Skriva av sig-tråden

Lyckades hålla mig ifrån rakbladen i 22 dagar, frams till nu. Fan.

Jag vet att matteprov är oväsentligt jämfört med så mycket annat och jag har dåligt samvete för den här ångesten. Ändå kan jag inte sluta må illa, jag måste sysselsätta mig hela tiden för att intre börja reflektera över talen jag tror jag har fel på.

Samma sak hände här.Jag trodde att min kusin ljög när hon berättade.

Jag började gråta på gymnastiklektionen idag. Det var 2 personer på besök som skulle visa oss hur man spelar Amerikansk fotboll. Men de visade typ inte alls hur man skulle göra utan sa bara åt oss att spela. Och såklart gick det skit för mig. Jag tappade bollen hela tiden och det kändes som om jag förstörde för mitt lag. Och så var bollen läskig också, stor och hård och konstig. Jag kunde inte, det gick inte. Då grät jag, fast jag inte ville, jag kunde inte, det ville inte fungera. Men vår ordinarie gympalärare kom och såg att jag var ledsen. Han tog med mig in i omklädningsrummet och visade hur man skulle göra. Då blev allt så mycket bättre. Tack till honom ♥.

(Det kanske är lite svårt att förstå varför jag blev så ledsen när det finns så många andra som har mycket större problem,men jag blev det iallafall).

Kram ♥ Du kan alltid säga till om du behöver något.

Så, nu har en kompis och hennes bästa kompis blivit sams igen och jag har återgått till att vara sistahandsvalet. Kul.

...Det första min familj gjorde när jag kom hem efter dansen var att kalla mig "lat" när jag bad om att någon kunde hämta en handduk (det hade kommit vatten på golvet från mina skor) medan jag tog av mig skorna.
Varför händer detta nu dagligen, varför klagar de bara på mig hela tiden? Är det det ända de har att säga till mig? Det verkar som det.

Hatar när vänner bråkar.
Hatar.
Och verkar som att det är på riktigt den här gången.

Utvecklingsamtal idag...

Min hjärna är överfull av feelings.
Jag gråter, jag gråter och jag är så glad och jag är så ledsen och jag är så förvirrad och jag är så ensam och jag är så älskad och jag finns och jag lever och jag finns inte och jag känner mig som om känslorna ska ta över mig.

ensam. varför vill ingen veta av mig? varför drar sig folk undan från mig om jag sätter mig bredvid dem och när jag i misstag råkar röra i dem i misstag i någon trängsel? varför vill ingen röra mig? varför vill ingen prata med mig?

varför måste jag på praktik? varför får jag inte se Han på en vecka? varför ska den person som nedvärderar mig mest i världen till samma praktikställe som mig? varför vågar jag inte berätta för Han vad jag känner?

varför finns jag? varför retar folk mig så fort jag inte är bäst i allt? varför tar jag åt mig? varför retar jag mig på personer som försöker hjälpa mig med det jag inte är bäst med? varför får jag dåligt samvete över att jag retar mig på det?

varför klagar jag när jag inte har något att klaga på?
jag har en familj, jag har vänner...

varför börjar jag gråta över att jag skriver att jag har vänner?

det är ju sant, jag tycker om dem, jag älskar dem för att de finns, de tycker om mig och respekterar mig för den jag är. de är mitt hopp
jag träffar dem några gånger i året och jag älskar dem.

älskar älskar älskar älskar.