The cold in our bodies [PRS]

Hon gick efter Olivia och stannade upp och såg mot Rion.
"Vi ska med Lottie. Vi vill helst vara ensamna." Hon såg mot Lottie som bet sig i läppen-
"Prins Rion har all rätt att följa med om han så önskar. Annars blir det problem." Hon såg mot Olivia och gick sen ut.

Rion såg stött ut. Han visste inte vad han skulle svara. "Jaha.", sa han först och såg efter Alice och de andra när de lämnade värdshuset. "Men.. Vi ska också gå! Så vi kommer efter er.", sa Rion och stapplade efter dem med Leo i släptåg efter sig.

Lottie log mjukt mot honom och nickade.
"Och jag sa att det var okej att ni kommer med. Det var ju hemskt det som hände igår." Hon såg sig om och drog in den varma luften.
"Vi ska hit." Hon började att gå och Alice kom efter. Det såg ut som en magisk liten by enligt Alice och hon såg över axeln.
"Varför retar du mig hela tiden?"

Leo sökte Rions blick, men han verkade för upptagen med att ta in vad som just hade hänt. Leo följde i tystnad efter Rion som följde efter Alice och de andra.
"Oj, det är ljust ute.", upptäckte Rion när han klev ut i det vackra vädret.
Olivia gick efter. Hon ville svara Alice att det kunde ha med kärlek att göra, kärlek började alltid med bråk. Men, det visste hon såklart inte. Däremot var ryktet om Rion att han var en kvinnotjusare. Och hon, säkert fler, hade ju sett, att han hade ögonen för Alice.
"Retas? Hmpf. Var fick du det ifrån? Nu blir jag stött, Alice. Vi alla vill bara ditt bästa ju."

"Du verkar alltid reta mig för mitt blod. Du skrattar åt mig. Jag uppskattar det inte." Hon hade vänt sig om och lade huvudet på sned.
"Om du inte ska med oss så kan du väl gå?"
Något i hennes blick kallnade och hon lade armarna i kors.

Rion stannade upp, så tvärt att Leo stötte i honom. Leo backade undan med en smått skamsen blick.
Rion verkade inte bry sig utan hade endast blicken för Alice. "Eh.. Ja.. Vi skulle ändå.. Kom, Leo." Rion surnade och rynkade pannan ogillande samtidigt som han vände på klacken i en annan riktning. Leo sa fortfarande inte något, utan följde bara med Rion därifrån och lämnade Alice och de andra.
"Bra, Alice. De gör mig lite illa till mods faktiskt. Om jag ska vara ärlig.", sa Olivia.

"De har inget med vår uppgift att göra." Alice såg på henne och nickade.
"De är de få män jag har pratat med. Jag är ju från en by utan männ." Hon började att gå och såg mot Lottie som log stort.

En ung man kom ut från ett hus och stannade upp.
"Felicia? Vad gör du här?" Men sedan skakade han på huvudet.
"Du måste godta min ursäkt. Du ser ut som min fru, Felicia.." Han log och Lottie log.
"Det är ingen fara. Jag har hört det förut." Sa hon med en kvittrande rööst.

Olivia nickade åt Alices ord och följde med henne därifrån bara för att stanna en kort stund senare igen. När de hörde mannens röst. Han verkade tilltala Lottie som Felicia.
"Är det någon du känner igen sedan tidigare?", frågade Olivia nyfiket. "Varför trodde han att du var någon annan?"

Hon såg efter mannen och log sedan.
"Det är en lång historia. Kan vi ta den när vi är ensamma eller inte i byn?" Hon såg sig om, de var ensamma och log svagt.
"Det är så att innan jag kom till Ivan så hade jag fått barn. Jag var gift och hade barn. De måste vara en barnbarn eller barbarnsbarn. Vem vet?" Hon såg nu sorgsen ut.
"Låt oss gå vidare." Sa hon lågt.

"Men Lottie! Varför har du inte sagt något tidigare?" Olivia såg efter mannen och vände sedan tillbaka till Lottie. "Det låter ju hemskt. Att skiljas från sin familj sådär.. Vill du inte hälsa på dem då? Var är dem?", frågade hon och såg olyckligt på Lottie.