prs yehet & kkaebsong

"Mhm, jag vet. Kände för att vara snäll." påpekar Joshua tyst med blicken fäst i den andres ögon, som så många gånger innan. Luggen kittlas mot pannan när Zihao drar en hand genom den, aningen irriterande är den men sextonåringen kommer strax på andra tankar. Fingrarna gör sin väg till slytherinelevens hår där de stannar och sluter ögonen. Kyssen är lugn, men efter en stund blir den allt mer passionerad och Joshua klagar inte det minsta. De kittlande känslan i magen är nästintill överväldigande.

Allting hade nog fortsatt alldeles utmärkt, om det inte vore för det faktum att Joshuas läppar smakade alldeles för gott. Hela situationen var alldeles för bra för att vara sann, men Zihao ville verkligen inte dra sig undan, trots att rädslan börjat gro inom honom. Den spred sig likt ogräs genom hela kroppen, fick skinnet att knottras och läpparna att stryka nästan för hårt över den andres. Händerna hade placerat sig på sextonåringens axlar, som han för tillfället tryckte ner mot madrassen. Hur mycket tyng kunde han lägga på Joshua utan att det skulle bli obehagligt? Hur vild och rå kunde kyssen bli innan den blev olustig? Tankarna hade gått från att vara nästintill obefintliga till att fylla hela hans huvud, på några ynka sekunder.

Det har alltid varit lätt för Joshua att läsa av andras tankegångar. Säkerligen inte exakta tankar, men oro, rädsla eller ilska. Hans vänner har alltid funnit det aningen irriterande, men det gör det lättare för honom i dessa stunder. Och även om han inte vill avbryta deras närhet, känns det olustigt att fortsätta när Zihao verkar förbryllad. Axlarna är nedtryckta mot madrassen och läpparna rör sig smidigt, men hårt mot varandra. Försiktigt stryker sextonåringen tummen över slytherinelevens kind, försöker att lugna ner honom en aning, försöker visa att han inte behöver oroa sig. Men kanske tankarna är för många helt enkelt.

Motvilligt, lutade Zihao sig slutligen bakåt. Ögonen var riktade snett bredvid Joshua, ner i lakanen och madrassen.
”Förlåt”, viskade han skamset och lade sin egen hand över den sextonåringen hade mot hans kind. ”Jag är så jäval patetisk, usch”, fortsatte han mumlandes, ännu tystare än innan, och slöt ögonen med en suck. Han insåg att det hade varit det enda rätta, att dra sig undan. Och samtidigt som det kändes som om självbehärskningen redan börjat återvända till sjuttonåringen, kunde han inte undgå att känna sig som en stor besvikelse för den andre.

Joshua sätter sig raskt upp, tar tag i sjuttonåringens händer och ser på honom med en skärp blick.
"Du, det är ingenting att be om ursäkt för." Försäkrar sextonåringen med ett svagt leende. Nej, han kan inte döma Zihao när det så många gånger innan slutat illa. "Du är inte alls patetisk Zihao.. Du är orolig, och helt ärligt är jag tacksam över att du är det." De gånger slytherineleven råkat göra Joshua illa är ett antal, och att Zihao inte fortsätter när han får dessa tankar, underlättar en hel del.

Zihao fortsatte att stint stirra tomt framför sig, på precis allt annat än Joshua. Sextonåringen kanske ansåg att det var bra, men det ändrade inte det faktum att han själv ansåg sig vara löjlig.
”Tacksam att jag är orolig?” Mumlade han och rynkade pannan, vände slutligen blicken mot den andre. ”Snarare tacksam för att jag inte gjorde dig illa igen.” Jo, det var troligen så det låg till. Visserligen var det ju bra att han kommit på sig själv innan allting gick snett, men ändå.

Med en suck sänker Joshua blicken mot deras händer, kanske han själv inte ens förstår vad det är han är tacksam över. Inte när Zihao säger sådär.
"Nej, inte för att du inte gjorde mig illa.." börjar han och stryker försiktigt tummarna över den andres handrygg. "Jag är tacksam över att du oroar dig, du vet, det kan få en att känna sig speciell. Det är skillnad." fortsätter sextonåringen och låter blicken möta den andres mörka ögon.

Gud, han förtjänade verkligen inte någon som Joshua. Sjuttonåringen hade haft tanken många gånger, och även om han försökte trycka tillbaka den gång på gång, så envisades den alltid med att komma tillbaka.
”Du känner dig alltså speciell för att jag oroar mig för att göra dig illa?” Frågade Zihao tvekande och drog de betydligt mindre händerna upp till en av sina kinder. ”Det är ju inte helt fel, för du är definitivt väldigt speciell för mig”, fortsatte han med ett blekt leende, strök försiktig läpparna utmed de delikata händerna.

Joshua skrattar lätt med blicken på sin hand vid sjuttonåringens kind.
"Mm, precis." försäkrar han, som nu inser att orden Zihao använt låter lite löjliga. Men korrekta, så det finns inte mycket han kan göra åt det. Kanske ingen ut av dem ska behöva oroa sig överhuvudtaget, men ändå är han glad att Zihao oroar sig. Och inte struntar i det. Med ett leende stryker tummen över hans kind. "Du är väldigt speciell för mig du också."

”Tack”, mumlade Zihao och vände blicken mot Joshua. ”Jag tror att du är den första som tänker i sådana banor faktiskt”, fortsatte han samtidigt som leendet blev en aning bittert. Man hade ju kunnat tänka sig att den äldres föräldrar känt liknande inför alla sina barn, men han hade aldrig känt sig vidare speciell i fadern eller moderns ögon. De hade alltid givit sjuttonåringens syskon all uppmärksamhet, då de, under hela deras uppväxt, varit mer talangfulla och lovande.