Life - Lupple & Medi PRS

"Det får jag verkligen hoppas." Hon log och tog mat själv.

Hon vaknade till och såg som sagt ut mycket piggare ut och hon log mot honom.
"Hej där."

Han log. "Hej älskade." Log han. "Lust att komma ned och äta?" Log han.

Hon nickade och lade armarna om hans hals och såg in i hans ögon.
"Ja om jag får det vill säga." Sa hon mjukt.

Han log. "Klart du får. Om du orkar." Log han mjukt.

"Jag har sovit större delen av dagen. Jag är inte döende." Sa hon och log.
"Jag mår bättre."

Han smekte hennes kinder sakta. "Ska jag bära dig?" Undrade han mjukt.

"Jag trodde jag gjorde det klart för dig?" Sa hon och log mjukt.
"Får jag ens gå i trapporna?"

Gabriel tog upp henne ordentligt i famnen. "Jag föredrar att bära dig." Erkände han och bar långsamt ned henne och satte henne vid matbordet.

Hon kunde inte låta bli att skratta och hon lutade sig mot honom. Det ställdes en tallrik framför henne och Molly log ömt.
"Ät så mycket du orkar. Du behöver inte äta upp allt." Sa hon mjukt.

Gabriel log och tog en tallrik till sig själv också. Började att äta. Det smakade verkligen hemma. Så himla gott.