PRS(Dragon Fantasy)

Då orcherna hade uppmärksamhet på annat håll så började Ian ta sig fram. Då han var så liten var han smidig och kunde lätt gömma sig.
Sauroman började sjunga en låg ramsa på ett obegripligt språk. Nalel förstod ingenting men hon visste att det inte var något bra. Och plötsligt kände hon det. Det blixtrade till av smärta och hon öppnade ögonen. Mannen skar henne, i ansiktet, på halsen, så mycket blod...

Meira hade inte samma tur men hon var snabb och snart var de framme och inne i slottet. De sökte men det hemska mässandet hördes i hela slottet och snart hittade de fram. Meira flämtade, nu var snabbhet av nöden och hon la snabbt en pil på bågen och sände av den mot Sauron.

Sauroman såg upp och med en kort rörelse med staven flög pilen åt sidan och träffade väggen. Han slutade inte med mässandet utan höjde kniven.
Ian sprang fram. "Nalel!". Sauroman gjorde ännu en sväng med staven och Ian flög åt sidan lika lätt som pilen och slog i väggen.
Han högg sedan ner kniven, men inte i Nalels hjärta, utan rätt i hennes mage. Han slutade mässa men istället hördes ett blodisande skrik från Nalel som knappt förstod något.

Meiras ögon mörknade, men hon tappade inte fattningen. Hennes vanliga sandfärgade ögon blev klarblåa. Långsamt först trevande och sedan klarare hörs hennes stämma mässa och ett blått ljus stiger ur hennes hand. Fadern hon aldrig sett var Alatar en av de två blåa trollkarlarna. Hon kom till fosterfamilj men hade på senare tid tränats av Gandalf.

Nalel andades ansträngt och i snabba stötar medan hennes hand förtvivlat greppade tag om knivskaftet och en mörkröd fläck spred sig i hennes tröja.
Sauroman vände mer uppmärksamhet mot Meira, han greppade tag om sin stav igen och mässade igen. Först som skydd mot Meira och sedan för Nalel för att slutföra det. "Mörker, ni har fått ert offer" var det enda Nalel hörde då det mörknade för hennes ögon igen.

Ett blått ljusklot far ur hennes hand och Sauron far hårt i väggen. Hon springer fram till Nalel och knäar vid henne, "Nalel vakna fall inte in i mörkret." rabblar hon och lägger sin hand mot hennes hjärta och låter sin kraft strömma genom Nalel. Men Meira är inte stark nog, utan träning och ovan, men hon hade lyckats bryta förbannelsen hoppades hon.

Nalel stönade svagt och försökte greppa om kniven igen. Hon öppnade svagt ögonen och andades knappt. "Meira?" mumlade hon och försökte sätta sig upp men föll genast itllbaka.

"Tyst, ligg still." sa hon och drog upp Nalel i famnen medans hon tryckte sin jacka mot hennes sår. Hon vacklade till av tyngden och visste att hon var illa däran men Nalel var värre, "Vi måste ge oss av." sa hon snabbt till Ian..

Nalel blundade igen och sjönk tillbaka i Meiras famn. Allt gjorde så ont...Och hon kände sig svag och konstig. "Vad? Vad gjorde mannen med mig?" undrade hon svagt.
Ian hade tagit sig upp och samlat sig från smällen och såg oroligt på sin syster. "Ja, vi får sno en vagn eller något, hon kan inte rida själv".

"Fixar du det? Du är kvick och liten." sa Meira till honom, hon kunde inte erkänna att hon själv knappt orkade ta ett steg till och hon såg honom försvinna.
"Var tyst, vila, allt kommer ordna sig." sa Meira lugnande.