Skriva av sig-tråden

Jag önskar verkligen jag kunde prata med någon. Med mamma. En kompis. Vem som helst.
Jag kan inte gå tillbaka till skolan imorgon. Jag klarar inte av att gå hem och gråta varje dag.
Jag har slutat sova och äta. Jag har slutat bry mig om mina vänner. Jag vill inte umgås med dom längre.
Jag passar inte in här och jag kommer aldrig passa in någonstans.
Men det är ingen som vet att något är fel. Alla tror jag mår så bra. Att allt är som vanligt. Men det här är väl mitt nya vanligt: skit.

Det kommer att bli okej. Att hålla all sorg och ilska inom sig mår ingen bra av. Det är så svårt för vissa att prata om sina problem, men när det väl är gjort så kan lösningar på problemen dyka upp och självaste problemen kan lägga sig.

Har alltid haft svårt att skaffa kompisar och behålla dom för till slut struntar dom i en eller bara slutar svara helt. Annars blir man bara utnyttjad och känner sig som en hund som alltis ska snällt följa efter.

Vet inte om jag har svårt att skaffa vänner för att jag har Aspergers Syndrom och ADD eller ej...många tycker säkert att bara pga de så är jag annorlunda och en som man inte ska umgås med.
Men jag har också känslor..och det är inte mitt fel att jag blev född med Aspergers och ADD!

Jag vill alltid väldigt gärna ha någon att umgås med...att prata med...men det finns ingen (vänskapsvis i a f)... Har också tänkt på om det kan vara för att jag är ful eller fet..eller båda...

Detta är nog en såndär omöjlig sak jag aldrig kommer kunna få..

Jag hatar verkligen gympa. Jag skriver inget mer för jag skulle antagligen ångra och skämts för vad jag skrivit. Men en samanfattning är att det gör mig illmående att behöva göra saker man är obekväm med.

EDIT: Sen tror jag att jag har Parkinsons sjukdom.

..

Under en längre tid nu har det känts som om mina händer börjar lägga av. Tänk om de ger upp till den grad att jag inte kan skapa längre.. Vad gör jag då? Jag lever för att skapa..

Jag hatade också gympa, så jag känner igen den känslan.

Vad får dig att tro att du har Parkinsons?

Undrar om nunelivet är så tråkigt som det verkar? Känns ganska lockande emellanåt.

Det är jättetydligt tycker jag. Jag kan inte sitta still utan att göra ofrivilliga skakningar och är jättestel.

idag är en bra dag, eller jovisst jag har ont i hela kroppen av en förkylning så jag är hemma, men om man bortser från det - så är idag en väldigt bra dag. jag åt mat och känner ingen ångest, jag har varit glad och inte tänkt på att jag skulle vara sämst, jag mår bra idag, önskar att det fanns fler såna här dagar.

jag mår dåligt väldigt ofta och tänker för mycket på sånt jag inte borde tänka på. mitt huvud klarar inte av det, säger NEJ men ändå säger fortsätter jag tänka helt fel och jag kan inte stoppa mig själv. jag blir ofta ledsen och tänker på allt dåligt, tycker att jag är sämst, har allt för ofta det där fakesmilet för att inte visa andra hur jag känner