Johanna and Thalia back in the Hunger Games

Johanna nickar. Vilken tom lägenhet som helst gick bra. Hon hittade in i ett alldeles folktomt vardagsrum och så kastade hon sig i den vita soffan. Hon brydde sig inte om hur smutsig soffan skulle bli. Det fanns säkert någon sorts makapär som städar upp smuts helt magiskt.

"Vi kanske kan få något på TVn." säger Thalia och slår sig ner i fotöljen och blickar på kontrollen på bordet. Hon visste inte hur man gjorde, de hade knappt elekricitet i 11an och när de hade det gick TVn automatiskt igång för de skulle vara tvungen att se, men det var ingen sådan här morden sak.

Johanna såg Thalias frågande blickar på fjärrkontrollen. Så hon tog den istället och slog på tvn. Genast visade tvn en bild på dem när de hjälpt Finnick upp till det där taket de lämnat honom på.
"Dessa tre är efterlysta. Om ni hittar dem, så ska ni helst föra dem till närmaste fredsväktare. Om de inte går med frivilligt så har ni rätt att döda dem", sade en reporter. Johanna bara skakade på huvudet. Så naiva de var, huvudstadsbor. Om de trodde att de bara skulle gå ut fullt synliga igen, så hade de fel.

Thalia stirrar på skärmen, "Ärligt är de helt dumma eller?" säger hon. "För det fösta att vi skulle visa oss öppet är befängt. Sen att de tror att vi skulle frivilligt följa med." Thalia lutar sig tillbaka och skakar på huvudet..

Johanna skrattar.
"Ja, men du vet ju hur dumma Huvudstaden är", sade hon och log. Egentligen var det inte så värst komiskt, men hon kunde inte hjälpa det. "Vem ska sova först? Du eller jag?", sade hon sedan, med en allvarlig ton igen. De kunde inte sova samtidigt, det var inte rimligt. För hon ville inte vakna när någon främling tar tag i henne och antagligen försöker mörda henne.

Thalia flinade lite och såg sen på henne då hon pratade om att sova. "Sov du om du kan, jag kommer inte kunna det. På sin höjd vila men inget mer." säger hon med lätt röst för att inte Johanna skulle undra hon ville inte tänka på det som hänt bara.

Johanna bara nickar. Sedan vänder hon sig in emot soffan, så att ryggen är emot tvn och blundar. Det kändes som om hon inte var trött alls, men efter kanske två minuter så faller tröttheten över henne och hon somnar. Men i drömmen så hittar Wren henne. Men han var inte den lille pojke hon kom ihåg honom som. Visserligen var han liten, men han var alldeles blodig, som om han precis dött i ett blodbad i arenan. Och han sa inget. Han öppnade inte ens munnen, men skriket hon hört nere i kloakerna ekade ändå. Han skrek hennes namn.

Thalia bara stirrar in i väggen men rycker till då hon hör det isande skriket från Johanna. Hon tar sig snabbt fram till sin vän och strycker henne lugnande över håret, "Såja gumman, det är inte på riktigt." säger hon lugnande och undrar vad nu hon drömmer om. Men hon ville att Johanna skulle tystna så att ingen hörade dem.

När Johanna vaknar finns Thalia där vid henne.
"Skrek jag?", frågade hon nervöst. Fast det var en onödig fråga, för hon visste svaret. Det hade hon. Det fanns ju ingen annan anledning varför Thalia skulle vara bredvid henne annars. Förhoppningsvis hade ingen hört henne.

Thalia nickar, "Ja, men sov om du. Ingen hörde." säger hon lugnande och frågar inte vad hon drömde om, Johanna ville säkert inte prata om det och just här och nu var det inte bra med djupa samtal. De fick de ta sedan om de ens överlevde.