The cold in our bodies [PRS]

Hon hoppade till och såg på henne och skakade på huvudet.
"För att de tror jag dog. Jag var så sjuk så att de tror jag dog." Hon log sorgset och vände sig och började gå upp för en liten kulle som ledde till kyrkan.
"Det är okej Olivia. Lite sorgset men jag mår bra."
Alice såg mot Olivia och en tår föll ner för hennes kind.
"Är hon okej?" Viskade hon.

"Varför har du inte sagt något tidigare?" Olivia anade varför. Det var minnen hon kanske inte ville påminna sig om längre.
"Det låter förfärligt. Jag hade iallafall lyckan att få ha med hela min familj till slottet. Ja.. tills de inte längre behövdes." Hon sänkte blicken för ett ögonblick.
"Jag tror inte det. Vem skulle vara okej med att skiljas från sina käraste?" Hon suckade och följde med. "Vi låter henne vara. Vi finns här för henne om hon behöver oss.", sa Olivia till Alice och kramade tröstande om hennes hand medan de fortsatte gå mot kyrkogården.

Lottie torkade något från ansiktet och såg sedan över axeln.
"För att jag kunde.." Sa hon och gick sedan in på kyrkogården.
Alice såg sig sedan på Olivia.
"Ska vi låta henne vara ifred? Hon verkar behöva en paus."

Olivia svarade henne inte. Utan gick tyst efter. Det var otroligt sorgligt. Hon kunde knappt ana vad Lottie måste ha gott igenom för att komma bli den hon är idag. Hon var så stark. Det hade Olivia alltid tyckt.
"Vi följer med henne, det ville hon. Men vi kanske inte säger något? Hon får styra menar jag."

Hon nickade och gick vid Olivias sida. Några steg bakom Lottie.
Med säkra steg gick hon över kyrkogården och ställde sig vid en familjegrav och sjönk ner vid den. Tårar började svälla upp vid hennes ögon och hon sträckte ut en hand.
"Mamma, pappa... Förlåt mig." Viskade hon och snyftade till innan hon började att gråta.

Olivia sträckte sig efter Lottie och lämnade Alices sida för att lägga en arm runt henne. Hon ville trösta henne. Samtidigt såg hon på graven. Hon läste namnen. "De är med dig. De kommer alltid att vara med dig.", sa hon, som om hon var säker på sin sak. Olivia hade alltid trott att hennes föräldrar fanns hos henne även fast hon inte såg dem. De levde kvar i hennes hjärta.
"Finns det något du vill berätta för dem? Att prata med dem kanske skulle hjälpa dig?"

Lottie hade fallit ner på knä. Smekte stenen som prydde graven och hon såg sedan på Olivia.
"Jag pratar med dem varje dag. När jag har en tid för mig själv."
Alice såg nu sorgsen ut och tog Olivias hand.
"Det härkänns fel, varför är det så... sorligt?"

"Men Felicia, varför är du här? Det är inte lämpligt att.. och vilka är det här?" Han syftade på Alice och Olivia, men så stannade han upp.
En bit ifrån graven hade en längre man klivit fram. Han var spinkig och såg sliten ut, som om han inte sovit på länge. Håret var okammat, men skägget hade blivit rakat, det var skuggan man såg kvar av det. Han var iförd i en enkel skjorta med byxor med ett skärp som höll dem uppe.
Han verkade inte prioritera sig själv, grundat på hur han såg ut, men blicken var klar. Den var vänlig. Det syntes att han hade gått igenom något tufft.
"Nej, vänta nu.. L-..Lottie?"

Hon ryckte till och torkade bort tårarna. Vände sig om och slog handen för munnen. Nu låg de i knipa.
Hon kom på fötter och tog ett steg tillbaka.
"Jag vet inte vem du pratar om..." Hennes röst var låg, fortfarande med gråt i halsen. Ville inte ge mannen framför henne chansen att ha rätt.

Olivia samlade mod till sig och ställde sig framför Lottie, som för att skydda henne. "Jag vet inte vad du vill- men lämna oss ifred!", fräste hon.
"Nej, Lottie, jag känner att det är du.. det är din doft. Som från en dröm, men.. det är du, det måste vara du.", sa han förtvivlat. "Har du uppstått från de döda?", viskade han nästan. Han ville inte utmana ödet. Om det här var verklighet, ville han inte att det här skulle vara adjö.
Han höjde händerna och placerade dem mot sitt bröst. "Det är jag.. Oskar."