wolfy & rollspelare prs

Han kvävde ytterligare en suck innan han ställde sig bakom henne för att lägga armarna om henne i en kram.
”Jag uppskattar att du vill hjälpa, men jag vill inte skada dig.” Något illa menade han ju inte och han trodde att hon skulle fungera lika om hon vore i hans situation. Nu kunde det mycket väl vara så att hon inte skulle reagera över bettet alls, det var ungefär 50-50 på det hela.

"Släpp det, Jonathan." sade hon bara och fortsatte diska. Hon hade skrubbat samma tallrik i minst fem minuter redan men hon ville inte skölja den, då det var det enda hon hade kvar. Hon tittade ner hela tiden och höll sig från att slänga ur sig något mer argument.

”Nej.” Jonathan släppte taget om henne bara för att vänligt men bestämt lossa tallriken och diskborste från hennes händer, för att sedan vända henne mot sig och söka ögonkontakt. ”Du är upprörd. Slå på mig, gör vad du än vill.” Han ställde sig i vägen så att hon inte skulle kunna återgå till att skrubba på den glänsande rena tallriken.

Cleo gnällde lite och såg på honom en stund. Hon tänkte inte slå honom eller något, utan gick istället till hallen.
"Jag ska ut och gå, det är jättesoligt så du kanske ska stanna här. Jag kommer snart." sade hon och torkade sina händer på sina byxor.

Jonathan såg trumpet efter henne, han var inte alls nöjd med situationen han satt sig i. Han borde ha valt sina ord lite bättre: det kanske skulle ha gjort stor skillnad.
”Cleo..” började han igen och fortsatte efter henne ut till hallen.

"Nej, jag vill inte prata mer för jag kommer bara bli ledsen. Jag ska ut och gå, avreagera lite sen kommer jag hit och då gör vi något kul. Okej?" sade hon bestämt och kollade på honom med stora ögon. Hon drog en hårslinga bakom örat innan hon satte upp håret i en knut istället.

Han spände käkarna och höll upp händerna i luften innan han backade något steg för att luta sig mot väggen. Tvinga henne att stanna kvar hade han ingen rätt till, trots att han ville försöka förklara istället för att hon sprang iväg och var ledsen, han ville kunna trösta henne. Det här kanske var ett fall där han inte skulle kunna trösta henne? Det var ingen glad tanke direkt som slog honom.

"Jag älskar dig." sade hon tyst och la sina händer på hans kinder. Hon kysste honom lite snabbt innan hon gick ut. Hon promenerade runt i ungefär en timme, köpte massa godis och annat från butiken innan hon gick hem igen. Hon gick in i huset, glömde nästan bort att Jonathan var där och hade väntat på henne.

Jonathan slog knytnäven i väggen då hon gått, förbannade sig själv över att ha gjort henne ledsen. Han förtjänade då inte priset som årets pojkvän. Glad över att inte ha gjort ett hål i väggen var han, det skulle ha varit något att förklara för Cleo då hon kom tillbaka. Otåligt gick han runt i huset medan han väntade på att hon skulle komma tillbaka. Han hade trott att hon bara skulle vara borta en stund, men då det hade gått femtio minuter kunde han inte längre vänta. Han öppnade dörren till bakgården för att spana. Att skicka en beskyddare iväg vore nog att överdriva men han ville inte att hon skulle sitta ensam och ledsen någonstans, inte på grund av honom.

Cleo gick till köket och la godiset i en skål, hade helt glömt att Jonathan befann sig i hennes hus. Hon gick till vardagsrummet och satte på tvn när det plötsligt slog henne att hon inte var ensam.
"Jonathan!" ropade hon och såg sig omkring.