prs yehet & kkaebsong

Det sårar Joshua att den äldre faktiskt tänker så om sig själv.
"Det tror jag inte på Zihao.." viskar han och lutar sin panna mot den andres. Det bittra leendet som speglas på Zihaos läppar gör inte direkt saken bättre. Gryffindoreleven har ingen aning om hur han ska försäkra sjuttonåringen att han är omtyckt och älskad.

Trots att Joshuas ord värmde, fick sjuttonåringen att känna sig aningen bättre till mods, kunde han ändå inte riktigt få in orden i skallen. Han hade aldrig känt sig vidare speciell eller viktig för någon annan, hur sorgligt det än lät.
”Men det är sant”, envisades Zihao och slöt ögonlocken, tillät sig själv att förloras i den andres närhet. Nu däremot, trots att han aldrig känt det innan, verkade det åtminstone som om någon annan trivdes i hans närvaro, fick honom att känns sig omtyckt och framförallt behövd. ”Nu har jag dig dock. Det finns ingen tvekan om att du verkligen är beroende av mig.”

"Nej, det är det inte." försäkrar Joshua, som märkt hur Zihao är otroligt osäker i tanken på hur många som bryr sig om honom. Som finner honom speciell. Visst kan sextonåringen relatera till de tankegångarna, men han har en mor som älskar honom. Vilket han fått klargjort att den sjuttonåriga slytherineleven inte verkar ha. Om man ska ta hans ord till hjärtat, vilket Joshua gör. "Jag kan försäkra dig att du är oerhört speciell i mina ögon. Och dina vänner kan nog ställa sig bakom det också." ett litet leende dyker upp över läpparna av den andres ord, och nickar. "Ja, jag är fullkomligt beroende av dig."

”Då drar du dig inte undan om jag säger att jag bra gärna skulle äta upp dig?” Frågade Zihao, vars humör redan börjat hämta sig efter den lilla svackan. Joshua var verkligen hans ankare, den som höll honom kvar nere på jordens yta och gjorde allting bättre. ”För du doftar så jävla gott av någon anledning. Det känns som att jag ska explodera”, förklarade han med ett litet, lurpassande leende dansandes över läpparna. Han förde händerna upp mot sextonåringens kinder och strök fundersamt över dem med tummarna.

Fundersamt ser Joshua upp på den äldre med rynkande ögonbryn, känner hur klumpen i magen försvinner en aning när sjuttonåringens röst inte är lika nedstämd.
"Faktiskt inte, har hört det komma ur din mun ett par gånger redan. Det har ingen effekt längre." retas han med ett leende över läpparna. Än en gång känner han Zihaos händer mot sina kinder, som nästan verkar ha blivit en kink vid det här laget. Joshua klagar dock inte. "Som sagt, jag har mina trick."

Med ett missnöjt ansiktsuttryck, började Zihao löst slå till Joshuas kinder.
”Tänk om jag gör det då? Vad gör du då?” Frågade han med ett höjt ögonbryn och tillät händerna falla ner mot sextonåringens axlar. ”Jag menar, vem vet? Någon gång kanske jag tar en stor tugga av dig”, fortsatte han med ett flin på läpparna och lutade sig bakåt för att kunna ta sig en ordentlig titt på gryffindoreleven. ”Åh, förresten. Är du bra på försvar mot svartkonster? Moody har lovat att ge mig godkänt om jag kan demonstrera några specikifka besvärjelser.”

"Hmh, om du äter upp mig så har du ingen Joshua kvar i ditt liv." argumenterar Joshua, som anser att samtalsämnet är nästintill bisarrt. Även om det är på skämt. Huvudet faller lite på sniskan där han sitter med benen i kors. "Jodå, hyfsat bra är jag väl. Vill du ha en privatlärare?"

”Men jag skulle aldrig kunna äta upp dig i en tugga”, påpekade sjuttonåringen som knappt kunde hålla sig stilla. Han hade på tok för mycket energi för sitt eget bästa. Fingrarna skrapade i lakanet och ögonen verkade aldrig kunna bestämma sig för vad det var han egentligen ville titta på. ”Ja”, fortsatte han och kastade sig över på mage istället, med benen sparkandes i luften. ”Jag är urusel på besvärjelser och sånt, i alla fall sådana som Moody vill att jag ska lära mig.” Försvar mot svartkonster hade aldrig varit ett ämne han utmärkt sig vidare värst i - anledningen till att Zihao var på gränsen till desperat efter någon som kunde hjälpa honom.

Joshua grimaserar, nej det är klart att han inte skulle kunna göra. Vilket bara skulle leda till ännu mer lidande om Zihao tar en tugga i taget. Blicken vilar på den rastlösa eleven med aningen höjda ögonbryn och huvudet på sniskan.
"Gå och spring en runda runt skolan eller någonting." påpekar Joshua och sträcker ut sina ben från skräddarposition. "Vad för besvärjelser är det då?"

Springa en runda runt slottet i ösande regn? Nej tack. Zihao ruskade på huvudet och rullade över på rygg.
”Nej, då kommer jag bara bli blöt”, sade han och fäste ögonen i det vita, tråkiga taket. Däremot kunde han inte neka att tanken var frestande, kroppen skrek efter någon form av löpning. Det hade alltid varit den sortens träning han tyckt bäst om, onekligen. ”Han var inte så specifik, men jag kommer ihåg att han lovade att godkänna mig om jag besmästrar patronus besvärjelsen.”