PRS(Dragon Fantasy)

Ian nickade. "Ja" sa han kort. Han gick vid sidan av huset och band loss en mindre häst. Han hoppade upp. "Lugna ner dig, vi kommer hitta Nalel".
Nalel vaknade igne. Smärtan i huvudet var fruktansvärd nu. Och hon var inte i vagnen längre...Utan på halm. Hon öppnade ögonen ordentligt, hon var fastkedjad i ett mörkt rum.

"Hitta ja, men levande?" mumlade Meira fram och red iväg från byn med Ian. Hon kunde inte lugna sig, inte när hennes enda nu levande vän var i fara. Det började snart ösregna och det mörknade, Meira red envist framåt men hennes hosta hade blivit allt djupare och hennes ögon blanka, hon kallsvettades men tänkte inte ge upp.

Ian bleknade. "Vad vill de med henne egentligen?" mumlade han tyst och manad på hästen. "I vilket fall ska jag döda krypet San".
Nalel ryckte i kedjorna men det var lönlöst. Hon såg inget med kände att kedjorna var stora.

Meira ryckte på axlarna, hon visste inte. "Inte om jag gör det först." sa hon med en röst som inte var nådig och de red på i timmar men snart såg de tornet framför sig.

Ian var helt slut. De hade ridit så länge...."Vi måste vara försiktiga". Han hoppade av då han såg orcher runt tornet.
En dörr öppnades och ljus flödade in i rummet. In kom San med en gammal man med skägg. "Här är hon" sa San och Nalel såg en nyckel glänsa vid Sans bröstkorg. ".Vårt offer" sa mannen med brummande stämma.

Meira bara nickade eftersom hon inte orkade prata, på darrande ben hoppade hon av hästen och såg att Ian var i dåligt skick han med. Detta skulle inte gå om de inte var skickliga.
"Vi släpper iväg hästarna, låter dem rida själv genom där och sen syns de då kommer orcerna ha koll på annat och vi smiter in." sa Meira lågt och pekade hon kvävde en hostning och såg på Ian för att han skulle förstå.

Ian nickade. "Ja, vi får göra det snart, först måste vi vila och äta". Annars hade de ingen chans alls. Han satte sig på en stubbe och suckade.
San öppnad upp kedjorna med nyckeln och drog upp Nalel som knappt rördr sig. "Jag gav henne nog för mycket sömnmedel..." Skrattade San och drog henne ur rummet.

Meira skakade på huvudet, "Nej, det kan gälla minuten om vi inte kommer in." sa hon och drog upp honom på fötter. Man klarar av mer än vad man orkar bara man ger sig den på det, "Tro mig jag vet." sa hon till honom.

Ian suckade men nickade och tog sig upp. "Vi får skynda oss då". Han gick fram till hästen och väntade på Meira. De var så nära Nalel....
San släpade in Nalel i ett rum som var upplyst av facklor. Mitt i rummet var det ett stenaltare. Han la henne på det och Sauroman kom fram. Han hade en stav i ena handen och en kniv i den andra. Nalel blunade, hon orkade inte röra sig, inte göra något...Inte efter alla gånger San fått söva ner henne...

Meira nickade och så släppte de iväg hästarna. Hästarna syntes inte försen efter en bra bit och då blev det fart på muren. Hästar betydde människor, människor betydde färskt kött och de var hungriga, Sauron gav dem inte nog med mat.