Kontraktet (privat medi & Penelope Lovegood )

Hon nickar och känner på halsbandet med fingret och ser sedan på Abigale med ett stort leende.
"Men vi kanske ska gå ner så vi kan stå i hallen?" Hon såg oroad ut och vandrade runt i rummet, nervös och stannade upp bara för att dricka.
"Jag är nervös nu, väldigt" Hon slog armarna om sig själv och när inte det hjälpte slog hon armarna om Abigale.
"Snälla håll om mig bara för en minut snälla Abigale."

(Abigale)
Abigale står först chockad med armarna hängandes, men hon omfamnar snabbt den nervösa flickan och kramar om henne.
"Du får tänka på vilken tur du har..." säger Abigale med lugnande röst.
"Det är inte många flickor med din bakgrund som möter en sådan man som herr Blackwood. Han är en fantastisk man och ni vet att han kommer göra allt som står i hans makt för att göra dig lycklig på alla sätt fröken Scarlett." fortsätter Abigale innan hon lutar sig bakåt och tar ett mjukt tag om flickans överarmar.
"Det vet ni väl fröken Scarlett?" frågar Abigale och ser flickan i ögonen.

Scarlett snyftade till och nickade svagt.
"Klart att jag vet det, Jag är bara rädd för honom." Hon bet sig i läppen.
"Den första vampyren och de andra." Sakta drog hon ett djupt andetag innan hon log.
"Ska vi gå då?" Nervositeten hade lämnat henne och hon började gå mot dörren.

(Abigale)

Abigale nickar mot Scarlett och med Bella bakom dem och Abigale vid Scarletts sida så går de alla tre ner mot stora balsalen där dörrarna är stängda.

(Nicolai)

Han kan höra Scarletts fotsteg i trappan, även Bella och Abigale hörs men inte alls lika tydligt. Han väntar tills han kan höra att de är utanför de stängda dörrarna. Då nickar han mot Brutus som börjar spela på det vackra pianot, en enkel men samtidigt kraftfull melodi av mörka toner. Alla sätter sig ner på de radade stolarna. Dörrarna öppnas och Nicolai kan inte annat än le när han ser Scarlett på andra sidan. Täckt av en slöja och klädd i en utsökt klänning. Det känns för en sekund som om hans stillastående hjärta faktiskt slår ett slag.

Hon gick med lätta steg till dörren och tog ett djupt andetag innan dörrarna öppnades och hon gick långsamt fram till Nicolai.
När Scarlett var framme så såg hon upp på honom och log mot honom och ville bara se på honom. Men hennes blick vändes mot Dracula och hon släppte lite på leendet men det var ändå ett vackert leende.

Vill gärna att du skriver om allt detta...
Vilka tankar får hon när dörrarna öppnas? När hon ser alla odödliga står upp och ser på henne? Hur känns kylan i rummet? Hur känner hon, vad tänker hon när hon vandrar upp till altaret? Hon lämnar ju trots allt sin mänsklighet bakom sig. Hur ser hon rummet? Ta verkligen tid till att skriva detta inlägget...

Scarlett stod utanför dörrarna och tog djupa andetag medan hon mentalt gjorde sig beredd. Att hon skulle få över trehundra blickar på sig skrämde henne och inte minst förlora det hon ägde, sitt liv. När dörrarna öppnades slogs hon av kylan från de odöda och hon tog ett steg in och tog in bilden av rummet. Vackert dekorerat och perfekt enligt Nicolais bild. Hjärtat slog allt fortare innan Scarlett började att gå fram mot altaret och hennes steg darrade av blandade känslor. Rädsla att göra fel, hopp om en lycklig framtid med Nicolai även sorg för att aldrig se solen igen.
När hon kommit fram såg hon in i Nicolais ögon och huttrade till av kylan men försökte hålla minen för att inte haka tänder. Men inget kunde få hennes hjärta att sluta slå allt fortare.
Scarletts blick sneglades mot de odöda och hennes mun bildas ett lätt leende. Det här var hennes dag, nej deras.

Nicolai ser hur Scarlett tar sin plats bredvid honom uppe vid altaret där över 20 svarta stearinljus dansar runt ett stort blodrött ljus med blå flamma. Ljuset dansar över slöjan som täcker hennes ansikte och han kan inte annat än le ner mot sin brud. Han kan höra de frenetiska slagen från hennes hjärta och hur hennes andetag är ytliga och han kan se vibrationerna i hennes kropp från kylan som vilar över rummet trots två eldstäder och de otaliga ljusen i hela rummet.

Alla sätter sig ner på sina stolar i ett enda svep och medicinmannen tar ett steg fram, hållandes ett svart sidenband med röda detaljer sydda och orden "Continet vitam. Inculo mortis. Vinculum aeternitatis. Impermutabiliter vinculo hoc." (översättning: "The bond of life. The bond of death. The bond of Eternity. Unaltering from this tie." skrivna med röd tråd i en vacker handstil. Medicinmannen håller fram bandet med orden,
"Med detta band binder vi samman två till en för all evighet. Ett heligt löfte kommer avläggas och ett liv offras för evigheten." Hans röst är skrovlig, raspig och mörk. Den ekar över salen. Nicolai tar Scarletts hand och placerar den ovanpå sin innan han vänder sin blick mot medicinmannen åter igen. Medicinmannen placerar bandet över deras händer och lindar det ett varv innan han slår en simpel men elegant knut som landar ovanpå deras händer.

En sista stund av mänsklig värme från min Scarlett... Tänker Nicolai och rätar sin rygg medan han viker sin arm bakom sin rygg och knyter sin näve lite lätt. Medicinmannen tar ett steg tillbaka och tar det röda ljuset i sin hand.
"Denna dag är en helig dag, från idag och för all framtid. Vi förenar Nicolai Mortus Sancter Emargus Blackwood, den odödliga, med Scarlett, före detta kallad Keiya, den dödliga. Vi förenar dem i ett evigt havande, ett evigt band, en evigt brinnande flamma." Ett leende sprider sig över Nicolais läppar, nu...

Medicinmannen vänder sin blick till Nicolai, mannens gråa hår och rynkiga ansikte ger ett stramt intryck men ett ärligt sådant.
"Herr Blackwood, är du villig att ge din evighet till Scarlett i ett för evigt bindande band. Tills rikets dagar är räknade och så även era?" Nicolai ser på mannen med fast blick och ett litet leende, nästan osynligt för världen att se.
"Jag tager Scarlett som min evighet tills dess att rikets dagar är räknade och så även mina." svarar Nicolai och man kan se hur det röda ljusets flamma förstoras lite och skiftar färg till lila.

Medicinmannen vänder sin blick mot Scarlett,
"Scarlett, offrar du ditt mänskliga liv för att träda in i Evigheten med Herr Blackwood och då även ger löftet att vara honom evigt trogen, hängiven och respektfull tills dess att rikets dagar är räknade och så även era?" Nicolai kan känna spänningen i luften, hur den ändrar sig i väntan på Scarletts svar på frågan. Scarlett... Det är nu eller aldrig... Tänker han och han kan känna hur han ofrivilligt känner en sorts förtvivlan inom sig att nu när det verkligen sker kanske Scarlett ångrar sig och lämnar honom. Det är nu eller aldrig, om Scarlett säger nej så har hon inte en andra chans, bara en gång får man träda fram till medicinmannen och binda det svarta sidenbandet med samma person. Nu eller aldrig min älskade....

Scarlett log när hon kände hans hand och såg på medicinmannen band ihop deras händer och lyssnade på vad han sa. Rösten var lugnande men väldigt respektingivande och hon ändrade blicken och såg på Nicolai. Hans svar gjorde henne alldeles varm inombords och hon vände blicken återigen framåt.
När frågan kom till henne så ändrade hon ställning, bara en millimeter och sträckte på sig. Försiktigt drog hon in luft medan hon räknade tyst till tio i huvudet.
"Jag offrar mitt liv och tager Herr Blackwood som min man in i evigheten." Hon kunde inte låta bli att huttra till. Hjärtat slog allt hårdare och Scarlett kände sig knäsvag när hon hade yttrat sig och svajade till.
Hon började tänka på sitt liv och hon slöt ögonen och böjde lätt på huvudet, men inte mycket och drog djupa andetag.
Hon kunde se sin mamma och pappa men även byn hon bodde i för länge sedan. Allt skulle så småningom dö ut. Scarlett kände sig äntligen stolt och höjde huvudet tillbaka, illamåendet från rädslan hade lättat och hjärtslagen gick sakta ner.

När Scarlett säger ja till medicinmannens fråga är det som om en vikt lättar från Nicolais axlar, han känner sig på ett sätt befriad. Medicinmannen tar två steg från mot dem, han vinklar ljuset så att stearin droppar på siden bandet.
"Med dessa droppar från evighetens ljus förseglar jag era öden och förenar er i evigheten." dropparna stelnar på tyget, ovanpå knuten.
"Så som detta stearin," säger medicinmannen och drar i ändarna av bandet, "aldrig kommer att återförenas med detta ljus," bitar av stearin faller mot marken, "så kommer ert band aldrig att brytas. Eller försakas. Det kommer vara för evigt." knuten går upp och bandet faller av deras händer och landar i medicinmannens hand.

Nicolai kramar Scarletts hand samtidigt som han vänder sig om för att se på henne.
"Avtäck bruden. Försegla era löften." säger medicinmannen. Nicolai lyfter den svarta slöjan från Scarletts ansikte. Och trots att han inte behöver luft så är det som om någon slagit andan ur honom. Så vacker... Min ljuvliga brud... Odödlighet kommer att klä dig så ljuvligt... Tänker han och ler mot Scarlett, ett varmt leende, bara för henne.

Han lutar sig fram och med sin hand under hennes lena haka fäster han sina läppar ovanpå hennes i en djup kyss. Han kan känna en lätthet i sin kropp, en upprymdhet till och med över att få dela resten utav evigheten tillsammans med kvinnan han nu kysser. Hans läppar lämnar hennes och han rätar på sig. Fortfarande hennes hand fast i sin hand.