för mycket och hon drog sig ur hans händer.
"Jag måste gå.. Oskar hur mycket jag än vill stanna så kan jag inte... Jag tillhör någon annan. Jag.." Hon såg mot Olivia med sårad blick.
"Vi går." Viskade hon innan hon började att gå.

"Va? Nej! Varför? Du har inte träffat din dotter!" Oskar tog tag om Lotties arm för att hindra henne för att gå därifrån.
"Släpp henne. Det är för ditt eget bästa.", sa Olivia som direkt var tillbaka som sitt skarpa jag igen.
"Lottie kan skriva till dig. Men just nu.."
"Vem tillhör du? Har du gift om dig?", klippte Oskar av och ignorerade Olivia.

Hon såg sårad ut på Oskar. Om hon kunde skulle hon stanna. Om hon fick skulle hon vara med sin make.
"Jag skulle aldrig gifta om mig Oskar. Det gör mig ont att du ens säger sådant." Hon såg på Olivia.
"Så som jag är klädd borde du väl förstå vem jag reser med." Hon nickade mot Alice.
"Jag reser med ett herrskap som ska ta denna flicka hem."

"Jag förstår inte..", flämtade han och backade ett steg samtidigt som han såg åt deras håll. För ett ögonblick fladdrade minnesbilderna från den dagen de skiljdes åt förbi i hans huvud. Han drog handen genom det ovårdade håret med en förskräckt min. "Vampyrer?", fick han fram i en tunn röst. Det vände i magen. Det här var illa. Blicken for till Alice. Han kände inte igen henne. "Ni är inte säkra här."