De utvalda

Ethan fortsatte vagga och trösta henne även fast hon sov. "Jag är här, alltid" viskade han och höll sig själv vaken även om det inte skulle vara fel med en tupplur. Dörren knarrade till och in kom husmodern och Sonja.
"Vi är mycket tacksamma" viskade kvinnan tyst då hon såg Eletha. Ethan nickade bara och log mot de då han inte vill väcka henne.

Eleta var så utmattad att hon inte ens hörde dem och hon hade fullt upp med sina drömmar. Senare när dem åter var ensamma började hon sakta röra på sig och vaknade till sist fortfarande i Ethans famn.

Ethan log mot henne då hon vaknade. "Ser att du är vaken igen". Han strök undan lite hår från hennes ansikte och hade henne fortfarande i famnen, kramandes och vaggande.

"Mmm, har du hållt mig hela tiden?" ler Eletha lite och rör sig lite då hon blivit stel och kramar om honom sedan, "Tack, tack för allt Ethan." säger hon med känsla och tacksamhet.

Ethan nickade leende, han hade också blivit stel med det störde inte honom. "Det var det minsta jag kunde göra, jag älskar dig så". Han kysste hennes hjässa igen innan han släppte på sitt grepp och reste sig.

Eletha log och reste sig upp hon med, hon verkade utvilad och på mycket bättre humör än förr. "Jag borde söka upp Sonja och hennes mor,......så att de klarar sig." sa hon fundersamt och såg på Ethan.

"Gör det du" sa Ethan. "De var här och tackade för det du gjorde medan du sov" tillade han sedan. Han öppnade upp dörren och började gå nerför trappan.

"Var de?" sa Eletha förvånat och log sedan, hon var glad att de tog det så. Hon följde efter honom och de kom sedan ner. Eletha sökte efter dem med blicken och såg sedan husmodern komma emot dem följt av Sonja, Eletha log svagt och hoppades att hon gjort det rätta för dem.

Husmodern kom fram och nigde, likadant gjorde Sonja. "Ni behöver inte niga för oss" sa Ethan och log. Kvinnorna reste sig. "Vi är så tacksamma...Han blev en del av den här puben och familjen med hot och nu är vi fria, tack" sa kvinnan.

Eletha rynkade på pannan då de neg men sa inget då Ethan gjorde det. "Jag vet hur han är och vill inte att någon ska behöva uppleva det." sa hon och såg oroligt på dem, "Men klarar ni er? Behöver ni pengar eller något?" sa Eletha och viftade bara undan tacket, det var ju självklart att hon att de skulle hjälpa dem.