Pirates! PRS Medi & Vidomina

"Ska gilla? Det är väl kommer att gilla älskling." Hon log retsamt och såg sedan på honom.
"Åh men älskade inte ska i alla betala huset?" Hon kved medan hon tog sig för magen och såg upp på honom.
"Det är bra. Hon är som sin far bara."

Hon log och lutade sig mot Johns arm.
"Jag kan aldrig bli trött på honom. Men jag är bara lite mer trött än vanligt. Behöver en iten paus och det är skönt att vara hemma ibland." Hon smekte Sammis kind och log mjukt.

"Hm, du lockar fram de mest märkliga hos mig, gissar jag.", sa han och skrattade. "Ursäkta ordvalen."
Han gick lägst gatan på den steniga vägen som ledde de längst byggnaderna. Vissa byggnader var så högt upp att en fick vicka på nacken för att se upp mot toppen. "Jo, det är vårt nöje, Miliah.", sa Roy och tog hennes hand. Han skyndade sig bredvid henne då han hörde henne kvida. "Såja, det är inte långt bort nu.". Roy pressade fram ett leende och kunde se taket på huset nu. "Där, runt hörnet bara.", sa Roy och hjälpte henne framåt genom att luta henne mot sig.
Framför de uppenbarade sig ett stenhus, med en trappa som kunde leda de in i huset. Byggnaden var i sten med trägavlar som gick det att se hemtrevligt ut, tyckte Roy. "Det finns en gård också.".
Han hjälpte henne uppför trapporna och knuffade på dörren så att den svängde inåt. "Kolla, här är ditt nya hem.", sa Roy och lade märke till ljuset som sipprade in genom ena fönsterrutan i rummet. Huset hade flera rum och en till våning. Men han ville låta Miliah upptäcka det själv.

John log mot Kiliah och svarade henne inte. Han ville inte, inte när Ethan kunde höra på. Han litade på Kiliahs omdöme, att hon kunde ta hand om sig själv. Så därför såg han ingen anledning att diskutera det vidare med henne. "Så, vad ska ni hitta på då medan jag är barnvakt?"

Hon gick vid hans sida och hon log mjukt medan hon skrattade lågt.
"Jag har aldri flyttat så jag vet inte hur man gör. Får man möbler eller tar man med dem?" Hon såg på honom och såg huset med ett stort leende.
"Åh det är så vackert." Viskade hon och tog sig in och såg sig om.

"Promenad runt stranden, stirra mot stjärnirna kanske spendera natten på ett världshus." Hon log och flinade mot honom.
"Det är mest för att jag behöver en paus helt enkelt."

"Alla möbler ingår i flytten. Om du vill så hittar vi nya eller fler, så att det ska passa dig.", sa Roy och strök henne över hennes armar. Roy gick in i rummet för att se sig om. "Och det bästa av allt..!". Han gick fram till fönstret och öppnade det. "..du har utsikt över vattnet!" Han log mot henne.

"Det låter bra. Så, låt mig inte stoppa er då. Jag och Sammi hittar på något kul.". Han såg ner på den sovande bebisen och sedan tillbaka på Kiliah igen.
"Tack, kapten, för att du ser efter Sammi medan jag snor denna här.", sa Ethan och menade Kiliah. Han knuffade henne retsamt i sidan och kysste hennes nacke sedan.

"Jag tycker vi tar det." Hon log innan hon slog armarna om honom. Leendet blev kortvarigt och hon sjönk ihop på golvet.
"Åh någon annan vill verkligen flytta hit." Viskade hon.

Kiliah log mjukt mot John och nickade.
"Tack pappa. Lär honom inga svordomar. Lär hon att han bor på ett skepp." Hon skrattade.
"så många gånger jag sagt båt är skrämmande."

"Underbart!"
Roy gick över för att omfamna henne, men blev överraskad då hon sjönk ner till golvet. Han skyndade sig över och sjönk ner på golvet med henne. "Hur är det? Hur mår du? Vad hände?", frågade han oroligt och såg undersökande på Miliah.

"Du har inget att oroa dig för, Kiliah. Han är trygg med mig.", sa John och Sammi kved till innan han vaknade igen. Han öppnade ögonen och började vifta med armarna. "Såså..", försökte John, men Sammi började att gråta. "Hm, nu förstår jag inte, lille vän.", mumlade John och försökte vagga honom, men Sammi slutade inte att gråta.

Hon flåsade och grep tag i Roys hand och kramade den hårt.
"Hon vill ut." skrek hon och bet ihop innan hon skrek .
Det tog inte lång tid innan ett andra skrik hördes och en kropp låg vid hennes ben.
"Åh" Miliah såg på sin make.

Hon log och skrattade lite.
"Mamma är här Sammi. Vill du hit?" Hon klappade mot sin bröstkorg och log mjukt.
"Eller ska morfar mata dig?"

Roy tog tag om hennes händer och kände både panik och lycka rusa i honom. Men bara ett ögonblick senare föddes deras dotter och Lily log på golvet framför de och skrek. Säkert av kyla, tänkte Roy och famlade efter en filt han upptäckt som vilade över en stol. Han svepte den om Lily och räckte över barnet till Kiliah. "Titta vad vi har skapat...!", flämtade Roy och granskade det lilla barnet.

Sammi grät så att tårarna rann nerför hans kinder. "Ja, han saknar nog sin mor. Kanske han är hungrig?", försökte John och svalde. John räckte över Sammi till Kiliah.

Miliah låg på golvet och tog emot barnet och skrattade mjukt.
"Jag tror det är slaget i sten nu. Vi flyttar in hit." Hon såg på Lily och slöt ögonen.
"Det där var jobbigt." Viskade hon.

Kiliah hade mosat mat och stälde tallriken närmare och tog en sked och började att mata Sammi som äntligen slutat att gråta och åt nu med en nöjd min fortfarande satt han i Johns famn.
"Morfar är bästa stolen eller hur?"

Roy flämtade och kysste Miliah över hennes panna. "Du var så bra. Du är så stark, Miliah.". Han satte sig nära för att se ner på de. Lily lade sig tillrätta i sin moders famn. "De andra kommer att gilla henne. Jag vet det. Hon har en stor familj, med många som älskar henne.", viskade Roy och iakttog det lilla barnet innan han såg på Miliah igen. "Här, låt mig hjälpa dig. Du måste vara så trött.", sa Roy och hämtade en kudde för att lägga den som stöd under Miliah huvud.

Sammi åt nöjt upp av maten som Kiliah serverade honom. "Han är en glupsk liten en.", sa John och skrattade när han såg Sammis aptit. "Så, Kiliah. Bäst att du går nu, jag kan ta över här. Du och Ethan.. ni behöver er egentid.", sa John och lät menande på rösten.