Johanna and Thalia back in the Hunger Games

Johanna ryckte till när Thalia nämnde hans röst. Hon hade inte trott att hon faktiskt hört den, att hon bara fokuserat på de som varit riktade till henne. Men sedan nickade Johanna.
"Ja, det var min lillebror", sade hon till sist. "Men han har ju varit död i för många år för att jag ska gå på något sådant där."

Thalia nickar, "Förlåt jag ska inte nämna honom." säger Thalia skamset när hon ser Johannas reaktion, "Jag hörde bara en tredje och det var en pojkröst gissade att det var han." säger hon och ställer sig upp. Men hon var blek, och det var egentligen dumt att fortsätta, men hon visste med sig själv att varken hon eller Johanna skulle kunna sova och att hon ville här ifrån, från rösterna som hon fortfarande hörde eka i huvudet. Det var precis det här Snow ville, antingen få henne söndertuggad av mutanter eller som nu nästan bli galen av rösterna som desperat skrek efter henne.

"Det gör inget. Jag trodde inte du hade hört rösten bara", sade Johanna snabbt, för att Thalia inte skulle tro att det var ett förbjudet ämne och att det var fel av henne att ta upp det.
Skulle de fortsätta? Det var en fråga som gnagde i henne. De hade max några timmar på sig innan Huvudstaden skulle förstå att de inte blivit söndertuggade av mutanterna. Och då skulle jakten på dem fortsätta.

Thalia nickade, "Vad hette han?" frågade hon, Johanna hade aldrig talat om honom och hon trodde det mer eller mindre var ett förbjudet ämne. "Kan vi inte fortsätta." säger Thalia som ser att Johanna tvekar, Thalia orkade inte med att stanna, att tänka, att minnas och att mer eller mindre dö innombords i vetskapen att varken Clem eller Thresh var i livet, de röster som nu dunkade i hennes huvud.

"Wren", sade Johanna. Det var längesedan hon ens yttrat det namnet. Hon hade alltid formulerat honom som 'hennes lillebror' tidigare. Visserligen hade Finnick varit den enda som visste hans namn. Men nu visste Thalia också, vilket inte alls var hemskt.
"Om du orkar hålla uppe en hög takt så kan vi det. Annars är det ingen mening med det", sade Johanna som ett svar. För de kunde ju inte gå i snigelfart. Det bara gick inte.

"Fint namn." ler Thalia och visste att det hon kanske gjorde var grymt men genom att prata om Johannas bror så fokuserade hon mindre på Thresh och Clem och Johanna hade faktiskt haft år att bearbeta sin sorg och Thalia hade inte ens sörjt. Hon ville glömma, glömma och få allt gjort, komma vidare till deras mål.
"Visst, självklart hög takt." säger hon instämmande, vad som helst var bättre än att stanna och tänka.

Johanna nickade. Hon gillade inte att Thalia ville snacka om honom. Hon kunde valt vem som helst som dött, men inte han. Hon hade haft tid att bearbeta sorgen efter honom, men sanningen var att hon bara skjutit bort sorgen ifrån henne. Lärt sig leva med den långt inom henne. Men om Thalia gjorde det för att inte tänka på Thresh och Clem så fick Johanna en känsla av att vända sig om och skjuta. Men det gjorde hon inte, utan hon fortsatte i samma tempo som innan. Ut ur byggnaden de kommit upp i och ut på gatorna igen.

Thalia ser sig om och märker att de nu är mycket nämare, men det kanske ännu är en timmes väg dit, men det hade börjat mörkna och Thalia gissade på att vakthållningen skulle vara än mer skärpt nu. Både hon och Johanna borde iallafall försöka att vila, de hade båda skador och det var ren dårskap att ta sig in nu. "Ska vi gömma oss och ta oss in i gryningen?" frågade Thalia henne.

Johanna nickade. "Vi kan leta upp en övergiven lägenhet eller något. För det finns det gott om just nu", sade hon och såg över byggnaderna. Eller hon hoppas på att det finns det i alla fall, för hon hade inte lust att hittas på någon bakgata direkt.

"Ja." sa Thalia och gick in i närmsta lägenhet, upp några trappor och hittade en med en dörr som stod öppen och såg övergiven ut. "Den här kanske?" sa Thalia och gick in i hallen ed vapnet berädd, men ingen tycktes vara hemma.