prs yehet & kkaebsong

"Okej, men en runda runt i korridorerna då? I princip alla är ju på sina lektioner." påpekar Joshua och låter kroppen falla ner mot madrassen igen bredvid sjuttonåringen. Själv har han nästan stor lust att springa ut i regnet, det var länge sen han fått regndroppar över sig. Med höjda ögonbryn vänder han blicken mot väggen precis som Zihao, patronus besvärjelsen? Fingrarna glider försiktigt över kattens päls som hoppat upp bredvid dem. Blivit nyfiken över vad de två jättarna håller på med. "Det går väl att fixa. Jag är inte direkt toppen på den, men jag vet att Harry övat på den väldigt mycket."

”Du är defintivt bättre än mig, jag kan inte ens sända ut gnistor från staven”, poängterade Zihao och rullade ner från sängen. ”Och det räcker inte att springa i korridorerna, luften är inte lika frisk inomhus som den är utomhus, plus att de är alldeles för korta”, predikade han och kom upp på fötter. Han borstade av svansen och lade sedan armarna i kors samtidigt som de mörka ögonen fäste sig på Joshua och katten. ”Jag går ut om du följer med.”

Joshua nickar lätt på huvudet, sätter sig trött upp med ett litet gnäll.
"Jag kan försöka lära dig.. på något sätt." försäkrar sextonåringen, som tänker planera ut det här så fort han kan. Jo, Zihao ska få godkänt i varje ämne. Även om han inte riktigt har något att säga om det, så ska slytherineleven absolut få det. "Hoppas du förstår att jag inte tänker springa med dig." påbörjar Joshua och ställer sig trött upp med katten i famnen. Nej, Mimmi vill definitivt inte följa med ut i regnet. "Men jag kan heja på dig."

Zihao log blekt. Nej, han hade inte förväntat sig att Joshua skulle springa. Med tanke på hur smal sextonåringen fortfarande var borde han kanske inte röra sig mer än nödvändigt egentligen, men en promenad kunde väl ändå inte skada? Frisk luft var ju trots allt nyttigt, och ännu mer syrefylld när det regnade. ”Nejdå”, sade Zihao som börjat leta fram passande kläder i kofferten, som stod snett bredvid sängen. ”Det räcker gott och väl att du står och hejar på mig.”

"Okejdå." svarar Joshua tyst. Att gå ut i regnet är något han ser framemot, med tanke på att han knappt varit ute. På sjukhuset hade han inte fått gå någonstans utan sällskap, och än mindre utomhus. De enda gångerna han fick vara ute var när solen sken, då läkarna ansåg att regn inte var bra för honom. Löjligt, anser sextonåringen. "Gud så bra, det var länge sedan."

”Alla kommer tro att vi är galna, som frivilligt går ut i regnet”, påpekade Zihao och knäppte upp skjortan för att sedan slänga den på sängen. Istället drog han en gosig, varm, långärmad tröja över huvudet. Även uniformsbyxorna hade bytts ut mot ett par svarta mjukisbyxor som hängde löst över de långa benen. ”Så, vad tycks?” Frågade han och snurrade runt ett varv framför Joshua. ”Måste bara klippa ett hål för svansen, och sedan är jag good to go. Du råkar inte ha en sax antar jag?”

"Äsch, det gör de nog redan." påpekar Joshua och rycker lätt på axlarna. Blicken vilar på sjuttonåringen när han börjar dra av sig sina kläder. En djup rodnad stiger över kinderna och han bestämmer sig för att vrida bort ansiktet. Visst har han sett det förut, men det är hela två månader sedan. "Det blir perfekt." mumlar gryffindoreleven och gömmer sina röda kinder i Mimmis gråa päls så länge han kan. "Jag? Nej, men madam Pomfrey har nog det."

Ett lömskt leende spred sig över Zihaos läppar när han insåg hur generad sextonåringen verkade. Även om den andre gömde ansiktet i kattens päls kunde han nätt och jämnt se de röda kinderna.
”Hm, varför gömmer du dig bakom katten, Joshua?” Frågade han och ställde sig framför den yngre eleven, med armarna i kors. Madam Pomfrey hade säkerligen en sax, eller hundra, liggandes någonstans men för tillfället var han alldeles för upptagen med stt störa personen som satt på sängen framför honom. ”Vill du hellre att jag inte har några kläder på mig alls istället? För jag kan ordna det om du vill.”

Ibland hatar Joshua verkligen sin hjärna som jämnt och ständigt ska öka blodcirkulationen. Och leendet som sprids över den andre elevens ansikte gör ingenting bättre, inte alls.
"För att hon är gosig." muttrar sextonåringen som en undanflykt, en riktigt dålig en kommer han på senare. Orden som kommer ut från Zihaos läppar får rodnaden an stiga ännu något till. Klart han inte har någonting emot slytherineleven utan kläder, men herregud. Det kan han inte erkänna Zihao. Med en blängande blick stirrar han på sjuttonåringen. "Äsch, gå och fixa dina byxor bara."

Det där var bland en av de sämsta ursäkterna han någonsin hört i hela sitt liv. Zihao kunde även klart och tydlig avläsa den irriterade tonen i sextonåringens röst, vilken oturligt nog bara provocerade honom ännu mer.
”Varför erkänner du inte bara? Att du föredrar mitt alternativ över ditt egna? Det står liksom skrivet över hela ditt ansikte”, sade han och flinade, satte sig på huk nedanför sängen med ögonen riktade upp mot Joshua, drog fingrarna försiktigt genom kattens mjuka päls.